Varför Steve Jobs död gör mig ledsen

Sedan -92 och min barndom har jag tillhört team Apple eftersom en klasskamrat förklarade att det var så det funkade, man var antingen eller.

Mitt team var inte winning på den tiden om man säger så. Ändå investerade jag mer känslor i det än vad som egentligen var rimligt, det hörde väl till åldern.

Men ungefär samtidigt som jag gick från barn till vuxen så gick Apple från att vara nära konkurs till att bli det högst värderade företaget i världen.

Jag hade aldrig investerat pengar i det, under flera år ägde jag inte ens en Mac. Det jag hade investerat var en del av min identitet när jag valde sida där på mellanstadiet.

Så när Jobs kom tillbaka och räddade företaget, revolutionerade vardagstekniken och förmodligen mer än så, så räddade han också mig från att förbli på den förlorande sidan.

Barnsligt, ja. Men jag kan i alla fall skylla på att jag var ett just ett barn när jag valde sida. Engagemanget och passionen tackar jag däremot Steve Jobs för.

Så jag sörjer att Jobs nu är död. Faktiskt. Jag grät i natt när jag fick veta, och nu gråter jag igen. Ingen hjärtskärande sorg, inget hejdlöst hulkande men en genuin men stillsam sorg.