Föräldrapodden är igång!

Den här bloggen kommer nog ligga väldigt vilande ett tag framöver (som om den inte gjort det innan, haha!). Och anledningen är att jag kommer lägga all tid jag får över på FÖRÄLDRAPODDEN!

Det är en podcast som kommer handla om föräldraskap utifrån olika vinklar. Gå in, lyssna, prenumerera via iTunes och ge mig massor av feedback och kärlek!

Peace out!

Annonser

Hallå fetto, haru käkat fett eller?

SJUTTIOFEM KILO!

Hur kan jag, som knappt äter godis, aldrig bakverk och i princip aldrig dricker läsk väga så mycket?! Dessutom rör jag på mig. Inte mycket men lite. En halvtimmes promenad tre gånger i veckan. Plockande och fixande hemma. Stå och gå på jobbet. Det finns ju idioter som i princip bara sitter hela dagarna och dessutom mular kaffebröd till varje fikarast och ändå väger mindre än jag.

Och nej, det är inte muskler och det är inte benstomme. Det är fett.

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska gå ner. Jag kan teorierna men misslyckas i praktiken. Jag kan vara strikt med mat och öka motion men INGET HÄNDER. Sen kan det komma perioder i livet där jag inte gör något ALLS för att gå ner i vikt och då lyckas rasa 10 kilo på några veckor. Åh, den ironin!

Nej, jag måste ta itu med detta. But how..?

Bang, bang! He shot me down!

Lekte du någonsin att du dödade monster, skurkar och otäckingar som barn? Sprang du någonsin runt med något som skulle föreställa ett vapen och skyddade dig själv? Lekte du i skogen med pinnar och hemliga gömställen? Hade du kanske till och med ett leksaksvapen som på något sätt liknande ett riktigt? Knallpulverpistol kanske?

Jag lekte jättemycket äventyrs- och våldslekar när jag var barn. Mängder av timmar gick åt till att döda, lemlästa, fånga, tortera och fly undan alla otäcka fenomen som fanns i fantasin. Senare, när jag blev lite äldre, började jag spela våldsspel, ni vet sådana där man helt sonika går runt och skjuter monster och skurkar och det har jag aldrig heller slutat med.

Är jag då en våldsgalning? Eftersom jag har ett rätt hett temperament och förmodligen något högre testosteronhalter än den genomsnittliga kvinnan så borde jag väl vara det tack vare alla våldslekar. För viss psykologisk forskning stödjer också idén om att man blir som man agerar. Om jag kramar någon flera gånger så kommer jag börja tycka om personen enbart för det. Om jag ler så kommer jag bli glad eftersom munnen signalerar till hjärnan att den ska känna sig glad. Väldigt fascinerande!

Men jag ÄR ju ingen våldsgalning. Jag har aldrig slagit en människa under hela min medvetna uppväxt, jag har aldrig heller känt någon drift att mörda, skjuta eller tortera trots alla timmar jag gjort det i lekar som barn. Tvärtom så är jag en riktig pacifist som tycker att våldssporter är otäcka, att militären borde avskaffas i alla länder, att inte ens dom allra grövsta brottslingarna ska dödas. Inte heller tillåter jag det minsta våldsutövande från mina barn gentemot andra, det är en absolut nolltolerans.

Därför är jag inte heller förvånad över hur otroligt snäll, icke-våldsam och empatisk min son är. För det viktigaste av allt är nämligen hur vi föräldrar och vuxna runt barnet bemöter varandra och barnet. Genom att studera oss lär sig barnet ett korrekt beteende. Om barnet sen vill skjuta, slåss och döda i sina lekar behöver man inte oroa sig för att det några år senare ska ge sig ut på stan och mörda. Det handlar helt enkelt om att barnet behöver hantera liv, död, fara och trygghet genom sin lek.

Jag försökte hitta någon forskning om detta men lyckades faktiskt inte. Om någon gör bättre sökningar så länka gärna!

Vad som helst förutom kniven!

