Äta bör man – Barn och mat

Jag har en absolut fast övertygelse när det gäller detta ämne, BRÅKA INTE OM MATEN.

Säger det igen.

BRÅKA INTE OM MATEN!

Som vårt samhälle ser ut idag så är det mycket sällan en fråga om huruvida det finns mat att äta eller inte utan vilken mat man ska äta, när, hur och hur mycket. Kokboksindustrin blomstrar, matbloggar jäser likt surdegsbröden på Södermalm och matbutikerna är större än någonsin. Samtidigt är ämnet kanske DET svåraste för många småbarnsföräldrar. Larm om barnfetma varvas med sorgliga rapporter om lågstadiebarn som vill banta för att passa in.

Så hur ska man göra för att få en fungerande och sund inställning till mat i familjen? Precis som med så mycket annat så behöver varje familj hitta sin lösning beroende på personligheter och omständigheter. Jag berätta om hur vi tänker och hur vi har gjort, det passar säkert inte alla men vissa grundtankar tror jag är eller borde vara generella. Jag vill förtydliga att jag bara syftar till friska barn i min text, om ett barn börjar gå ner i vikt utan att tidigare varit överviktig eller blir matt och trött på dagarna så ska man söka hjälp hos BVC!

Grundtanken hos oss har alltid varit att mat ska vara något att se fram emot och engagera sig i. Sonen har tidigt fått vara med och smaka, blanda och komma med förslag på hur maten ska lagas. Han har fått smaka på råvaror och kryddor, skurit grönsaker med kniv och blandat deg. Jag och min man tycker båda om att laga mat och varit aktiva i att beskriva vår entusiasm. ”Mm, vilken god sås!”, ”Åh, vad gott det vore med lite basilika till det här, vad tror du?” Inte överdrivet och inte krystat utan vi har bara sagt högt det vi tänker när vi pysslar med maten.

När vi sitter och äter så finns det två gyllene regler: Inget tvång, inget bråk. Vi har nog brutit mot dom ett par gånger men väldigt sällan ändå. Dessutom har det sällan behövts eftersom vi varit övertygade om att sonen äter det han behöver så länge vi erbjuder nyttiga alternativ som han gillar. I perioder har han ätit lite men så har han å andra sidan ätit enorma mängder under andra perioder. Ibland äter han bara kolhydrater, ibland bara fett och protein. På sikt verkar det jämna ut sig, och det finns även forskning som visar att ”picky eaters” i det långa loppet får i sig det dom behöver för att växa och må bra (om jag hade vett nog att samla länkar jag hittar och tycker är intressanta så hade ni fått en vetenskaplig källa på det där!).

En viktig attityd vi vill ge våra barn är att hunger och aptit ska styra ätandet, inte hur mycket som ligger på tallriken. Vi har aldrig sagt att tallriken måste bli tömd utan om sonen känner sig nöjd så är det signalen som avgör. (Om vi vet att han har ätit för lite, vet att han är så sugen på godis/efterrätt att han inte vill vänta eller om han har bråttom ut att leka så kan vi utöva en mildare variant av tvång där vi bestämmer en liten men rimlig mängd mat som han behöver äta innan han får lämna bordet. Ofta accepterar han dock dealen på en gång vilket gör att vi inte bryter mot reglen att inte bråka.)

Hur ser man till att barnet provar nya maträtter och inte bara äter korv och makaroner när barnet skriker och matvägrar om något annat än korv och makaroner serveras?

Man har tålamod. Och men föregår med gott exempel. Här återkommer min tanke om barns bristande kontroll i vardagen, det är få saker dom kan bestämma och kontrollera men vad som kommer in i deras mun är faktiskt deras beslut. Det finns barns om kräks om dom blir tvingade att äta något dom inte vill, på beställning alltså! Här kan dom ha kontroll och vissa barn utnyttjar det mer än andra. En del barn känner att dom har kontroll om varje mål blir makaroner och korv. Därför ska man ge dom det, det är min starka övertygelse. Sen ska man samtidigt släppa ALLT tjat om att dom borde äta annan mat och istället bara göra som ovan, laga god mat, prata om hur god den är och vid varje måltid erbjuda barnet att smaka men utan tjat acceptera ett nej.

