Min odyssé av skitjobb

Det är ju aktuellt med ungdomars arbetssituation. Om skitjobben med urusla arbetförhållanden. Egentligen vill jag inte kalla dom för skitjobb eftersom det dels knappast gör dom bättre men också för att det är så icke respektfullt mot dom som har dessa jobb och faktiskt gillar dom.

Fast jag säger skitjobb ändå, eftersom det är så folk ser på det. Det var det intrycket jag fick när jag berättade om mina jobb, att jag hade ett skitjobb. Det har varit oförsäkrade svartjobb, tillfälliga anställningar under hög press och låg lön, psykopater till chefer och allmänt dåliga villkor. Det har varit brancher som städ, service, restaurang där allt du gör övervaras, utvärderas och bedöms.

För mig var det alltid lite av en social upptäcktsresa genom klass, kultur och etnicitet. Jag lärde känna och förstå människor jag aldrig träffat innan och aldrig skulle träffat om jag gick min självklara väg som priviligerad akademiker flicka. Det är också för att jag har den bakgrunden som jag nu läser en utbildning som är bland de svåraste att komma in på i hela Sverige och inte fortsätter att slita ut min kropp för 87 spänn i timmen.

Det är också därför jag kan skriva och debattera om det här. Och det är därför jag såg dokumentärerna. För när det gäller mina kollegor som fortfarande jobbar med sina skitjobb, som aldrig kommer få sin högskolebehörighet och som aldrig kommer slåss för sina rättigheter så är programmet Dokument Inifrån helt okänt. Dom tittar inte på SVT.

För många ungdomar är skitjobben en fas, en lärdom för livet om att vara ödmjuk eller att inte ta skit. Det är inte dom det är synd om. Det är synd om dom som inte har ungdomsjobb för att dom är unga utan skitjobb för att dom inte har något alternativ.

Och ingen kommer slåss för deras rättigheter. Själva känner dom inte till dom. Och framförallt så vill ingen betala vad det skulle kosta.

Jag tänkte skriva om mina skitjobb här på bloggen. Som en dokumentation nu när lagom tid har gått men innan jag glömmer för mycket. Läs, kommentera och fråga!

När livet känns bra

Nu har jag snart varit tvåbarnsförälder i ett år. Det är alltid något som händer ett år efter en förändring, men börjar allt mer se det som en vardag och något självklart. Och nu börjar Esther verkligen bli en självklar, egen individ i vår familj. Så alldeles egen med sina stora, rullande tårar som kommer så fort hon inte känner sig nöjd med tillvaron. Och som slutar lika fort igen. Hon vet hur hon ska styra oss alla tre, och vi låter oss så gärna styras. Alvin dansar och showar för henne när maten dröjer lite för länge. Han är så fin och bra.

Jag läser till mitt drömyrke, det känns fortfarande overkligt. Och det är inte alls så svårt som jag hade trott. Rätt enkelt och så väldigt kul. Detta kommer jag få hålla på med i fem år. Fem år av lugn och ro.

Det är väldigt mycket nu, vi har aldrig riktigt någon lugn och ro. Esther är hemma på heltid och även maken läser på heltid. Och så jobbar jag ju också, men bara varannan helg. Lägenheten får bli kaos, möbleringen är formad så att Esther kan härja utan risker så att vi kan läsa våra kurser i någorlunda lugn och ro. Jag lyssnar på föreläsningar medan jag diskar. Men snart kommer det lugna ner sig. Till sommaren blir det ledigt för alla fyra i tre månader och till hösten börjar Esther på dagis. Jobbet drar in min tjänst. Jag och Erik kommer alltså få ägna flera timmar varje dag åt att ENBART plugga. Vad ska man göra med all den tiden..?

Knarkutlämnare eller prostatahackare?

Min man har yrkesvalsproblem. Eller jag har yrkesvalsproblem åt min mans räkning för även om han är den som tar beslutet (åf kårs!) så är det jag som forskar, funderar och lägger fram bra förslag. Eftersom han gillar knark, eller jag menar läkemedel, så har ”vi” länge varit inne på farmaceut. Men han har även fått ett lite bredare intresse för biologi och kemi och dessutom så är utbildningen för farmaceut långt härifrån vilket skulle innebära flera besök per termin under flera dagar varje gång. Inte kul. För mig alltså. Två barn som ska till dagis och överleva vardagen helt på egen hand? Nej, inte om jag absolut måste.

Så upptäckte jag att det fanns något som kallas biomedicinsk analytiker! Tydligen jobbar dom lite överallt utan att synas (alltså lite av ett Jesusjobb!) och med massor av olika saker. Och allt handlar om sådant som maken snöat in på – celler, reaktioner, värden och annat knasigt.

Men mycket mer vet jag inte om yrket. Och inte om receptarie heller. Så vad borde han välja?