Det är rätt nice att vara snygg. Att liksom haja till när man ser sin spegelbild och tänka att ”Vilken snygging”. Lika mycket är det onice att vara ful. Att se en foto på sig själv och tänka ”Vem är tjockisen?” för att sen inse att det är en själv man ser. Det är rätt många som tänker så, det är därför vi vaxar, svälter, tränar, shoppar, färgar och trimmar. Vi lägger pengar, tid och massor av energi på att bli snyggare och det är för många en självklarhet, inget att reagera över.

Men ändå går det en tydlig gräns för många vid plastikoperationer. Där har man gått för långt. DET är ett tecken på att man inte är trygg i sig själv och det kommer aldrig vara lösningen på någons missnöjdhet! Varför är det så? Varför tycker så många att det är fullt normalt att varje dag kladda kemikalier i ansikte och hår, använda obekväma skor och opraktiska armband men som för sitt liv inte skulle kunna tänka sig en operation för utseendets skull?

Kan någon förklara för mig?

”Det här är ju tjejleksaker!”

Eftersom jag är en sådan där ”genusidiot” så skulle man kunna tro att min son vandrar runt i ett könslöst vakuum utan förmåga att identifiera manligt och kvinnligt. Men konstigt nog, utan att jag eller min man någonsin gett uttryck för en sådan tanke, säger han en kväll: ”Det HÄR kan jag ju inte titta på, det är ju tjejleksaker” och pekar på en sida i leksakskatalogen. En väldigt märklig sak att säga för ett genusdrabbat barn kan man tycka.

Men nu är det visst så att han påverkas av mer än bara oss föräldrar och med sin fenomenala uppfattningsförmåga så har han lärt sig EXAKT vad som är tjejigt och killigt. Fast han har OCKSÅ lärt sig att hans mamma tydligen är lite obstinat i frågan för efter att han yttrat detta påstående om leksakerna i katalogen så tittar han upp på mig och blicken i hans ögon säger att han vet att jag inte kommer hålla med, att detta påstående kommer orsaka en reaktion hos mig.

Och det gjorde det. Jag säger att jag inte alls tycker att det är bara tjejleksaker. Sen pekar jag på ett leksaksgevär och säger: ”Det DÄR däremot är en riktig tjejleksak för en sådan ville jag ha när jag var liten!” Sonen protesterar vilt och säger att det är det inte alls för HAN vill ju ha ett sådant och han är ju KILLE. Ganska snart har han kommit fram till slutsatsen att det kan vara både och vilket jag håller med om. Eller ingetdera lägger jag till, vissa barn vill inte ha leksaksvapen.

Sen berättar han att han har fått ett hårspänne av en kompis på dagis som jag ska få. Jag frågar varför just jag ska ha det och han börjar förklara: ”För att hårspännen är ju..”, sen avbryter han sig och säger: ”Hårspännet är till oss båda för vi har ju båda långt hår”.

Min son kommer inte någonsin ha problem med att veta vad samhället anser är manligt respektive kvinnligt, det har han lärt sig redan nu som fyraåring utan aktiv hjälp av oss föräldrar. Det han behöver är hjälp att förstå att det inte är något måste. Att det finns undantag och att han kan få vara ett undantag.

…då blir det bara tomt

Just nu har jag inget att göra. Eller jo, jag har jättemycket som behöver göras, tvätt som ska sorteras, leksaker som ska plockas undan, dammsugning, tömma diskmaskinen och allt annat man kan tänkas behöva göra i ett hushåll. Men allt det har jag bestämt mig för att vänta med tills sen. Jag kände att jag behövde lite fri tid, inte fritid utan just Fri Tid. Bara för att stanna upp, hämta andan, känna efter lite, lyssna. När jag gör det så blir det tomt. Inte dåligt tomt utan skönt tomt. Allt som är viktigt är ordnat. Mitt liv är på rätt bana, allt som är väsentligt finns hos mig. När det kommer till det innersta så är det lugnt, tyst och tomt. Harmoniskt.