Samtidigt kan man kanske se över den övriga vardagen. Är barnet kanske redo att själv välja kläder, borsta håret, gå ner för trappan eller knyta skorna? Kan man ge barnet mer kontroll i något annat avseende så kanske korven och makaronerna inte blir lika livsviktiga?

Det finns mycket man måste bråka om, bälte, tandborstning, att inte slåss, gå till dagis, byta blöja, åka vagn och ta sprutor. Så låt maten vara. Och ta bort eller minimera tvången just där.

Jag tar det en sista gång.

BRÅKA INTE OM MATEN.

Att få det att funka – Barn och sömn

Idag har vi en fungerande nattning för sonen även om jag vet att många andra fortfarande skulle klassa det som en svår nattning. För det ska erkännas att sonen är en utmaning att få att somna även om det idag är betydligt lättare än när han var mindre.

Hans problem är att när natten kommer så kommer också rädslorna, allt otäckt som han inte har tid att reflektera över under dagen kommen på kvällen när han måste ligga ner och blunda. Dessutom har han förmodligen, precis som jag och hans pappa, en dygnsrytm som gör det mer onaturligt att somna på kvällen än vad det är för andra.

Så hur gör man då för att få en fungerande nattning med ett barn som försöker alla knep för att slippa sova?

Steg ett är att förbereda, förbereda, förbereda. Redan vid sista uteleken, måltiden eller liknande börjar jag att förbereda honom på att kvällen är på väg och att det är dags att börja varva ner. Detta är viktigt för honom också och han frågar ofta om vad klockan är och vad detta klockslag innebär, hur långt är det kvar tills han ska sova? Inte med oro men som ett led i sina försök att ha koll på vardagen, det är viktigt att förstå att barn lever i en vardag där dom ofta saknar kontroll över omständigheterna!

När vi går in för dagen så påpekar jag detta, när vi äter kvällsmat så påpekar jag att det är sista målet för dagen och att det är extra viktigt att han äter sig helt mätt. Sen får han sysselsätta sig med lugnare inneaktiviteter någon timme eller två och när den börjar lida mot sitt slut så uppmärksammar jag honom på det också, ungefär vid en timme, tjugo minuter och fem minuter. Allra helst får det ett naturligt avslut i att ett pussel är färdiglagt, en bana i TV-spelet avklarat eller ett avsnitt av favoritserien tar slut.

Sen är det dags att börja stålsätta sig mot försök att slippa tandborstning, leksakshämtning och andra ”ska bara”. Samtidigt måste det balanseras mot hans behov av kontroll inför nattningen. Som exempel så måste han borsta tänderna på en gång men han får själv välja var det ska ske. Sen får han välja hur i sängen han vill ligga (fötterna mot väggen, huvudet vid fotändan eller vad det nu kan vara) men när detta är gjort så är det slut på fixande och han måste ligga still.

När man nått så här långt måste man se till att en check-lista är avklarad för att undvika undanflykter:

• 1. Är han mätt
• 2. Har han kissat nyligen
• 3. Ha ett vattenglas vid sängen
• 4. Se till att ev gosedjur är med
• 5. Att man själv har jämn blodsockerbalans och inte behöver kissa inom kort

Sen är det bara att konsekvent uppmana honom att somna. Eventuella samtal som kommer upp måste man avgöra om dom är viktiga att ta (många tankar kommer som sagt upp när man ligger still och det kan vara viktiga orostankar eller händelser som han behöver få prata om) men samtal som ”Hur många människor bor i Japan?” eller ”Vad tyckte du om för mat när du var liten?” får vänta.

Sonen får möjligheten att välja om han ska bli masserad på benen eller kliad på ryggen medan han ska somna samt om han vill lyssna på musik under tiden eller inte. Detta är val som för dom flesta barn är överflödiga och bara rör till men med tanke på hur svårt han har för att komma ner i varv så kan det behövas för att hjälpa honom att slappna av.

