Nytt år, ny blogg

Har känt mig lite kluven till den här bloggen ett långt tag. Den har varit en fin vän men vi har egentligen vuxit ifrån varandra. Men lite pliktskyldigt har vi träffats då och då utan att egentligen haft så kul. När saker verkligen har gjort mig engagerad har bloggen dock alltid stått här som en trogen hund och väntat på att bli uppdaterad.

Ett par gånger har jag försökt avsluta bloggen utan att lyckas. Så jag tänker inte försöka igen, istället tänkte jag meddela att jag har startat en ny blogg – Föräldrabloggen – som jag kommer inrikta på just frågor om föräldraskapet utan att alltid bli direkt personlig. Vad jag ska göra av mina personliga reflektioner får jag se, antingen hamnar dom här eller på ytterligare en blogg – eller så håller jag dom för mig själv.

Föräldrabloggen är dock den blogg som kommer uppdateras oftast så prenumerera gärna och kommentera jättegärna om vad ni gillar och inte gillar att läsa om.

Felicia försvann men Anna Wahlgren är kvar

Jag både älskar och frustreras över att allt har nyanser och olika perspektiv. Jag älskar det eftersom det alltid ger nya utmaningar och insikter men jag frustreras också över att det så sällan finns självklara svar, något svart och något vitt.

Så är det givetvis även med Anna Wahlgren. Som jag nämnde i mitt inlägg så finns det klokheter i hennes bok, hennes bok Barnaboken skulle knappast säljas i sådan omfattning om det inte fanns flera saker i den som fungerar för familjer. Stödet som hon får från sina ”anhängare” (här skulle jag vilja använda ett mindre laddat ord men hittar inget) är stort eftersom det finns en enorm tacksamhet över den hjälp de har fått av henne.

För ett tag sedan meddelade en av mina följare på Twitter att hon ansåg att vi skulle sluta följa varandra, på grund av det inlägg jag skrev om AW. Jag frågade varför hon reagerade så starkt på inlägget och fick till svar att AW var hennes mamma och att hon blev illa berörd. Vi pratade vidare och jag tycktes mig förstå att det kanske inte i första hand var inlägget som var det stora problemet utan alla ivrigt påhejjande kommentarer från andra där vissa kanske var rent elaka. Jag kan förstå henne reaktion, åsikterna om AW är starka och vissa fyllda av rent hat. Vi avslutade diskussionen med att enas om att saklig kritik är viktigt men att påhopp knappast är givande för någon part. Och vi följer fortfarande varandra.

På många sätt beundrar jag AW, hennes enorma drivkraft och hennes stora kärlek till barn och föräldrar. För jag tvivlar inte på hennes goda intentioner, allt hon skriver tycks vara fyllt av ett genuint engagemang och välvilja. Det är något jag ser upp till och något jag känner igen. Precis som hon älskar jag att förstå, undersöka och förbättra mitt eget och andras föräldraskap. Problemet är att våra utgångspunkter är så vitt skilda där hon poängterar att hennes utbildning enbart har varit ”Livets universitet” och har inga problem att låta sina egna anekdoter trumfa vetenskapliga slutsatser medan jag inte bara kommer ta en högskoleexamen utan dessutom har en önskan om att doktorera. Hon känner en total säkerhet i sin ”metod” och är helt övertygad om att den är bäst och universell medan jag allt mer inser hur olika varje familjesituation är och därmed behöver helt olika metoder och tillvägagångssätt. Slutligen så har vi väldigt olika åsikter om vad som är bra och lämpligt för ett barn.

Nu ska en annan av hennes döttrar ge ut en bok om sin uppväxt och enligt förhandsinformationen i media är det knappast en smickrande bild som ges. Här är det lätt att dra iväg med utläggningar av typen ”Visste väl det!” och ”Trodde väl att hon inte var riktigt vettig som morsa!” särskilt om man redan innan har varit kritisk till hennes råd och åsikter. Men snälla gör inte det, håll kritiken till vad hon faktiskt förespråkar och står för (och det finns en hel del att kritisera). Att dissa henne som person utifrån vad ett av hennes barn skriver om sin uppväxt är både osakligt och icke konstruktivt.

Allt hänger samman, tankar om 2010, 2011 & 2012

Så, nytt år. Igen. Bloggare skriver årskrönikor där dom fint sammanfattar året som gått med lite bilder och avslutar med sina förhoppningar om kommande år. Själv har jag svårt att hålla isär vad som hänt när för de senaste åren har varit så fulla av förändring, tumult och stress att allt flyter samman.

