Karma i Bjästa

Vilken hemsk historia men som vanligt har nog sagts om detta. Jag behöver inte bidra med ännu mer galla över orten, familjen och samhället. Det omvända hatet och förföljelsen har redan gått för långt.

Men även om det kanske inte är rätt att kalla det humor så är det ändå det närmaste jag kommer när jag tänker på det faktum att anledningen till att Uppdrag granskning gjorde reportaget var att dom fick tipset om att en pojke var oskyldigt dömd för våldtäkt. I en tråd på Flashback som diskuterade fallet i vintras så berättade den äldre brodern att domen inte kunde läggas ut eftersom SVT hade lånat en kopia. Resultatet av detta lån tror jag vi såg i onsdags. Och jag blir glad och stolt över vår statliga television och deras anställda!

Är det verkligen värre med en knarkande granne?

Bostadsområden är ett rätt hett ämne, särskilt om man har barn. Givetvis är det något som tas upp på familjeliv.se med jämna mellanrum och då brukar frågeställningen vara något i stil med ”Kan du tänka dig att bo i ett invandrartätt område?” med vilket dom syftar till förorter eller ytterområden med hyreslägenheter och ofta dåligt rykte.

Många, väldigt många, svarar instinktivt ”Nej!” på frågan och tar upp dom självklara argumenten om att man inte vill bo bland kriminella. En del ger konkreta och förståeliga skäl som att bilar blir vandaliserade eller förstörda samt att man har skolbarn och inte vill att dom ska gå i en belastad skola eller umgås med ”problembarn”. Det kan låta hårt men jag förstår dom.

Det jag däremot inte förstår är argument som att det bor socialfall och kriminella i området. För visst, det bor säkert fler inbrottstjuvar, knarkare och gäng-wannabes men hur drabbar det mig egentligen? För dom som gör inbrott i bostäder åker till välbärgade villaområden, knarkarna håller sig hemma eller åker in till centrum och ”gängen” likaså. Alltså, när det gäller dom brott som verkligen kan drabba mig så är det större risk för detta om jag bor i centrum eller i ett villaområde. Den våldtäktsvåg som drabbat stan har främst handlat om centrala delar av stan.

För varför skulle det vara värre med en knarkande granne som går på socialbidrag än en hustrumisshandlande höginkomsttagare?