Nu funkar detta bra, han gråter inte, han klagar sällan för eftersom denna procedur upprepas gång efter gång och inga undanflykter hjälper så har han förstått att det här med att gå och lägga sig är något som kommer behöva ske varje natt på just detta sätt. Ibland tar det lång tid men det är OK för jag är glad av vi har hittat ett sätt att få honom att somna utan ångest och rädsla.

(Ett tips för andra i samma situation är att införskaffa en surfplatta! På min iPad brukar vi först spela spel eller läsa saga tillsammans, sen spelar jag musik på den medan jag själv läser en tidning, bok eller surfar. Detta gör att jag inte stressas lika mycket av att sitta länge och det känner han också av!)

Vad är OK och inte? – Barn och sömn

När jag fick mitt andra barn så fick jag också uppleva hur det kan vara att ha ett barn som faktiskt vill somna! Dottern som nu är 18 månader visar med total tydlighet när hon vill sova, inte bara genom kroppsspråk utan även genom att helt sonika peka på först micron (ersättning) och sen på sovrumdörren efter att ha ätit färdigt. När hon läggs i stora sängen lägger hon sig själv till rätta och när man lägger sig bredvid så tar hon ett fast tag om ens arm och lägger den där hon vill att den ska vara. Allt man behöver göra är att hänga med och lyssna in.

För mig och maken är detta en dröm efter vad vi hade erfarit med sonen. Att ha ett barn som utan att klaga låter sig bli sövd och dessutom på relativt kort tid (max 15-20 minuter). Ändå vet jag att en hel del andra föräldrar skulle klassa detta som besvärligt för trots att det är relativt ovanligt att barn somnar helt på egen hand så är det ändå en bild som många föräldrar har av att natta barn. Jag vet inte hur många gånger jag läst om föräldrar som undrar varför deras barn inte kan somna själv i sin egen säng och ber om hjälp för att få detta att ske. Mest kända av dessa metoder är dels Anna Wahlgrens ”Sova hela natten”-kur och ”Femminutersmetoden”.

Jag ska försöka uttala mig diplomatiskt kring detta och börja med att klargöra att jag vet att barn är olika och att vissa barn säkert kan lära sig somna på egen hand med lite hjälp. Problemet är dock att båda dessa metoder går ut på att faktiskt överge barnet oavsett dess reaktion. Vi pratar alltså inte här om lite gny och gnäll eller ens ilskna rop utan även desperata skrik och nerbajsade blöjor ska ignoreras enligt metodernas ramar.

Det jag har läst om anknytningsteori, barns psykologiska utveckling och föräldraskap stödjer inte på något sätt dom här metoderna. Små barn (metoderna används från 4 månaders ålder och framåt) saknar förmåga att förstå att objekt (inklusive föräldrar) existerar även när dom inte är synliga. Att därför lämna ett litet barn i ett annat rum blir desamma som att helt överge det. Huruvida metoderna är direkt skadliga för barnets anknytning finns det, så vitt jag vet, ingen forskning kring men den är starkt ifrågasatt av barnpsykologer (källor välkomnas, själv har jag inte haft tid).

Så varför används dessa metoder? Varför har så pass många föräldrar en så stark vilja att få barnet att somna själv och i sin egen säng? Varför ses det ens som ett problem när lösningen ofta är enkel, att låta barnet somna i närhet av en vuxen?

Det finns ett par förklaringar som jag stött på. En del är rent praktiska så som att föräldern inte kan sova bra när barnet ligger nära eller att barnet omöjligt kan flyttas ifrån föräldern efter att det har somnat. Men andra är mer underligt grundade så som idén om att barn som inte lär sig somna på egen hand och i egen säng som spädbarn inte heller kommer göra det när dom blir äldre. Detta argument framförs ofta av Anna Wahlgren som anklagar föräldrar som väljer att låta barn somna i föräldrasängen för egoistiska.

