Det finns ett slut på lidandet!

Den nionde mars klockan 06:45 ska jag infinna mig på sjukhuset för att få min dotter utplockad. Ett planerat kejsarsnitt ska äga rum om bara lite mer än en vecka!

Efter det beskedet så var det som att en gigantisk sten lättade från min axlar, och det behövdes för att det är tungt nog ändå just nu. Helt plötsligt kunde jag fokusera på att njuta av den tid som är kvar och jag kunde börja föreställa mig att det faktiskt ska komma ett barn till vår familj.

Vi tog itu med att sortera kläder, vi har köpt blöjor, nappflaskor och nappar. Vi har ordnat med barnvakt för sonen. Inget av detta kunde jag ta mig för innan eftersom jag inte kunde se slutet. Men nu kan jag det och för första gången sedan jag blev gravid med sonen för 4,5 år sedan så känner jag glädje över att vara gravid!

Carola, parfymen och vår egen förträfflighet

Ni har väl inte missat Carolas parfymfadäs? Hon åker till Haiti för att träffa ”sitt” fadderbarn och köper med en parfym som present. Vår sjuka värld gör att pengarna hon la på parfymen hade kunnat finansiera hela pojkens resterande skolgång. Situationen blir helt sjuk och Carola framstår som en total idiot.

Jag tycker mest synd om henne och undrar varför ingen stoppade henne. För tanken var god men hennes logik var tydligen någon annanstans.

Men det som händer sen väcker många tankar hos mig. Aftonbladet gör detta till ett scoop, man intervjuar pojken och skriver en lång text om hur totalt befängt Carolas agerande var. Hur mycket kostade detta Aftonbladet? Hur mycket kostar kamerorna som dom fotograferade med? Och då kan dom ändå använda argumentet att detta har ett nyhetsvärde. Vad har vi för argument när vi sitter här hemma och dömer? Vi vanliga människor som på vår höjd skänker en femhundring i månaden för att bota vår i-landsångest.

Är det så skönt att se hur Carola klanta sig eftersom vi själva känner oss så mycket bättre? Vi skickade ju ändå ett SMS till Läkare utan gränser, kanske två gånger till och med. Visst är vi förträffliga!

Det ska börjas i tid, det som moderat ska bli?

Jag är lite sen på bollen men måste ändå uppmärksamma den här underbara intervjun!

Anton är enligt intervjun 18 år men på frågan om vilket som var hans sämsta köp så nämner han en plasma-TV som han köpte 2003! Enligt min matematik så var han alltså 11 år gammal när han köpte en, som han själv berättar, alldeles för dyr TV.

Barn och fördummande TV

Jag har dragit mig lite för att skriva något nytt här i bloggen. Brevet till Birgitta kan nämligen vara det bästa jag någonsin presterat i skrift och att försöka hålla mig på den nivån känns som en omöjlighet.

Men nu måste jag ändå förklara min ståndpunkt angående barn och TV-tittande. Lady Dahmer skrev om hur fördummande det är, den mer avslappnade och sköna Anna skrev ett inlägg till TVs försvar.

Själv är jag en klar TV-förespråkare även om jag hade högtflygande planer om restriktioner innan sonen var cirka 2 år. Då trodde jag att TV var fördummande och förslappande. Att alla små barn satt som paralyserade och helt okritiskt tog in all skit som visas. Ganska snart insåg jag att det inte var så utan när min son väl började visa något intresse för TV-program så gjorde han det med väldig entusiasm och engagemang. Det började med att han skrattade och sa ”tubbiebjöööd!” till Teletubbies för att sedan kunna följa allt längre och mer avancerade program. Hela tiden är han med, pratar med TVn, skrattar, ropar och leker. Inte sällan ställer han frågor till någon av oss vuxna eller så förklarar han något för oss som han lärt sig genom programmet för att se om vi håller med. Jättefascinerande!

Vår käre son får faktiskt titta hur mycket han vill. Det har liksom aldrig funnits skäl att begränsa det eftersom han själv har stängt av och gjort något annat efter någon timme. Ofta vill han leka något utifrån det han just sett, eller så vill han snacka med oss vuxna om det. På TVn visas nämligen så mycket som vi aldrig skulle visa honom, man tar upp ämnen som inte vi pratar om hemma och allt detta vidgar hans värld – inte motsatsen.

Sen ska man självklart ha översikt! Inget barn bör sitta och titta helt själv på vad som helst. Sonen får se på Barnkanalen eller Playhouse Disney utan vår uppsikt, andra kanaler tittar vi på tillsammans (nyheter, Discovery och liknande). För barn kan inte hantera allt som flyger ut genom rutan och vi vuxna har en viktig roll i att tolka, samtala och skydda från intrycken som är för starka.

Gör man det så behöver man inte se TVn som en fiende utan som trevlig underhållning och faktiskt ett pedagogiskt verktyg. Och ja, även som ”barnvakt” för det är skönt att kunna snooza lite medan sonen ropar muskeverktyg på morgonen. Och det är skönt att kunna göra färdigt maten innan blodsockernivåerna sjunker farligt lågt hos samtliga familjemedlemmar. Och jo, barnprogram kan vara perfekt för en förälder som behöver sitta ner, slappna av och bara chilla en stund.

Over and out.

Öppet brev till Birgitta Ohlsson

Hej Birgitta!

Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!

Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.

På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var ”Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?”. En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte ”lämna bort” barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:

1. Min unika lukt

2. Mina hjärtslag

3. Min röst

4. Mina hormoner

5. Min modersinstinkt

Ska vi gå igenom dom? Låt oss!

1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna ”hur luktar fostervatten?”) Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.

2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.

3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.

4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.

5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag – förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.

Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.

Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som  vi – om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: ”Finns det dagis för så små barn?”

Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också – när det passar er familj!

Här sitter jag nu

Klockan är snart tre på natten. Jag borde gå och lägga mig. Men det gör jag inte, det är för jobbigt och jag ska ändå inte göra något i morgon. Poängen med att gå och lägga sig är borta, i morgon väntar bara ännu fler timmar som ska fördrivas.

Min kämpaglöd är släckt, jag är slut som människa och nu står jag bara ut för att jag inte har något val. I er normala värld går tiden fort, ni ser det som väldigt snart i framtiden men för mig är det en evighet kvar. Snälla, säg inte att det är kort tid kvar! Säg ingenting för att muntra upp mig.

Min lille son har slutat att be mig om hjälp, han vet att det inte är lönt. Min man sover dåligt och börjar bli utarbetad. Den här familjen orkar inte mycket mer. Vi behöver nå slutet på det här snart.

God natt och lycka till.