Det är mycket bra som har hänt, jag har fått mitt andra barn och kommit in på min drömutbildning, men även om det är underbara händelser så är det förändringar som tar fruktansvärt mycket energi. Det är inte barnet i sig eller utbildning i sig som är så krävande utan vad som händer med Mig och min Identitet.

2010 inledde jag som gravid och på gränsen till sinnessjuk eftersom jag hade konstant smärta och knappt varit utanför lägenheten på fem månader. Jag var sjukskriven från ett jobb där jag var under ständigt angrepp från chefen och dit skulle jag också tillbaka. I mars kom mitt andra barn, frisk, vacker och underbar och några dagar senare skrev jag högskoleprovet eftersom jag i största hemlighet börjat satsa på min stora dröm. I april återvände jag till arbetet som jag avskydde vid det laget, eller inte arbetet i sig för jag gillade företaget, kollegor och många av uppgifterna men låt mig säga som så att Zlatans beskrivning av sin tid i Barca är i vissa partier en perfekt beskrivning av hur jag mådde just då. Till slut exploderade allt och jag kände mer intensiv och mer frigörande ilska än någonsin innan. Då var jag antagen på psykologprogrammet och var inte längre beroende av chefens välvilja. Det blev en kort semester efter uppsägningstiden innan studierna började men dottern var fortfarande hemma och maken pluggade han med. Dessutom fick jag ett nytt jobb i samma veva som tog upp varannan helg – det var nytt, nytt ännu mera nytt. Allt var bra, jag intressanta kurser, jag var med mina barn som jag älskade och det nya jobbet var, om inte spännande så i alla fall trivsamt. Men jag blev så trött och utmattningen efter åren på arbetet där jag bit för bit bröts ner hade också satt sina spår.

2011 inledde jag som jag avslutat det förra men jobb, studier, barn och en vardag som jag ännu inte landat i. Samtidigt började jag undra över framtiden, planen hade varit att jag och maken skulle dela på omhändertagandet av dottern så att båda kunde läsa under året och sen låta henne börja på dagis till hösten. Men jag insåg mer och mer att hon inte skulle vara redo då, till skillnad från sin äldre bror så vägrade hon bli lämnad ensam med andra vuxna. Inte ens våra föräldrar som träffat henne sedan hon föddes dög, hur skulle hon då hantera en dagismiljö? Som grädde på moset läser jag under våren en kurs om anknytningsteori och bit för bit börjar mina åsikter om det självklara med att sätta barn på dagis förändras. Inte så att jag tror att alla barn blir skadade men kanske en del, i alla fall lite grann. Så planerna behövde ändras, jag satt och pusslade med siffror från CSN, FK, löner, semestrar och jämställdhetsbonusar tills jag hittat en lösning som gjorde att dottern skulle kunna vara hemma ett år till. Så inte heller efter det första året med studier kunde mitt liv få en rutin och trots att vi var lediga hela sommaren så kunde jag inte känna något lugn. När hösten kom blev det inte heller som planerat, missade studier, uppsägningar och felbedömningar gjorde att jag konstant var tvungen att tänka om och tänka nytt. Hela 2011 har passerat som i ett kaos vilket sliter. Men det har även varit ett fantastiskt år där jag har vuxit som person mer än på länge, lärt känna många nya människor och haft oförskämt mycket tid med mina barn. Även om jag kan se fram emot att ha hela arbetsdagar för mig själv så inser jag också att den här tiden är unik. Dag efter dag där jag får följa mina barn från morgon till kväll, ge dom den tid och det stöd dom behöver i varje stund och få lukta, pussa och gosa med dom när helst någon av oss känner för det. Jag vet att det är en klyscha, jag har själv fnyst åt den men det har blivit så tydligt för mig. Att den här tiden aldrig kommer igen.

2012 Är året då saker kommer landa. Det är inget nyårslöfte, inte heller en spådom eller önsketänkande. Det är en kvalificerad gissning. Det är året då allt kommer komma i fas, inkomsterna blir regelbundna, rutinerna tydliga och året då mina barn kommer ge sig in i det svenska skolsystemet och bli kvar där tills jag inte längre är ansvarig för dom. Det är med både vemod och längtan jag väntar på det.

Det kommer blir bra allting, det har jag aldrig tvivlat på och det har varit bra även innan. Men jag ser fram emot lugnet.

 

Vissa känner inte den där förbannade Babylyckan

Det har kommit ny forskning om kopplingen mellan bipolär sjukdom och förlossningsdepressioner. Jätteintressant ämne, på allvar. Utan ironi.

Men.

I DNs artikel så läggs ämnet fram ungefär såhär:

När en kvinna får barn känner hon Babylycka vilket också förväntas av omgivningen. Men för 13 procent händer inte detta eftersom dom drabbas av förlossningsdepression.