Vi fick ofta, mycket ofta, höra detta argument även från andra håll när sonen var yngre. Vänner och släktingar uttryckte sin oro över att han inte i god tid lärde sig sova i egen säng och kom med varnande ord om att vi aldrig skulle få honom från stora sängen. Som tur var hade jag diskuterat detta med andra föräldrar som gjort som vi och vars barn lärde sig sova i egen säng utan några större problem efter några år. Det hör liksom till barns utveckling att i små, små steg bryta från sina föräldrar och allt mer klara sig på egen hand. Välmående barn har en inbyggd vilja att växa upp!

Och mycket riktigt så sover vår son nu själv i egen säng och i eget rum (något som han är mycket stolt över!). Detta skedde senare än för många andra barn men det ser jag som helt naturligt med tanke på hur hans inställning till sömn varit. Så när vi nu har en dotter som somnar lätt så länge vi är intill henne så kan jag inte för mitt liv se hur detta skulle vara ett problem och i ärlighetens namn har jag svårt att förstå varför det skulle vara ett problem för någon annan heller.

Hur gör man när inget funkar? – Barn och sömn

När det gäller praktiska problem med små barn så är mat och sömn dom i särklass vanligaste och jag har läst hundratals trådar på forum om ämnet. När det gäller sömn så varierar problemen kraftigt och jag måste erkänna att jag läst mycket med ett något bittert leende eftersom många föräldrar klassar sina barn som svårsövda enbart för att dom själva måste sitta kvar i rummet tills barnet somnar. Andra har ännu mer ”krävande” (deras ord inte mitt) barn som kräver att få vara i famnen eller ha föräldern liggandes bredvid för att somna. För mig, med mina erfarenheter, har jag svårt att se detta som ett problem men självklart respekterar jag den individuella upplevelsen. Ett problem uppstår först för mig när barnet verkligen inte kan somna och när råd som ”prova att ha en lampa tänd” eller ”sitt kvar och håll barnet i handen” blir rena hån eftersom man inser att det faktiskt är det enda som krävs för vissa.

Jag tänker nu förklara hur vår nattning av sonen såg ut mer eller mindre dom tre första åren och berätta hur vi hanterade problemet. Jag vet än idag inte om vi gjorde rätt för det här är den första och enda praktiska situation som förälder där jag faktiskt inte visste vad jag skulle ta mig till.

Som ni kunnat gissa så hjälpte inget av dom klassiska knepen för att få honom att somna, jag tänkte göra en liten lista över vilka dom var:

• Tydliga rutiner innan sänggående (en självklarhet och något vi fortsatte med trots att det inte verkade göra någon skillnad)
• Mat nära inpå sänggående/mat längre innan sänggående
• Tänd lampa/släkt lampa
• Musik/tyst
• Mamma/pappa
• Tidigare läggning/senare läggning
• Kortare dagsvila/senare dagsvila/ingen dagsvila
• Täcke/inte täck
• Egen säng (provade nog bara en gång, total katastrof)
• Sitta bredvid (meningslöst eftersom han bara började rulla runt och springa upp från sängen)
• Klappa/massera/sjunga
• Somna i soffan
• Bära i famnen
• Öka aktiviteten på dagen/minska aktiviteten på dagen
• Låta honom vara vaken tills han däckade (Han har bara somnat av egen vilja två gånger i sitt liv)

Vi provade allt detta och säkert mycket till. INGET fick honom att göra annat än skrika sig röd i ansiktet och göra allt han kunde för att inte behöva ligga still i säng/famn/vagn/soffa/bärsele. Vi oroade oss aldrig för att han hade ont eller var sjuk eftersom han blev glad som en lax så fort vi provade att släppa honom. När han väl somnade sov han alltid bra och under dagarna var han pigg. Dessutom växte han, åt och utvecklades fullt normalt.

