Tecken på att man inte har så mycket viktigt för sig

Min syster ringde nyss och frågade vad jag gjorde.

”Jag sitter vid datorn och tuggar tuggummi”

Japp, det faktum att jag tuggade på ett tuggumi var så speciellt i min vardag att det var värt att nämna. Och det var inte bara något jag slängt i mig i förbifarten. Nej, jag kom på att jag hade det i väskan, sitter sen och funderar lite på att gå ut och ta ett men bestämmer mig för att vänta. Sen kommer jag på det igen och ser fram emot när jag väl kommer hämta det. Till slut blir jag kissnödig och tänker ”Ja, nu kan jag hämta tuggummit också!” vilket jag även gör. Sen sitter jag och tuggar på mitt tuggummi och känner mig glad över detta när min syster ringer och frågar vad jag gör.

”Jag sitter och tuggar tuggummi”

Det är min vardag.

Annonser

Julpynt och bullbak

Konstigt nog fick jag till riktigt mycket julpyssel idag. Annars är det något jag lätt skjuter upp och struntar i och snart har det blivit januari utan att en enda stjäna, ljusstake eller hyacint  fått komma över vår tröskel.

Men i dag har jag pysslat och donat nog för hela året. Jag har stoppat nejlikor i apelsiner, införskaffat en ljusstake, nya gardiner och bakat saffransbullar. Och köpt hycinter!

Nejlikorna hade jag dock lite svårt för att komma på hur jag skulle placera. Snart inser jag att jag börjat skriva photobokstäver! Initialerna för varje familjemedlem pryder nu en apelsin. Gardinerna är tydligen fullkomligt öststatsaktiga enligt min make och inte alls Carl Larsson eftersom vi inte bor i ett torp utan i en förort. Saffransbullarna är just det också. Inga snirkliga ”S” utan släta bullar, jag tycker nämligen det är kul att blanda degen men fruktansvärt tråkigt att baka ut samt att äta dom. Hyacinterna var helt färdigplanterade dessutom. photo

Så det finns ingen risk att denna blogg utvecklas till en gullig och idyllisk inredningsblogg, här är det bara genvägar och tråkiga bullar som gäller.

När man tror att man inte kan älska barnet mer

I min ambition att ”ta itu med saker” så gav jag mig på sonens rum där leksaker, pusselbitar och memorykort låg utspridda överallt. Jag började sortera klossar, tågbana och lego i olika lådor men eftersom jag har svårt att böja mig ner så fick jag inte mycket gjort. När min rygg gör så ont att jag inte kan fortsätta så tittar jag mig omkring och suckar, jag kan inte se någon som helst skillnad i rummet.

När min son kommer hem lite senare så springer han in i sitt rum och utropar: ”Mamma, vad fint du har gjort!”

Att ta itu med saker

Jag har drabbats av en förlamande trötthet och frustration de senaste veckorna. Förmodligen har det faktum att min barnaskara ska fördubblas slagit mig. Det tillsammans med att jag är långt ifrån nöjd med hur vår lägenhet ser ut har gjort att min grundkänsla har varit fylld av rastlöshet och oro. (Plus lite gravidhormoner såklart!)

Men nu är det dags att rycka upp sig. En smärre omorganisering av lägenheten behöver göras och om jag gör det i små, små omgångar så borde jag hinna och orka innan dotterns ankomst i slutet av mars.

Hänger ni på och säger ”Heja, heja!”?

Vilken skada gör lite smink?

12-åringar börjar sminka sig till vardags och då går Malin Wollin i taket. ”Jag äger mina barn!” ropar hon och säger att dom får göra vad skit dom vill när dom är 18 men tills dess bestämmer hon. Hennes sjuåring får inte ens bestämma vad hon ska ha på sig för kläder!

Enligt Fru Wollin så tar barndomen slut den dag som mascaran åker på och därför ska hon med våld om så krävs hindra sina barn från att börja med detta i för tidig ålder.

Själv undrar jag mest vad för skada sminket gör? Bara viljan att bära smink tyder på att man nått en ny fas i livet. Och även om man som förälder tycker det är för tidigt så kommer inte ett förbud göra att 12-åringen går tillbaka till att leka i kojor. ”Skadan” (om man kan kalla puberteten för det) är redan gjord.

Guldkorn från FL!

Vi har en härligt slö lördag och jag unnar mig att engagera mig i strunttrådar på familjeliv.se. Eller egentligen bara i en, nämligen den om bestick och huruvida en lärare kan lära eleverna äta på ”rätt” sätt. Ganska snart barkar det iväg mot vänsterhänthetens begränsningar när en medlem menar på att det är omöjlig för henne som vänsterhänt att äta på ”rätt” sätt. Hennes högerhand är nämligen så obrukbar att hon inte ens skulle träffa munnen om hon höll gaffeln i den handen. Jag menade då att hon led av ett lättare funktionshinder vilket snabbt utvecklades i hennes huvud till att jag tyckte att alla vänsterhänta var funktionshindrade och mindre värda människor. Helt sjukt underhållande!

Sen har ANOF gjort det igen, hon har fått mig att skratta så att tårarna rinner. Den här gången så handlar det om hennes besök på badhuset där hon blev utsatt för åldersdiskriminering eftersom det var barnbad med discomusik. Hon tjatar sig till att få komma in men blir utkastad efter att ”bara gjort som alla andra där inne”. G å in och läs!