Förlossningsberättelse

9/3 – 2010

Jag lyckas somna strax efter midnatt efter att ha legat och grubblat över morgondagen men vaknar vid klockan tre av att jag har värkar! Jag försöker intala mig att det är förvärkar, tar Alvedon och försöker somna om men det finns inte en chans att lyckas med det. Jag laddar ner en värktimer till mobilen för att klocka värkarna och inser att dom faktiskt kommer rätt regelbundet med något under 10 minuter mellan. Ringer och söker tröst hos dom på avdelningen jag ska till och dom förklarar att det nog inte är några problem men att jag ska kontakta förlossningen om det eskalerar. Jag ringer till förlossningen lite senare och dom lugnar mig även där med att dom absolut kan stoppa värkarna om det skulle behövas. Vid det här laget börjar klockan bli så mycket att det är dags att börja förbereda inför avfärd. Jag duschar med specialtvålen, hoppas på att duschen ska lugna värkarna men utan någon större lycka. Erik vaknar och verkar inte riktigt förstå min oro för värkarna och jag orkar inte förklara det heller. Vi packar det sista, han dricker kaffe och jag motarbetar mina impulser att dricka vatten och smörja in ansiktet.
Vi går iväg mot bilen samtidigt som solen börjar stiga – det är en vacker dag. Erik blir glad över att det finns ett nummer av Computer Sweden i brevlådan, jag känner mig lättad över att värkarna inte tilltar. I bilen håller jag ett öga på klockan för att kolla så att dom inte kommer tätare, när vi kör över snöknöliga delar av vägen blir jag nervös.
När vi kommer fram så tycker vi att det verkar för dyrt att stå på parkeringen så Erik släpper av mig vid ingången med packningen så att jag kan gå i förväg medan han parkerar lite längre bort. Jag ser det absurda i att jag, med kraftiga värkar och skitnervös ska släpa väskor upp till avdeleningen. Det känns så långt från hur det går till i amerikanska filmer när en kvinna ska föda – vattnet går och hon åker i ilfart till sjukhus där hon körs i rullstol till salen där hon 5 minuter senare krystar ut en unge som ser ut att vara minst 3 månader.
Väl där uppe är det lugnt och dom är så lugna och snälla att jag inte känner mig lika nervös. Jag har alltid gillat att vara på sjukhus för att det känns så säkert, om något händer mig så är jag omgiven av vårdpersonal, mediciner och utrustning. Jag skulle kunna få hjärtattack, anafylaktisk chock eller akut blodförgiftning utan att riskera livet!
Erik dröjer eftersom han inte hittar någon bra parkering utan måste åka tillbaka till sjukhuset igen. Personalen undrar om han kommer snart och jag känner att värkarna tilltar. När han äntligen kommer så får vi se vårt rum och jag blir besviken över hur omysigt det är. Stela sjukhussängar, lysrör och vita väggar. Dessutom börjar jag bli rädd över värkarna, jag säger till personalen men känner inte att dom riktigt förstår. Vi packar upp, låser in värdesaker, sätter på TVn och jag vankar. Först i rummet men sen i korridoren med en målmedvetenhet som om livet hängde på det. Då fäller Erik kommentaren: ”Är det verkligen bra att du går så mycket? Får du inte för ont i fogarna då?” och detta medan han sitter lugnt och läser sin tidning. Jag blev så paff över kommentaren att jag inte ens orkade bli arg. På något plan insåg jag också hur fullständigt oförstående han var inför min situation och det var inte riktigt läge att försöka förklara heller.
Jag vankar närmare sjuksköterskornas kontor förmodligen i ett undermedvetet försök att få uppmärksamhet. Klockan är nu en bit efter 7 och jag vill bara att vi ska få komma igång och nu är jag inte längre rädd för att bli stucken i ryggen – jag längtar!
När en barnmorska kommer för att börja förbereda mig så ger jag tydligen ett tillräckligt starkt intryck när jag klagar på värkarna för hon säger något om Bricanyl och försvinner. Några andra barnmorskor som ska ta hand om barnet kommer in och sätter dropp och kateter. I samma veva får jag bricanylen och värkarna lugnar sig till ett ständigt molande. Alla är fantastiskt snälla, lugna och förtroendeingivande vilket gör att jag lugnar mig och börjar se fram emot operationen. Rätt snart är jag färdig och dom rullar iväg mig. Det är faktiskt en rätt trevlig upplevelse att rullas fram i en säng.
Operationssalen ligger på samma våning och jag får först hoppa över till en smalare bår/säng där dom också fixar med alla slangar och liknande. Sen körs jag in i salen där narkosläkaren väntar. Han är säkert en jätteduktig läkare men verkade lite nervös, namnbrickan förklarade att han var underläkare. Jjag var beredd på att det skulle vara samma läkare jag träffat dagen innan, överläkare och därmed enligt min okunniga uppfattning bättre, och genast blir jag lite nervös igen. Nu får jag tankar om förlamning samtidigt som värkarna börjar tillta igen. Men det går bra, även om det tryckte lite obehagligt när han la bedövningen. När den väl gav effekt så förflyttades jag till sjunde himlen! Hela kroppen från bröstet och neråt blev varm och stum. All smärta försvann, fogar och värkar! När jag sedan får se att läkaren som ska utföra snittet är mamma till en parallellklasskompis från gymnasiet blir jag helt lugn. Nu när hon har en relation till mig så lär hon vara extra skärpt! All nervositet jag känt inför att faktiskt få min mage uppskuren försvinner och jag känner mig lycklig. Jag blir lite illamående precis när dom börjar men efter lite djupandning med syrgas så blir det bra igen.
Efter en stund hör jag slurp och av en vän så hade jag fått veta att det betyder att barnet snart är ute och bara sekunder senare hör jag ett litet bebisskrik. Jag blir så glad och lättade att jag fäller två eller tre smakfulla tårar av glädje. En oro jag hade var att hon skulle ha andningsproblem och att jag skulle tvingas känna totalt ångest och rädsla innan den kom igång. Erik och barnmorskorna tar hand om henne medan jag ligger och bara är glad och fascineras över hur bra det kan kännas att ha magen uppskuren. Genom fönstret som jag ser från britsen skiner solen. Personalen (det var rätt många därinne) var uppsluppna, skämtade med oss och varandra. När det var klart kom dom fram och sa grattis.
När dom sytt ihop mig så kör dom tillbaka mig till rummet utanför operationssalen där jag får flytta tillbaka till sjukhussängen. När dom rör vid mina ben så känns det som elstötar vilket tydligen betyder att känseln är på väg tillbaka vilket personalen förvånas över. När alla sladdar rättats till så körs jag till uppvaket där det är i princip tomt på patienter. Personalen grattar där med och stannar gärna till och tittar och pratar. Det är mjukt ljus där inne och allt är lugnt. Eftersom Esther skrikit nästan konstant sedan hon kom ut så gav jag order om att flaska och napp skulle tas fram så på uppvaket blir hon lugn. Jag tjatar till mig lite vatten eftersom jag är så törstig att jag börjar hallucinera om karaffer med isvatten (nästan i alla fall). Nästan på en gång kan jag röra benen och jag mår inte illa av vattnet så rätt snart får jag komma tillbaka till vårt rum på avdelningen.
Nu har solen börjat lysa in där och helt plötsligt känns det mysigt där. Jag ligger och vilar och försöker ta in att det faktiskt är över nu. Varje timme kommer dom och kollar om jag kan röra på benen och hur ont jag har. Jag kan hela tiden röra på benen och får aldrig ont. Jag får mer vatten och mår inte illa så snart blir det fritt fram att dricka och det känns som himmelriket!
Sonen kommer på besök på eftermiddagen och är främst oroad över mig. Han vill se plåstret och undrar var maskinerna som ska hålla koll på mig är. Jag förklarar att dom fanns i rummet där dom skar upp magen och att nu kommer det sjuksköterskor och kollar mig istället. Eftersom dom kommer så ofta så hinner han vara med och se minst tre kontroller av blodtrycket och det lugnar honom.