Say what? Artikelförfattaren får det att låta som att det finns två alternativ, överlycklig i rosaskimmrande tillvaro eller förlossningsdeprimerad. Faktarutan intill artikeln vars innehåll är hämtat från 1177.se tar upp Baby blues – tillfälliga stunder av nedstämdhet vilket är vanligt hos nyblivna mödrar. Men ingenstans beskrivs det ett mellanting.

Jag sliter mitt hår när jag läser det eftersom detta är en föreställning som dyker upp ständigt och jämt, överallt. Kvinnan som den överlyckliga nyblivna modern som nu enbart lever för det lilla barnet. Mannen beskrivs inte i samma termer utan då handlar det ofta om den avundsjuka och osäkerhet som han borde känna. Min personliga upplevelse är inte så och inte heller stämmer det inte på andra föräldrar jag pratat med. Alla beskriver starka känslor och även om lycka ofta nämns så finns det också många som snarare beskriver första tiden som ”tumultartad”, ”ovan”, ”nervös”, ”frustrerande” och ”orolig”. Dessa föräldrar var inte drabbade av några förlossningsdepressioner, det handlade bara om att omställningen till att bli förälder orsakade så många andra känslor att den rena lyckan inte riktigt fick plats. Alla beskriver sen hur dom med tiden landade i den nya rollen, lärde känna sitt barn och med tiden blev både bekväma och lyckliga i sitt föräldraskap. (Att jag konsekvent skriver föräldrar och inte mammor beror på att mitt intryck är att upplevelserna mer beror på personlighet och temprament än kön. Dessutom kan även nyblivna pappor drabbas av postpartum-depression http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=fathers-postpartum-depression)

Så återigen. Nej, man måste inte känna en överväldigande lycka i samma stund man får sitt barn i famnen för att vara normal. Och nej, man ska inte heller gå runt med sorg, förlora livsglädjen och tänka självmordstankar. Jag säger bara att det finns grader.

Nöden har ingen lag och sömnbrist är inte att leka med

Malinka skriver i en kommentar till mitt inlägg om Anna Wahlgren:

Som förälder till ett barn som verkligen sov urkasst på rygg som spädbarn, men jättebra på mage – och då snackar vi inte ”bara 1,5 timme”, utan högst 20-minutersintervaller – kan jag berätta att det känns som om rekommendationerna om ryggläge är FIENDEN. Och då lutar man sig gärna mot Anna Wahlgren.

För den som aldrig sover längre än 20 minuter i taget är vetenskapen värd noll och inget. Man går och köper ett andningslarm, helt enkelt. Och får kanske plötsligt sova den där ”bara 1,5 timme” i taget! Tjo!

Och jag förstår verkligen vad hon menar. Jag har tidigare skrivit om hur svårt vi hade med sonens sömn under dom första åren, när ögonen går i kors av trötthet och man blir  förbannad på att ungen inte somnar så är man beredd att prova det mesta. Mitt inlägg om Anna Wahlgren och hennes råd (eller befallningar snarare) handlar inte om att skuldbelägga de föräldrar som använder hennes manualer eller på andra sätt frångår rekommendationerna. När det gäller barn så är det många beslut som inte alltid är lätta att ta eftersom omständigheterna försvårar. Som Malin beskriver kan vissa barn ha stora svårigheter att somna eller sova längre perioder. Om man inte själv har upplevt allvarlig sömnbrist så är det svårt, om inte omöjligt, att förstå vad det gör med en människa men tro mig när jag säger att det är ren tortyr. En del klarar det bättre än andra men ingen människa fungerar bra i längden. I ett sådant läge har man goda skäl att frångå rekommendationer eftersom riskerna med en utmattad förälder blir större och mer sannolika än den ändå rätt lilla risken för SIDS.

Min kritik är riktad mot Anna Wahlgren eftersom hon, utan undantag, rekommenderar magläge för ALLA barn och dessutom förminskar riskerna samtidigt som hon överdriver riskerna med samsovning – en taktik som kan hjälpa i många fall av sömnsvårigheter hos barn som medför betydligt lägre risker om den utförs rätt.

Så har jag förtydligat det.

I huvudet på Anna Wahlgren

Jag har börjat läsa Barnaboken, igen. Tidigare har jag försökt men blivit så arg efter bara några sidor att jag inte orkat fortsätta. Men nu hoppas jag kunna ta mig igenom den, i alla fall en snabbare genomläsning. 

