Nöden har ingen lag och sömnbrist är inte att leka med

Malinka skriver i en kommentar till mitt inlägg om Anna Wahlgren:

Som förälder till ett barn som verkligen sov urkasst på rygg som spädbarn, men jättebra på mage – och då snackar vi inte ”bara 1,5 timme”, utan högst 20-minutersintervaller – kan jag berätta att det känns som om rekommendationerna om ryggläge är FIENDEN. Och då lutar man sig gärna mot Anna Wahlgren.

För den som aldrig sover längre än 20 minuter i taget är vetenskapen värd noll och inget. Man går och köper ett andningslarm, helt enkelt. Och får kanske plötsligt sova den där ”bara 1,5 timme” i taget! Tjo!

Och jag förstår verkligen vad hon menar. Jag har tidigare skrivit om hur svårt vi hade med sonens sömn under dom första åren, när ögonen går i kors av trötthet och man blir  förbannad på att ungen inte somnar så är man beredd att prova det mesta. Mitt inlägg om Anna Wahlgren och hennes råd (eller befallningar snarare) handlar inte om att skuldbelägga de föräldrar som använder hennes manualer eller på andra sätt frångår rekommendationerna. När det gäller barn så är det många beslut som inte alltid är lätta att ta eftersom omständigheterna försvårar. Som Malin beskriver kan vissa barn ha stora svårigheter att somna eller sova längre perioder. Om man inte själv har upplevt allvarlig sömnbrist så är det svårt, om inte omöjligt, att förstå vad det gör med en människa men tro mig när jag säger att det är ren tortyr. En del klarar det bättre än andra men ingen människa fungerar bra i längden. I ett sådant läge har man goda skäl att frångå rekommendationer eftersom riskerna med en utmattad förälder blir större och mer sannolika än den ändå rätt lilla risken för SIDS.

Min kritik är riktad mot Anna Wahlgren eftersom hon, utan undantag, rekommenderar magläge för ALLA barn och dessutom förminskar riskerna samtidigt som hon överdriver riskerna med samsovning – en taktik som kan hjälpa i många fall av sömnsvårigheter hos barn som medför betydligt lägre risker om den utförs rätt.

Så har jag förtydligat det.

Annonser

I huvudet på Anna Wahlgren

Jag har börjat läsa Barnaboken, igen. Tidigare har jag försökt men blivit så arg efter bara några sidor att jag inte orkat fortsätta. Men nu hoppas jag kunna ta mig igenom den, i alla fall en snabbare genomläsning. 

Efter att ha läst första delen så inser jag två saker: 

1. Dels förstår jag varför så många föräldrar på forum häver ur sig samma dumheter med exakt samma formuleringar.

2. Hur enkelt det måste vara att vara Anna Wahlgren.

AW har helt enkelt bestämt att hennes erfarenheter är bättre än vetenskapens resultat ändå drar hon sig inte för att använda vetenskapliga fakta när de stödjer hennes åsikter. Helt utan reflektion eller förklaring plockar hon ur russinen ur den torra men nyttiga vetenskapliga kakan. Låt mig ge några exempel:

I Barnaboken inleder AW med att förklara att boken enbart bygger på hennes erfarenheter från ”livets universitet” men sen fortsätter hon med att ge en, vad jag kan bedöma, korrekt beskrivning av befruktning och fosterutveckling. Hur många barn AW än fött så kan hon omöjligt lärt sig detta genom ”livets universitet” men hon ger inga källor eller referenser till denna fakta utan förmedlar den med samma allvetande attityd som sen fortsätter att genomsyra hennes ton.

Längre fram antyder AW att det forskarna säger om rökning under graviditet är överdrivet vilket hon grundar mycket på att hennes nio barn alla varit över normalvikt vid födsel trots hennes storrökande. Likaså är nolltoleransen mot alkohol inte så allvarlig eftersom kvinnor i Sydeuropa enligt AW dricker genom sina graviditeter. Detta stämmer dock inte med vad jag fått lära mig av bekanta som bor i t ex Frankrike där kostråden i princip är desamma som i Sverige. Får jag tid ska jag leta upp källa på detta.

