Äta bör man – Barn och mat

Jag har en absolut fast övertygelse när det gäller detta ämne, BRÅKA INTE OM MATEN.

Säger det igen.

BRÅKA INTE OM MATEN!

Som vårt samhälle ser ut idag så är det mycket sällan en fråga om huruvida det finns mat att äta eller inte utan vilken mat man ska äta, när, hur och hur mycket. Kokboksindustrin blomstrar, matbloggar jäser likt surdegsbröden på Södermalm och matbutikerna är större än någonsin. Samtidigt är ämnet kanske DET svåraste för många småbarnsföräldrar. Larm om barnfetma varvas med sorgliga rapporter om lågstadiebarn som vill banta för att passa in.

Så hur ska man göra för att få en fungerande och sund inställning till mat i familjen? Precis som med så mycket annat så behöver varje familj hitta sin lösning beroende på personligheter och omständigheter. Jag berätta om hur vi tänker och hur vi har gjort, det passar säkert inte alla men vissa grundtankar tror jag är eller borde vara generella. Jag vill förtydliga att jag bara syftar till friska barn i min text, om ett barn börjar gå ner i vikt utan att tidigare varit överviktig eller blir matt och trött på dagarna så ska man söka hjälp hos BVC!

Grundtanken hos oss har alltid varit att mat ska vara något att se fram emot och engagera sig i. Sonen har tidigt fått vara med och smaka, blanda och komma med förslag på hur maten ska lagas. Han har fått smaka på råvaror och kryddor, skurit grönsaker med kniv och blandat deg. Jag och min man tycker båda om att laga mat och varit aktiva i att beskriva vår entusiasm. ”Mm, vilken god sås!”, ”Åh, vad gott det vore med lite basilika till det här, vad tror du?” Inte överdrivet och inte krystat utan vi har bara sagt högt det vi tänker när vi pysslar med maten.

När vi sitter och äter så finns det två gyllene regler: Inget tvång, inget bråk. Vi har nog brutit mot dom ett par gånger men väldigt sällan ändå. Dessutom har det sällan behövts eftersom vi varit övertygade om att sonen äter det han behöver så länge vi erbjuder nyttiga alternativ som han gillar. I perioder har han ätit lite men så har han å andra sidan ätit enorma mängder under andra perioder. Ibland äter han bara kolhydrater, ibland bara fett och protein. På sikt verkar det jämna ut sig, och det finns även forskning som visar att ”picky eaters” i det långa loppet får i sig det dom behöver för att växa och må bra (om jag hade vett nog att samla länkar jag hittar och tycker är intressanta så hade ni fått en vetenskaplig källa på det där!).

En viktig attityd vi vill ge våra barn är att hunger och aptit ska styra ätandet, inte hur mycket som ligger på tallriken. Vi har aldrig sagt att tallriken måste bli tömd utan om sonen känner sig nöjd så är det signalen som avgör. (Om vi vet att han har ätit för lite, vet att han är så sugen på godis/efterrätt att han inte vill vänta eller om han har bråttom ut att leka så kan vi utöva en mildare variant av tvång där vi bestämmer en liten men rimlig mängd mat som han behöver äta innan han får lämna bordet. Ofta accepterar han dock dealen på en gång vilket gör att vi inte bryter mot reglen att inte bråka.)

Hur ser man till att barnet provar nya maträtter och inte bara äter korv och makaroner när barnet skriker och matvägrar om något annat än korv och makaroner serveras?

Man har tålamod. Och men föregår med gott exempel. Här återkommer min tanke om barns bristande kontroll i vardagen, det är få saker dom kan bestämma och kontrollera men vad som kommer in i deras mun är faktiskt deras beslut. Det finns barns om kräks om dom blir tvingade att äta något dom inte vill, på beställning alltså! Här kan dom ha kontroll och vissa barn utnyttjar det mer än andra. En del barn känner att dom har kontroll om varje mål blir makaroner och korv. Därför ska man ge dom det, det är min starka övertygelse. Sen ska man samtidigt släppa ALLT tjat om att dom borde äta annan mat och istället bara göra som ovan, laga god mat, prata om hur god den är och vid varje måltid erbjuda barnet att smaka men utan tjat acceptera ett nej.

