Det är ju aktuellt med ungdomars arbetssituation. Om skitjobben med urusla arbetförhållanden. Egentligen vill jag inte kalla dom för skitjobb eftersom det dels knappast gör dom bättre men också för att det är så icke respektfullt mot dom som har dessa jobb och faktiskt gillar dom.
Fast jag säger skitjobb ändå, eftersom det är så folk ser på det. Det var det intrycket jag fick när jag berättade om mina jobb, att jag hade ett skitjobb. Det har varit oförsäkrade svartjobb, tillfälliga anställningar under hög press och låg lön, psykopater till chefer och allmänt dåliga villkor. Det har varit brancher som städ, service, restaurang där allt du gör övervaras, utvärderas och bedöms.
För mig var det alltid lite av en social upptäcktsresa genom klass, kultur och etnicitet. Jag lärde känna och förstå människor jag aldrig träffat innan och aldrig skulle träffat om jag gick min självklara väg som priviligerad akademiker flicka. Det är också för att jag har den bakgrunden som jag nu läser en utbildning som är bland de svåraste att komma in på i hela Sverige och inte fortsätter att slita ut min kropp för 87 spänn i timmen.
Det är också därför jag kan skriva och debattera om det här. Och det är därför jag såg dokumentärerna. För när det gäller mina kollegor som fortfarande jobbar med sina skitjobb, som aldrig kommer få sin högskolebehörighet och som aldrig kommer slåss för sina rättigheter så är programmet Dokument Inifrån helt okänt. Dom tittar inte på SVT.
För många ungdomar är skitjobben en fas, en lärdom för livet om att vara ödmjuk eller att inte ta skit. Det är inte dom det är synd om. Det är synd om dom som inte har ungdomsjobb för att dom är unga utan skitjobb för att dom inte har något alternativ.
Och ingen kommer slåss för deras rättigheter. Själva känner dom inte till dom. Och framförallt så vill ingen betala vad det skulle kosta.
Jag tänkte skriva om mina skitjobb här på bloggen. Som en dokumentation nu när lagom tid har gått men innan jag glömmer för mycket. Läs, kommentera och fråga!
DANITRAS BLOGG 