När AW sen tar upp sömn så har hon i senare utgåvor lagt till andningslarm på listan över saker varje nybliven förälder bör ha hemma. Detta beror på att hon rekommenderar magläge vid sömn för alla spädbarn och hon gör det STENHÅRT. Ju mer jag läser desto mer förvånad blir jag över hur en så banal sak som kroppsställning kan ta sig nästan ideologiska uttryck. AW menar att magläge är det bästa för barnet eftersom det är då det sover djupast. Hon erkänner den forskning som visat att magläge ökar risken för plötslig spädbarnsdöd (SIDS) men skriver: 

”Det finns statistik som visar att antalet dödsfall i SIDS, plötslig spädbarnsdöd, har nedbringats väsentligt sedan alla föräldrar fått order om att lägga sina spädbarn på rygg. Problemet är bara att de små sover så mycket bättre på mage. Slutsatsen jag drar är att nedgången i statistiken beror på att barnen sover lättare och ytligare på rygg, det vill säga sämre.

Så vems intressen är det vi bevakar?” (Wahlgren, 2006)

Jag vet inte om AW här säger ”Lite svinn får man räkna med” men när jag läser texten får jag onekligen den uppfattningen. För den statistiken AW talar om är inte försumbar utan det handlar om en minskning från 140 fall per år 1991 till färre än 15 år 2008. (LäkarTidningen) Dessutom så har man inte sett att användningen av apnélarm (jag antar att det är desamma som det man i vardagstal kallar ”andningslarm) skulle minska risken för SIDS (se länken ovan).

Vidare så går AW hårt mot samsovning där hon ställer upp risk efter risk för dödsfall. Och som en avslutande kommentar skriver hon: 

”Somnar ni nu båda, du och barnet, kommer du att vakna på rygg och barnet på mage med två pölar under sig: en under blöjan kanhända, som aldrig blev bytt, och en under ansiktet efter rapen, som kom upp med litet mjölk”

Om jag nu ska tala med AW på AWs vis så kan jag säga att jag, under mina år av samsovning, aldrig vaknat upp med blöta fläckar från rapar och läckande blöjor. Men mer intressant är att forskningen kring samsovning tyder på att det är nästintill riskfritt om det görs på rätt sätt (icke-rökande, nyktra föräldrar som saknar sjukdomar och med barnet på RYGG). (Se återigen länken ovan för referens)

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag absolut ser poängen med att lyssna på andra föräldrars erfarenheter och att vetenskapen inte på något vis kan ge en fullständig bild av hur man bör vara som förälder. Jag förstår också att AW säkra ton och övertygelse är lockande, hon är som en klok mormor som ger dig dom säkra och trygga svaren på vad du borde och inte borde göra. Hon har dessutom poänger i det hon skriver, självklart är det inte bara dumheter och felaktigheter! Men jag vill verkligen varna för att köpa det hon skriver rakt av för vissa saker är direkt farliga.

 

Gör ett försök

Jag har bestämt mig för att från och med nu inte göra saker som jag inte måste eller vill göra. Dessutom tänker jag sluta må dåligt över att jag inte gör sakerna som jag ändå inte måste eller vill göra.

Det är så viktigt att vara i nuet och njuta av det man har!

 

 

 

 

*kräks lite i munnen*

Att blogga om självklarheter

När jag skriver här vill jag försöka sätta ord på tankar som jag vill fånga för min egen skull eller som jag tycker är så pass intressanta att jag vill dela med mig av dem. Flera gånger per dag får jag idéer eller tankar om vad jag skulle kunna skriva men de flesta ratas på grund av att de antingen är för personliga, för provocerande och elaka eller för banala. Jag klarar inte av att ge mina (få) läsare plattityder hur många jag än kan tänka under en dag, jag tar liksom för givet att det är sådant folk generellt tänker helt på egen hand.