Händer det inte sjukt mycket just nu?

Just nu, dom senaste åren tycker jag det har hänt så sjukt mycket. 2.0-revolutionen på internet, S-krisen, finanskrisen, Sverigedemokraterna, Obama och inte minst det som avslutade 2010 och inledde 2011 – nämligen revolutionerna i mellanöstern.

Visst händer det väl ovanligt mycket nu? Jag är så ung att jag inte har något att relatera till!

Scott Pilgrim vs. the World

Eftersom jag faktiskt jobbar i videobutik så kanske jag skulle dedikera något inlägg åt att faktiskt skriva om film. Problemet är dock att jag är värdelös på att beskriva filmer på ett bra sätt i text. Så därför kommer jag fatta mig kort:

Scott Pilgrim är en underbar och fantastisk film. Förutsättningen för att du ska tycka desamma är att du bör ha vissa kunskaper om TV-spel, uppskatta skruvade handlingar och inte störa dig för mycket på hur passiv den coola tjejen blir längs filmens gång.

Men köper du det så får du en fenomenal upplevelse i färg, musik och så överraskande handling att du omöjligt kan gissa nästa scen. Och så rolig!

Se den, den släpps 2:a mars på DVD!

Tänkte unna mig ett sommarlov

Jag är så löjligt glad över alla mina trogna läsare och för er som på riktigt vill veta något om mitt liv så tänkte jag berätta att jag planerar för SOMMARLOV! Och inte ett ”jag måste hitta jobb eller snåla till absurdum”-lov eller ”bara ledig i väntan på extratimmar”-lov. Inte heller ”vara själv med två barn medan partner sliter på ett jobb”-lov. Utan ett fulltständigt SOMMARLOV för hela familjen från juni till september. Tre månader av bara ledighet. Med sena nätter fyllda av TV-serier ”(bara ett avsnitt till…”), TV-spel, film, böcker. Dagar av slappande, utflykter och släktkalas i Skåne.

Jag tror nämligen att jag behöver det efter det här året för att orka fortsätta. För det är först om fem år det kan bli tal om någon riktig semester.

Förortsglorifiering och ytterområdesförakt

Att diskutera bostadsområden verkar vara ett extremt känsligt ämne, kanske för att det är en så mycket tydligare klassmarkör än summan i lönebeskedet? Även låginkomsttagare inom media och reklam som jobbar på projektsbasis har kontakter nog att få en lägenhet på rätt adress. Värre är det för dom som inte kan köpa och dessutom är utlämnade till dom kommunala bostadsbolagen. I förlängningen betyder det att barnen får en sämre skolgång och ofta sämre kontaktnät för lagliga aktiviteter.

Fast dom som har dom starkaste åsikterna är sällan dom som bor där. Det är istället politiker, proffstyckare och folk med lite för mycket fritid som dividerar kring huruvida det är bra eller inte att bo i dessa områden. Antingen så hyllas mångkulturalismen i områdena och man sjunger dess lov. Eller så förfasas man över brottsligheten, arkitekturen, skolresultaten och ryktet i sig. Sällan uttrycks en något mer sansad bild, eller så får inte jag höra den.

Jag bor i ett bra ytterområde med dåligt rykte. Jag kan fullt förstå vad man förfasas över, alla missbrukare som bor i området och som faktiskt dominerar centrum tillsammans med tonåringarna. Dessutom blir jag ledsen över att se den snälla men illa medfarne periodaren bli hämtad av ambulans. Jag får klump i magen när den långtidssjukskrivna trebarnsmamman blir lycklig över att ha pengar i ett halvår innan dom tvingas tillbaka i ovissheten. När den utarbetade mamman inte orkar hålla efter sina barn utan låter dom kasta sand och slåss så blir jag frustrerad över att jag inte kan kommunicera med henne. Jag blir rädd när ungdomar åker på trimmade mopeder utan hjälm och nära mitt barns trehjuling och jag blir arg när jag ser barn vars föräldrar verkar ha gett upp ansvaret för dom innan dom ens börjat högstadiet.

Men samtidigt är jag glad att jag faktiskt får leva bland så många olika människor och ta del av så många människors livsöden. Inte bara mina priviligerade släktingar och vänner med sina villor, bostadsrätter och högskoleexamina. Det berikar mig och gör mig så mycket klokare.

Sen så drabbar inte något av detta mig och min familj. Utan vad som till syvene och sist kan konstateras är att vi bor mycket billigt i väl underhållen lägenhet med 2 minuters gångavstånd  till bad, gym, bibliotek, vårdcentral, bibliotek, grönsakshandel, pizzeria och närköp. Precis som med allt annat så har det sina för- och nackdelar men som det är nu överväger fördelarna och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte vill bo någon annanstans.