Det vi tvingades göra var att helt enkelt släppa alla kompromisser, knep och fixande och bara förmedla med hela vår kropp att det var natt och sömn som gällde inget annat. Eftersom det handlade om ett barn som saknade språk än så länge (I alla fall upp till cirka 2 års ålder. En av de första meningarna han sa var ”Allin inte sova stora sängen”) så handlade om att rent fysiskt förklara detta. Den nattningsrutin som skapades blev följande:

Säga godnatt till förälder som inte nattade, dricka välling i sängen (in med tandborste och försöka borsta lite), napp in, släcka lampa och sen hålla fast barnet i sängen.

Hela min föräldrafilosofi går ut på att undvika att behöva tvinga mina barn att göra saker som gör dom ledsna eller till och med panikslagna och jag lyckas nästan jämt. Men i detta fall så gick det inte, för att få barnet att somna så var vi tvungna att lägga oss, inte bara bredvid, utan halvvägs över barnet i ett tungt och bestämt grepp. Linjen mellan att hålla kvar honom i sängen och faktiskt göra honom illa kändes inbland alldeles för smal men jag tror att både jag och maken hittade precis rätt mjukhet och bestämdhet. Ändå smärtade ända in i märgen att höra honom skrika och behöva vara den som orsakade det. När man ligger så och för sitt eget barns bästa måste hålla ner det i sängen så kan det verkligen kännas som ett hån att andra föräldrar klagar på att behöva hålla ett lugnt barn i handen tills det somnar.

Sonen utvecklade en god anknytning till oss båda (så vitt jag som subjektiv förälder kan se) och har idag (relativt) lätt för att sova (ska skriva om hur dagens nattningsrutiner ser ut senare). I efterhand kan jag se att vi inte hade något annat val då men det är fortfarande inte en period jag är nöjd över. Men det blev bättre och det är det enda, krassa, ord av uppmuntran jag kan ge till föräldrar som befinner sig i samma situation just nu.

Och att det nästan alltid är bättre att låta ett barn gråta i famnen än ensam.

Lika som bär

Jag har precis börjat se säsong 8 av Project Runway och en av deltagarna var så otroligt bekant och efter ett par frustrerande timmar insåg jag vem det var jag tänkte på, Jennifer Carpenter som spelar systern i Dexter!

Den nya familjefeminismen

När jag väntade mitt första barn så kom jag för första gången i kontakt med diskussioner om föräldraskap och främst på forumet familjeliv.se. Innan hade jag sett på familj och föräldraskap med en självklarhet, till skillnad från många andra hade jag inte reflekterat över roller, jämställdhet och fördelning. Inte heller hade jag diskuterat det med vänner eftersom ingen av dom var i den fasen i sitt liv just då utan istället bildade jag min uppfattning mycket utifrån min egen uppväxt. I min familj hade pappa varit föräldraledig med mig under majoriteten av tiden eftersom det var den mest praktiska lösning för familjen då. Inget ideologiskt val utan ren pragmatik.

Så när då vår familjesituation också gjorde det mest lämpligt att maken var hemma med barnet så var det en självklarhet att han också tog föräldraledigheten. Dessutom passade våra personligheter mycket bättre än det motsatta.

Ganska snart insåg jag dock att detta inte hörde till vanligheterna utan tvärtom var något vissa aldrig hade stött på innan. Min rabiata personlighet trogen började jag då berätta om detta allt mer för att väcka debatt och ställa motargumenten mot väggen. Jag skrev om detta i ett öppet brev till Birgitta Ohlsson för drygt ett år sedan.

I den stunden fick jag mitt stora feministiska uppvaknande. Fram till den stunden hade jag levt under villfarelsen att samhället bemötte individer utifrån personlighet och inte kön. Jag hade i 20 år trott att jag hade exakt samma möjligheter och förutsättningar som män, att allt handlade i hur jag valde att vara utifrån en egen vilja. Men sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om att så inte är fallet. För medan min man sågs som duktig och begåvad så fick jag höra att jag var omogen, egoistisk och inte kvinna nog att ha barn. Trots att vi bara gjorde som många andra familjer med den enda skillnaden att rollerna byttes.

