Strykjärnet

Vid ett besökt hos svärmor gjorde sonen en pärlplatta som hans farbror sedan strök, sonen är än idag, tre dagar senare, så exalterad över detta (om det är pärlplattans smältning eller användandet av den exotiska hemprodukten ”styrjärn” som orsakar detta vet jag inte) att han nu uppfunnit en lek med sin syster som heter just ”strykjärnet”.

Detta leker dom i soffan och går ut på att sonen ropar att han ska göra strykjärnet, sen gör han det och dottern skrattar förtjust. Först efter ett par gånger iakttar jag vad det egentligen innebär, dottern ligger på mage i soffan och sen rullar sonen över henne. (Om man ska vara petnoga så skulle det nog egentligen kallas ”Mangeln”, om man nu ska hålla sig till kategorin ”hushållsprodukter som aldrig används i detta hem”)

Det ser i ärlighetens namn ganska brutalt ut, men barnen skrattar och har kul och om jag ska vara ännu mer ärlig så kan jag inse hur lätt det är för mig, som ändå försöker reflektera över mitt bemötande, att se leken som ännu farligare eftersom den lilla är en flicka. När jag tänkte mig två bröder göra samma sak så kändes leken inte bara OK utan självklar. Så jag lät dom hållas. Inte bara för att det gav mig några minuter över att spela Wordfeud.

Den nya familjefeminismen

När jag väntade mitt första barn så kom jag för första gången i kontakt med diskussioner om föräldraskap och främst på forumet familjeliv.se. Innan hade jag sett på familj och föräldraskap med en självklarhet, till skillnad från många andra hade jag inte reflekterat över roller, jämställdhet och fördelning. Inte heller hade jag diskuterat det med vänner eftersom ingen av dom var i den fasen i sitt liv just då utan istället bildade jag min uppfattning mycket utifrån min egen uppväxt. I min familj hade pappa varit föräldraledig med mig under majoriteten av tiden eftersom det var den mest praktiska lösning för familjen då. Inget ideologiskt val utan ren pragmatik.

Så när då vår familjesituation också gjorde det mest lämpligt att maken var hemma med barnet så var det en självklarhet att han också tog föräldraledigheten. Dessutom passade våra personligheter mycket bättre än det motsatta.

Ganska snart insåg jag dock att detta inte hörde till vanligheterna utan tvärtom var något vissa aldrig hade stött på innan. Min rabiata personlighet trogen började jag då berätta om detta allt mer för att väcka debatt och ställa motargumenten mot väggen. Jag skrev om detta i ett öppet brev till Birgitta Ohlsson för drygt ett år sedan.

I den stunden fick jag mitt stora feministiska uppvaknande. Fram till den stunden hade jag levt under villfarelsen att samhället bemötte individer utifrån personlighet och inte kön. Jag hade i 20 år trott att jag hade exakt samma möjligheter och förutsättningar som män, att allt handlade i hur jag valde att vara utifrån en egen vilja. Men sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om att så inte är fallet. För medan min man sågs som duktig och begåvad så fick jag höra att jag var omogen, egoistisk och inte kvinna nog att ha barn. Trots att vi bara gjorde som många andra familjer med den enda skillnaden att rollerna byttes.

Samtidigt märkte jag något annat som jag stöter på än idag, nästan varje gång jag möter en ny person som vill diskutera familjelivet, nämligen en nyfikenhet och nästan uteslutande är det män och kvinnor från 80-talistgenerationen. Jag har även fått många meddelanden och mail från kvinnor som tackat mig för att jag vågat berätta om ett annat sätt att leva i en traditionell familjebildning. Andra har berättat att min historia har fått dom att för första gången börjat överväga att bilda familj inom en snar framtid. Jag har totalt mött över 100 personer som alla hyst en längtan efter familjeliv men samtidigt velat undvika traditionella mönster och vanor. Det är kvinnor som är rädda för att inte få jobba på ett år och det är män som inte vill sätta barn till världen utan att få vara minst lika viktig som mamman.

Mitt intryck av den generation som idag bildar familj är det av en trygghetssökande generation som längtar efter en stabil tillvaro där inspirationen hämtas från mormödrar och farfädrar. Trasmattor, saftning och hemlagat vittnar om det. Samtidigt är det en generation som vuxit upp med arga, fantastiska och högljudda feminister som lärt dom att tjejer inte ska ta skit och att killar också få gråta.