Samtidigt kan man kanske se över den övriga vardagen. Är barnet kanske redo att själv välja kläder, borsta håret, gå ner för trappan eller knyta skorna? Kan man ge barnet mer kontroll i något annat avseende så kanske korven och makaronerna inte blir lika livsviktiga?

Det finns mycket man måste bråka om, bälte, tandborstning, att inte slåss, gå till dagis, byta blöja, åka vagn och ta sprutor. Så låt maten vara. Och ta bort eller minimera tvången just där.

Jag tar det en sista gång.

BRÅKA INTE OM MATEN.

Annonser

7 thoughts on “Äta bör man – Barn och mat

  1. Danitra!
    När jag får tid ikväll eller snart ska jag gå igenom din blogg. Nu klättrar ungar på mig men vill bara säga hej och bra inlägg om maten. Håller helt med!

  2. Men du… Om ett barn äter för mycket, vill äta hela tiden och inte har några gränser! Hur gör man då? Hur säger man ”nej det är bra nu” på ett konstruktivt sätt utan att få ett utbrott att handskas med?

    • Inte lätt det heller!

      Först skulle jag se över kosten, fett, protein och långsamma kolhydrater mättar mer än kolhydratskällor som pasta, ris, bröd och potatis. Men sådant vet dietister (ibland) bättre än jag. Sen skulle jag nog också kolla upp med BVC så att det inte handlar om någon bakomliggande sjukdom.

      Om det trots detta inte löser sig och barnet dessutom tenderar att bli överviktig så skulle jag jobba med förberedelse (”Det här är sista portionen, sen får du vänta till middagen”). Med förberedelse och förklaring kommer man mycket långt! Sen kan man prova att använda mindre tallrikar så att den ser helt överfylld ut när maten är upplagd, då känns det som att man ätit mycket mer när tallriken är tom – borde funka på barn också beroende på ålder.

  3. Jag sitter och funderar lite på hur gamla dina barn är? I regel brukar det funka rätt bra (eller har gjort för mina ungar i alla fall) tills de har börjat skolan. Då lär de sig av kompisarna att fisk är äckligt, man kan inte äta sallad för det äckligt, osv osv.
    Allt det goda arbete och den pedagogik man använt sig försvinner bokstavligt talat ner i avloppet och ungarna vägrar smaka mat som de tidigare glufsat i sig.

    • Jag tycker det verkar gå i perioder under hela dagis- och skolåldern (har jobbat i skolan) och när barnen lämnar hemmet så är det klart att dom påverkas av attityderna dom omges av. Ett bra argument för att lärare ska fortsätta få äta gratis med sina elever tycker jag.

      Sonen har dragit med sig hem idéer om att det ena eller andra är äckligt från förskolan och det kan verkligen kännas som att allt var förgäves men jag tror stenhårt på att grundtankarna finns kvar. Om man i hemmet betonar glädje, njutning och lugn kring maten och själv föregår med gott exempel på hur man äter allsidigt så kommer det, om inte förr, göra sig påmint när barnen blir vuxna. Själv hade jag ganska knepiga matvanor under skoltiden men när jag själv blev vuxen och skaffade familj så föll jag tillbaka till dom rutiner vi hade när jag var barn (som i det här fallet var goda).

  4. Skönt att få läsa om att det finns fler som har mat problem…. Min lilla på snart två år vägrar äta potatis, bl.a… Ibland äter han mkt och oftare väldigt lite… Är det mat han ogillar så ”väntar” Han till nästa mål, det som funkar ena dagen ratar han nästa…. Blir galen och vill ju inte bråka men det börjar bli en ångest när det närmar sig matdags 😦 Likadan är han på dagis… *suck*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s