Kontastverkan och faran i att använda hög kvalitet

Jag har färgat håret i en nyans som är mycket sämre än den jag hade innan. Detta visste jag innan jag gjorde det och ändå kunde jag inte låta bli. Jag vet inte om det är för att jag hoppas på att det ändå ska bli bättre än alla andra gånger jag provat att bleka och färga till en ljusare nyans eller om det är för att jag blir så snygg när jag sen färgar tillbaka det till mörkt. Det lutar nästan mer åt det senare, kontrastverkan FTW!

En annan sak insett är hur farligt där är att prova en produkt eller livsmedel som har högre kvalitet än den man använt innan. Ni vet hur olika företag lovar att ”provar du denna så kommer du aldrig vilja byta tillbaka”? Detta stämmer allt för väl på diverse produkter som jag råkat prova. Jag trodde jag var nöjd med mitt vanliga Wella-shampoo innan jag provade shampoot från frisören. Jag trodde att vanliga Loreals rengöring var bra innan jag testade Clinique, jag trodde att hushållsost var god ost tills jag åt en extra lagrad prästost osv.

Ännu värre är det med hemlagad mat vs. industriproducerad. Har man väl börjat göra moset, bearnisesåsen, köttbullarna, fiskpinnarna och liknande själv så smakar inte färdigalternativen ens OK.

Så, vad jag har lärt mig är att bara avancera i kvalitet om jag har pengar och/eller tid att fortsätta köpa/göra detta. Annars orsakar jag bara mig själv onödigt lidande.

Hon var verkligen en tjej!

Den 9/3-10 föddes vår DOTTER!

Hon är frisk, välmående och har än så länge den goda smaken att sova nätterna igenom med undantag för en matpaus eller två.

För er som gillar att veta längd och vikt så är dessa 50cm och 3820g.

Jag tänkte skriva och publicera en förlossningsberättelse men när jag var uppe i nästan fyra A4 så insåg jag att det inte lämpade sig för bloggen, men eventuellt så kommer en förkortad version framöver.

Inskriven och redo för uppsprättning

Nu har jag klarat av besöket inför snittet i morgon. Alla frågor är ställda, tvålen är överlämnad, vikten är kollad, narkosläkaren är uppdaterad. Jag har fått all information jag behöver och nu minns jag varför jag egentligen är jätterädd för kejsarsnitt; dom kommer skära upp min mage medan jag är vaken. Dom kommer trycka, dra och dona och det är bara smärtan som bedövas – allt annat kommer jag känna. Alla säger att det går fort och att det inte är så farligt ändå men jag blev ändå rätt sugen på att välja nedsövning ändå. Jag ska inte men jag vill.

Sonen ska sova hos min syster ikväll och det var han jättetaggad inför! Jag hade befarat gråt, ångest och sorg eftersom han varit nervös inför att dom ska skära upp magen på mig. Men det gick jättebra och jag är så glad att jag har en syster som är en sådan super-moster!

Idag kom också vårt välkomstpaket från ICA-banken. Det är nya tider som väntar nu, spännande!

…medan andra dör.

På måndag är det internationella kvinnodagen. På måndag skrivs jag in för mitt snitt.

På måndag ordnar RFSU en march för att minska mödradödligheten. På måndag får jag ta del av något som kan vara världens bästa mödravård.

Så i ren skuld över världens orättvisor så anmälde jag mitt stöd här. Och så gick jag med i RSFU.