Samtidigt märkte jag något annat som jag stöter på än idag, nästan varje gång jag möter en ny person som vill diskutera familjelivet, nämligen en nyfikenhet och nästan uteslutande är det män och kvinnor från 80-talistgenerationen. Jag har även fått många meddelanden och mail från kvinnor som tackat mig för att jag vågat berätta om ett annat sätt att leva i en traditionell familjebildning. Andra har berättat att min historia har fått dom att för första gången börjat överväga att bilda familj inom en snar framtid. Jag har totalt mött över 100 personer som alla hyst en längtan efter familjeliv men samtidigt velat undvika traditionella mönster och vanor. Det är kvinnor som är rädda för att inte få jobba på ett år och det är män som inte vill sätta barn till världen utan att få vara minst lika viktig som mamman.

Mitt intryck av den generation som idag bildar familj är det av en trygghetssökande generation som längtar efter en stabil tillvaro där inspirationen hämtas från mormödrar och farfädrar. Trasmattor, saftning och hemlagat vittnar om det. Samtidigt är det en generation som vuxit upp med arga, fantastiska och högljudda feminister som lärt dom att tjejer inte ska ta skit och att killar också få gråta.

Kanske är jag en optimist och kanske är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser men när jag väntade mitt andra barn för ett år sedan och återigen berättade om hur jag längtade tillbaka till arbetet så var utskällningarna färre och många, många fler berättade om sina icke-traditionella uppdelningar i sina alldeles traditionella, saftkokande familjer.

Andra texter i ämnet:

Anna Svensson – Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen

 

Johanna Nylander – Feministiska hemmafruar

Ebba von Sydow – En glad arbetande mamma som förebild

 

 

Clara Lidström – Mammjobbig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Barnkalas

I lördags hade sonen sitt första kalas som han själv var med och planerade. Han och jag höll på i veckor med att komma på idéer, handla, baka och förbereda. För är det något jag är bra på så är det att planera kalas och det har jag efter min mamma. När jag var liten så hade vi främst tre olika typer av kalas som inte bara blev berömda i kvarteret utan som lever kvar i mitt minne än idag.

1. Fångarna på festen

Det var så det började, jag tror det kan ha varit mitt 8-årskalas och mamma och jag kom en kväll på idén att ha en temafest. Eftersom Fångarna på fortet var DEN stora familjeunderhållningen då så bestämde vi oss för att göra vår egen variant! Det gick ut på att laget (dom cirka 6-7 gästerna) först fick gå in i celler på undervåningen där dom skulle hitta nycklar. Dom skulle gräva i hinkar som hade äckligt innehåll utan att se vad som var i, leta i ett mörkt rum, klättra i trappan osv. Vi såg till att det fanns en cell som passade varje gäst talang.

Sen fick dom komma upp på ovanvåningen där dom skulle samla ledtrådar. Vet inte om jag minns alla men en gick ut på att svara på en gåta som min far (iklädd sin sjöbefälsuniform) ställde på balkongen. När dom svarade fel slängdes ledtråden ut på gräsmattan och dom fick på tid springa och hämta den. I ett annat rum satt en skum figur med strumpa över huvudet och gästerna fick ställa 20 frågor för att lista ut vem den var (det var får fröken från skolan!).

Till sist skulle dom komma på ordet och skriva det på ett Alfapetbräde innan dom fick skatten (godispåsarna)!

2. Vattenkalaset

Detta var min systers kalas, hon har nämligen turen att fylla i augusti. På den tiden var Vattenfestivalen i Stockholm aktuell och vi inspirerades att ha ett vattenkalas!

Jag och mamma gjorde upp en hinderbana av vatten med två vattenspridare, mig uppe i ett träd beväpnad med trägårdsslang och min kompis som sprang runt med vattengevär och sköt. Barnen fick då springa runt en bana, genom vattnet innan dom fiskade upp stenar från en liten bassäng för att få poäng.

3. Indiankalaset

Indiankalaset var egentligen mest en variant på vattenkalaset. Men den här gången åkte alla upp till skogen där vi hade förberett med gömda stenar som var sprayade i guld och silver och indianerna (det var temat) fick springa runt och försöka hitta så många stenar som möjligt. Reglerna var nog mer utförliga från början men rätt snart hittade barnen på egna regler, hur som helst så blev det succé!