Kanske är jag en optimist och kanske är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser men när jag väntade mitt andra barn för ett år sedan och återigen berättade om hur jag längtade tillbaka till arbetet så var utskällningarna färre och många, många fler berättade om sina icke-traditionella uppdelningar i sina alldeles traditionella, saftkokande familjer.

Andra texter i ämnet:

Anna Svensson – Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen

 

Johanna Nylander – Feministiska hemmafruar

Ebba von Sydow – En glad arbetande mamma som förebild

 

 

Clara Lidström – Mammjobbig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det här är ju tjejleksaker!”

Eftersom jag är en sådan där ”genusidiot” så skulle man kunna tro att min son vandrar runt i ett könslöst vakuum utan förmåga att identifiera manligt och kvinnligt. Men konstigt nog, utan att jag eller min man någonsin gett uttryck för en sådan tanke, säger han en kväll: ”Det HÄR kan jag ju inte titta på, det är ju tjejleksaker” och pekar på en sida i leksakskatalogen. En väldigt märklig sak att säga för ett genusdrabbat barn kan man tycka.

Men nu är det visst så att han påverkas av mer än bara oss föräldrar och med sin fenomenala uppfattningsförmåga så har han lärt sig EXAKT vad som är tjejigt och killigt. Fast han har OCKSÅ lärt sig att hans mamma tydligen är lite obstinat i frågan för efter att han yttrat detta påstående om leksakerna i katalogen så tittar han upp på mig och blicken i hans ögon säger att han vet att jag inte kommer hålla med, att detta påstående kommer orsaka en reaktion hos mig.

Och det gjorde det. Jag säger att jag inte alls tycker att det är bara tjejleksaker. Sen pekar jag på ett leksaksgevär och säger: ”Det DÄR däremot är en riktig tjejleksak för en sådan ville jag ha när jag var liten!” Sonen protesterar vilt och säger att det är det inte alls för HAN vill ju ha ett sådant och han är ju KILLE. Ganska snart har han kommit fram till slutsatsen att det kan vara både och vilket jag håller med om. Eller ingetdera lägger jag till, vissa barn vill inte ha leksaksvapen.

Sen berättar han att han har fått ett hårspänne av en kompis på dagis som jag ska få. Jag frågar varför just jag ska ha det och han börjar förklara: ”För att hårspännen är ju..”, sen avbryter han sig och säger: ”Hårspännet är till oss båda för vi har ju båda långt hår”.

Min son kommer inte någonsin ha problem med att veta vad samhället anser är manligt respektive kvinnligt, det har han lärt sig redan nu som fyraåring utan aktiv hjälp av oss föräldrar. Det han behöver är hjälp att förstå att det inte är något måste. Att det finns undantag och att han kan få vara ett undantag.

Öppet brev till Birgitta Ohlsson

Hej Birgitta!

Grattis till din graviditet, hoppas den flyter på utan problem!

Det är visst många som har åsikter om din framtida familjesituation. Blev du förvånad? Det blev jag när jag för tre år sedan fick mitt första barn och efter en månad gick tillbaka till min heltidssysselsättning. Jag trodde nämligen att min och min mans upplägg av föräldraledighet var vår ensak och att folk skulle lita på vår bedömning. Men som du märkt så är det här med föräldraskap inget man bryter normer inom utan att det väcker känslor.

På debattforum mötte jag hårda kommentarer där den vanligaste var ”Varför skaffar du barn när du inte vill vara med det?”. En föreslog att jag skulle skaffa ett akvarium istället, om jag nu ändå bara tänkte ”lämna bort” barnet. Dessa personer fick då frågan om desamma gällde alla män som får barn men återvänder till arbetet efter några veckor (eller dagar). Många valde att inte besvara detta, andra kom med argument om hur det inte alls var samma sak. Dom menade att jag, i egenskap av biologisk mor till detta barn, var helt oersättlig på grund av:

1. Min unika lukt

2. Mina hjärtslag

3. Min röst

4. Mina hormoner

5. Min modersinstinkt

Ska vi gå igenom dom? Låt oss!

1. Barnet ligger i fostervatten under hela graviditeten. Vi känner inte lukt i vatten och även om vi gjorde det så tvivlar jag på att jag luktar som fostervatten. (Googla gärna ”hur luktar fostervatten?”) Lukten är viktig för små barn, men den lukt som blir viktig är den dom känner under sina första timmar och dagar. Och även om den byts eller kombineras med en annan så är det fortfarande kontinuiteten som är viktig. Alltså, pappan duger lika bra.