Efter att ha läst första delen så inser jag två saker: 

1. Dels förstår jag varför så många föräldrar på forum häver ur sig samma dumheter med exakt samma formuleringar.

2. Hur enkelt det måste vara att vara Anna Wahlgren.

AW har helt enkelt bestämt att hennes erfarenheter är bättre än vetenskapens resultat ändå drar hon sig inte för att använda vetenskapliga fakta när de stödjer hennes åsikter. Helt utan reflektion eller förklaring plockar hon ur russinen ur den torra men nyttiga vetenskapliga kakan. Låt mig ge några exempel:

I Barnaboken inleder AW med att förklara att boken enbart bygger på hennes erfarenheter från ”livets universitet” men sen fortsätter hon med att ge en, vad jag kan bedöma, korrekt beskrivning av befruktning och fosterutveckling. Hur många barn AW än fött så kan hon omöjligt lärt sig detta genom ”livets universitet” men hon ger inga källor eller referenser till denna fakta utan förmedlar den med samma allvetande attityd som sen fortsätter att genomsyra hennes ton.

Längre fram antyder AW att det forskarna säger om rökning under graviditet är överdrivet vilket hon grundar mycket på att hennes nio barn alla varit över normalvikt vid födsel trots hennes storrökande. Likaså är nolltoleransen mot alkohol inte så allvarlig eftersom kvinnor i Sydeuropa enligt AW dricker genom sina graviditeter. Detta stämmer dock inte med vad jag fått lära mig av bekanta som bor i t ex Frankrike där kostråden i princip är desamma som i Sverige. Får jag tid ska jag leta upp källa på detta.

När AW sen tar upp sömn så har hon i senare utgåvor lagt till andningslarm på listan över saker varje nybliven förälder bör ha hemma. Detta beror på att hon rekommenderar magläge vid sömn för alla spädbarn och hon gör det STENHÅRT. Ju mer jag läser desto mer förvånad blir jag över hur en så banal sak som kroppsställning kan ta sig nästan ideologiska uttryck. AW menar att magläge är det bästa för barnet eftersom det är då det sover djupast. Hon erkänner den forskning som visat att magläge ökar risken för plötslig spädbarnsdöd (SIDS) men skriver: 

”Det finns statistik som visar att antalet dödsfall i SIDS, plötslig spädbarnsdöd, har nedbringats väsentligt sedan alla föräldrar fått order om att lägga sina spädbarn på rygg. Problemet är bara att de små sover så mycket bättre på mage. Slutsatsen jag drar är att nedgången i statistiken beror på att barnen sover lättare och ytligare på rygg, det vill säga sämre.

Så vems intressen är det vi bevakar?” (Wahlgren, 2006)

Jag vet inte om AW här säger ”Lite svinn får man räkna med” men när jag läser texten får jag onekligen den uppfattningen. För den statistiken AW talar om är inte försumbar utan det handlar om en minskning från 140 fall per år 1991 till färre än 15 år 2008. (LäkarTidningen) Dessutom så har man inte sett att användningen av apnélarm (jag antar att det är desamma som det man i vardagstal kallar ”andningslarm) skulle minska risken för SIDS (se länken ovan).

Vidare så går AW hårt mot samsovning där hon ställer upp risk efter risk för dödsfall. Och som en avslutande kommentar skriver hon: 

”Somnar ni nu båda, du och barnet, kommer du att vakna på rygg och barnet på mage med två pölar under sig: en under blöjan kanhända, som aldrig blev bytt, och en under ansiktet efter rapen, som kom upp med litet mjölk”

Om jag nu ska tala med AW på AWs vis så kan jag säga att jag, under mina år av samsovning, aldrig vaknat upp med blöta fläckar från rapar och läckande blöjor. Men mer intressant är att forskningen kring samsovning tyder på att det är nästintill riskfritt om det görs på rätt sätt (icke-rökande, nyktra föräldrar som saknar sjukdomar och med barnet på RYGG). (Se återigen länken ovan för referens)

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag absolut ser poängen med att lyssna på andra föräldrars erfarenheter och att vetenskapen inte på något vis kan ge en fullständig bild av hur man bör vara som förälder. Jag förstår också att AW säkra ton och övertygelse är lockande, hon är som en klok mormor som ger dig dom säkra och trygga svaren på vad du borde och inte borde göra. Hon har dessutom poänger i det hon skriver, självklart är det inte bara dumheter och felaktigheter! Men jag vill verkligen varna för att köpa det hon skriver rakt av för vissa saker är direkt farliga.

 

Gör ett försök

Jag har bestämt mig för att från och med nu inte göra saker som jag inte måste eller vill göra. Dessutom tänker jag sluta må dåligt över att jag inte gör sakerna som jag ändå inte måste eller vill göra.

Det är så viktigt att vara i nuet och njuta av det man har!

 

 

 

 

*kräks lite i munnen*