Sonens kalas blev en maskerad på hans begäran. Förutom att barnen fick klä ut sig om dom ville så fick dom även varsin mask som dom dekorerade med glitterlim, stjärnor och döskallar. Förutom klassiskt fika (som jag helt och hållet överdrev men jag älskar att baka så jag tar varje chans jag får) med muffins, tårta, kakor och bullar.

Efter det fick alla gå ut på gården där dom fick leta guldklimpar (medelstora stenar som jag sprayat med guldfärg och gömt). Sen tog deras egen fantasi vid och dom lekte fritt tills kalaset nästan var slut. Då fick dom fiska fiskdamm innan dom åkte hem!

Sonen blev nöjd och det är allt som spelar roll men jag misstänker att även gästerna var nöjda när dom åkte hem med godispåse, egengjord mask och en guldklimp!

Varför min son är den bästa

Jag har konton på alla möjliga sajter och tydligen också på Tumblr. Där hittade jag denna förtjusande historia från den 16 januari i år:

För några dagar sedan när min man och son (4 år) kom hem efter dagis så böjde sig sonen ner för att plocka upp en leksak samtidigt som min man öppnade ytterdörren. Resultatet blev att sonen puttades ner av dörren med huvudet först i en snödriva.

När dom kommer in i lägenheten så skrattar min man fortfarande medan sonen är knallröd av snön och ilsken. Sonen berättar vad som hände och när han närmar sig slutet på anekdoten så börjar även han skratta. Under ett par dagar så nämner jag hur kul sen historien och vad synd det var att jag inte var med och såg det.

Och så igår kom vi hem allihopa samtidigt och när maken låser upp dörren så positionerar sig sonen framåtlutad så att han åter igen blir puttad ner i snödrivan av dörren, men denna gång så att jag också kunde se.

”Varför är det så många bilar?”

När 2000-talets mest populära barnfilm får sin uppföljare så tycker filmrecensenterna på dom stora dagstidningarna att det inte är värt mer än fem minuter av deras tid. Det är i alla fall så det verkar när man läser recensionerna. Att dom sen inte på något sätt försöker se filmen utifrån målgruppens perspektiv känns bara konstigt. Och kommentaren om att vara för gammal för kön som social konstruktion är ju bara konstig.

Det är givetvis fritt fram att dissa filmen om dom nu tycker den är dålig men att klaga på att den innehåller för många bilar (!) och att karaktärerna är svåra att hålla rätt på när man i stycket innan klagat på dom stereotypt utklädda karaktärerna ger intrycket av total lathet.

En recensent påstår att Pixars enda misslyckade film är Bilar från 2006, hur det går ihop med den enorma popularitet som den har bland barn än idag förstår inte jag. Även om recensenterna tycker att filmen är dåligt genomförd så kan dom väl ändå ta sig tid att utrycka detta på mer än 150 ord.

Om dom behöver inspiration så är Kulturbloggen en ypperligt exempel på hur man kan ta en mainstream-barnfilm på allvar.

P.S Missa inte kommentarerna till recensionerna – stor humor!

DN SvD

Två hösttips

Nu är det augusti och därmed snart höst. Jag älskar verkligen hösten och månaderna september-oktober är dom i särklass vackraste på hela året samtidigt är samhället fyllt av nystart. Hösten är rätt tid att börja något nytt, göra förändringar och behöver man komma i kontakt med någon så kan man det eftersom alla handläggare och administratörer nu kommit hem från Grekland, sommarstugan eller vart folk nu åker.

Så inför denna höst vill jag ge två tips på hur du kan göra den ännu bättre:

1. En messenger-väska för all kurslitteratur, MacBook Air eller vad du nu kan tänkas släpa på. 

2. Keren Anns senaste album 101. Ett perfekt soundtrack för promenader bland löv eller på bussen när regnet strilar ner för fönstret.