2. Mina hjärtslag är inte unika från någon annans. Mitt hjärta ser likadant ut som alla andra friska hjärtan och avger samma ljud som andra friska hjärtan. Ja, ljudet av hjärtslag är lugnande för små barn. Men det går lika bra med pappans.

3. Ja, visst känner mitt barn igen röster i magen. Frågan är hur lätt det är att känna igen dom väl på utsidan där man inte längre hör ljudet av blodcirkulation, hjärtslag, mag- och tarmrörelser och dessutom inte genom vatten, fett och hud. Och även OM barnet känner igen just min röst så borde barnet även känna igen pappans. Återigen tror jag att kontinuiteten efteråt är den viktiga.

4. Här kommer vi in på ett svårare område. För hur mycket påverkar hormonerna jämfört med reaktioner utifrån sociala förväntningar? Hur stor skillnad blir det på en primärvårdande mans hormoner och en biologisk mors? Och hur stor roll spelar dom? Jag vet bara själv att jag efter någon vecka kände mig rätt neutral när det gällde hormoner. Jag kände ingen större omvårdnadsdrift än min man, jag sov sämre än vad han gjorde och jag reagerade inte snabbare eller mer på barnets skrik. Jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men i vår familj så spelade personlighet och inställning en mycket större roll än eventuella hormoner.

5. Att jag skulle ha en större instinkt att beskydda och ta hand om mitt barn än min man är bara så mycket bullshit att jag inte ens orkar bemöta det. Vi kände båda en spontan drift att göra allt för detta barn, han började älska barnet fortare än jag – förmodligen för att han var hemma på heltid. Alltså, även här var jag helt utbytbar.

Så om vi nu konstaterat att barnet inte kommer fara illa av att du återgå till ditt arbete så är det dags att övergå till hur du kommer må. För det är här det kan bli lite krångligt. Både du och jag är förnuftiga, intelligenta och logiskt tänkande varelser. Vi vet båda två att mannen vi lever med är lika bra lämpad att ta hand om vårt barn. Vi vet också att kvinnor i alla tider återgått till arbete efter att fött barn. Vi vet med hela vårt förnuft att vi, likväl som alla nyblivna fäder, kan återgå till vårt arbete och fortfarande vara förälder om än på deltid. Problemet är att vi också är barn av vår tid, fullt påverkbara av alla åsikter som far runt. Hur mycket vi än önskar det så påverkas vi av normerna i vårt samhälle. Och när tillräckligt många påpekar att du som MAMMA borde vårda ditt barn så kommer du börja tvivla på dig själv och ditt val. Det beror inte på hormoner eller biologisk påvekan på din hjärna utan på att det inte är lätt att vara den som går mot strömmen. Och du kommer märka, som jag gjorde, att samhällets bild av hur en mamma ska vara även finns i dig och påverkar dig. Du kommer missa en stor gemenskapskänsla som (nästan) alla andra mödrar delar idag. Du kommer inte kunna nicka igenkännande när kvinnor pratar om ständiga kräkfläckar, babycafé, nattvak och oförstående makar. Du väljer bort det genom ett bra och genomtänkt val men det kommer inte hindra dig från att känna dig utanför.

Det här skriver jag inte för att avråda dig, jag har aldrig ångrat mitt beslut och nu när jag väntar mitt andra barn så kommer jag inte heller vara hemma mer än en månad på heltid. Jag skriver det här för att förvarna dig om att det värsta du kommer stöta på inte är idioter på debattforum och även ledarsidor utan dina egna känslor av tvivel. Det är priset vi får betala för att vi vågar göra tvärtom inom ett område som är så laddat av känslor. Men förhoppningsvis kommer inte våra barn behöva möta samma attityd den dagen dom vill bli föräldrar. Förhoppningsvis innebär den här debatten som våra val skapar att fler kommer våga göra som  vi – om dom vill. Och om några år så kanske en kvinna kan komma tillbaka till en arbetsplats efter några månader och inte få frågan: ”Finns det dagis för så små barn?”

Jag önskar dig all lycka till Birgitta! Det du ger dig in på är tufft och skulle vara det oavsett om du var man eller kvinna. Och glöm inte bort att vara heltidsförälder också – när det passar er familj!

Män och kvinnor – olika typer av föräldrar?

Nyligen var det lite av en debatt på olika bloggar om huruvida kvinnor är bättre föräldrar än män. Både den biologiska aspekten och den sociala togs upp som argument och jag kan absolut tänka mig att kvinnor fostras till att bli något bättre i spädbarnsvård. Men jag tror att väldigt mycket handlar om att vi kvinnor tror att vårt sätt att ta hand om barn är det enda riktiga. Hur ofta misslyckas en normal man med att ta hand om ett spädbarn? För nog har genomsnittsmannen kompetens nog att avgöra vad som kan krävas för att barnet ska bli nöjt. Och även om det kanske tar lite längre tid än för kvinnan så lär barnet inte fara direkt illa. Och vad gör det då om barnet har fyra filtar omvirat sig i vagnen istället för den där nya overallen du köpte för 1200:-? Så länge barnet mår bra så är ju allt bra.

Alex Schulman tar upp ett exempel.

Riktiga män snickrar!

Magda undrar om man kan leva jämställt i hus eftersom man (i ordets genusbemärkelse) då behöver ta till sina händiga talanger för att fixa verandor och gjuta betonggrunder. Eftersom bara män (förutom vissa få undantag) kan göra detta så blir livet i hus ojämställt.

Detta kan jag förstå till viss del men samtidigt så är det få män jag känner som kan gjuta en betonggrund eller snickra en veranda. Rätt många av de män jag känner har färre kunskaper i snickeri än jag och många andra genomsnittliga tjejer (dom valde syslöjd i skolan efter som det var soft att sitta och snacka med tjejerna), Men ändå händer något när dessa män får ett verktyg i en hand. Dom sätter benen lite mer brett isär, sänker tonläget och börjar använda en mer mumlande röst som lättare döljer deras totala okunskap om träplugg och flatskruvmejslar. Trots att dom aldrig svarvat, använt en skruvdragare eller ens vet vad en fogsvans är så förväntas dom kunna mer än en kvinna med samma kunskaper. Och dom gör allt för att uppfylla dessa förväntningar för jag har nog aldrig hört en man som tillfrågas säga: ”Nej, det där är inte min grej”.

Detta bidrar självklart till att män med tiden lär sig mer om just detta och myten om mäns generella händighet blir självbekräftande samtidigt som kvinnor hela tiden får en klapp på huvudet och ombeds ”fixa” lite ”käk” till ”grabbarna”.

Nästan samma sak gäller datorer men eftersom den äldre generationen män ofta saknar dessa kunskaper så är det ändå lite mer OK att erkänna sin okunskap. Detta har blivit extra tydligt för mig som faktiskt ”kan lite” och märker vilka jubelidioter till datakillar som blir tillfrågade om hjälp innan mig. Här har jag dock tillräckligt med självförtroende att säga: ”Fast det där kan nog jag fixa, jag är rätt bra på det!” och därmed motbevisa dom som trodde att personen med snopp förstod datorn bäst.

Tyvärr är jag inte händig nog att göra desamma när jag gång på gång blir förbisedd varje gång ett verktyg ska användas. Eller, jag har inte självförtroende nog. För i ärlighetens namn så är jag bättre på att såga och spika än MÅNGA av mina manliga vänner.

Barnkläder och WT eller ”Vad fan har hänt med Lindex?”

En viss Bonanza startade för ett tag sedan en tråd där hon efterlyser klädaffärer med prisvärda barnkläder i unisexfärger eftersom Lindex har försämrat sitt utbud. Det går bra ett tag men sen kommer den första kommentaren:

Men gud, är ni allvarliga? Vad är det för fel på Lindex och HM? Och vad är det för fel på rosa? 
Är så himla trött på det här tjatet om unisex, jämställdhet bla bla bla…..orka liksom.

För när man kommer in på ämnet barnkläder och genus så vandrar man på känslig mark med många starka åsikter. Det är nämligen väldigt provocerande att inte låta sitt barn följa mallen. På något sätt är det för många viktigare än särskilja könet på små barn än på vuxna trots att skillnaderna är mindre – nästan obefintliga. Bonanza är inte heller den som är tyst utan ger sin vassa replik tillbaka:

Men gå och klä din dotter i rosa och din son i spindelmannen och låt oss med lite vettigare värderingar sucka över att det bara finns white trash-kläder i butikerna.

Och då kommer vi in på punkt två i ämnet. Är det WT att klä sina barn könsstereotypt? Är medvetenhet kring genus och jämställdhet en klassfråga? Självklart är det så. Så självklart att jag inte ens orkar leta rätt på en källa. Detta påpekas också i tråden med det avfärdas tillsammans med studien som visar att samma barn bemöts och beskrivs på olika sätt beroende på om hen har rosa eller blått på sig. (Faktaförnekelse hänger också ihop med utbildningsnivå och social situation)

Hur uppfattar du det?