Därför blir jag lite frustrerad när jag läser bloggar där skribenten skriver ner lite vardagstankar om att det är bra att vara snäll och dumt att gör dumt och får en våg av tacksamma kommentarer i stil med ”Du är så klok!!” eller ”Åh, så bra tänkt! Du är en FÖREBILD!”.

Och det är just frustrerad jag blir, inte avundsjuk för jag skulle inte stå ut med mig själv om det var den nivån jag använde för att skapa en bild av mig själv på bloggen. Nej, jag blir frustrerad över att mina höga tankar om folk generellt inte uppfylls. Räcker det verkligen med att säga ”Det är viktigt med balans i vardagen” eller ”Det är viktigt med trygghet för barn” för att ge folk ett Eureka-ögonblick?

Och visst vet jag att kommentatorsfält till några bloggar knappast är ett representativt urval för befolkningen i stort. MEN ÄNDÅ!

Att läsa

När jag var liten så läste jag så fort jag fick en möjlighet, ofta på mattelektioner eftersom jag aldrig fick arbeta vidare i boken när jag gjort färdigt kapitlet vi påbörjat. I första klass försökte jag kämpa på med alla extrauppgifter jag fick i förhoppning om att jag till slut skulle få börja på nästa kapitel men när min lärare hämtade ytterligare en annan mattebok från förrådet med likadana uppgifter gav jag upp och insåg att mina ansträngningar var bortkastade. Så istället skyndade jag mig att bli färdig så att jag kunde få läsa i min ”bänkbok”.

På eftermiddagarna hos dagmamman fortsatte jag läsa, när vi gick ut tog jag med mig boken och satt på en bänk och läste. Ju äldre jag blev desto mer tid ägnade jag åt läsningen eftersom dom andra dagbarnen var yngre och fullständigt supertråkiga att leka med.

Sen hände något, jag minns inte när och hur, för plötsligt insåg jag att jag hade slutat läsa böcker. Ibland försöker jag fundera ut vad som hände utan att lyckas. Kanske behövde jag bryta med mycket av det som var mitt ungdoms-jag, musiken, läsningen och vännerna och fundera ut vad jag verkligen ville få med in i mitt vuxen-jag.

Hursomhelst så har jag insett hur mycket jag saknar läsandet. Då och då har jag läst en bok och jag har lyssnat igenom flera romaner men aldrig fått tillbaka vanan av att läsa regelbundet. Kanske har det med min kräsenhet att göra? Antingen är en bok för simpel och dålig eller så är den för svår och tragisk. Att hitta det gyllene mellanläget känns ibland omöjligt.

Men nu tror jag att jag är på väg att hitta tillbaka till läsandet igen. Steve Jobs-biografin läste jag under stunderna mellan att barnen somnat och min egen sömn och jag insåg hur skönt det är att avsluta dagen så. Nu har jag påbörjat The Dark Tower av Stephen King och om jag fastnar så har jag tusentals sidor att plöja igenom. Övriga lästips tar jag med glädje emot.

Fenomenet Steve Jobs

Snart har jag läst färdigt den superba biografin om Steve Jobs som är skriven av Walter Isaacson och även om jag innan var fascinerad av mannen så känner jag nu total beundran. Sagan om Steve är hisnande och även om boken är välskriven så är det hans liv det som gör boken mer fängslande än de flesta deckare jag läst.

Mycket av honom är osympatiskt och sättet han behandlat människor är knappast något jag vill ha som förebild men drivkraften, kompromisslösheten och det ständiga strävandet efter nyskapande och perfektion är avundsvärt. En sådan naturkraft till person!

De senaste dagarna har jag dykt ner i just Jobs, Apple och den generella teknikutvecklingen under hans tid. Jag läser biografin, jag såg ”Pirates of Silicon Valley” och minnesstunden för de Apple-anställda. Nu väntar jag på filmen som måste komma och jag tror den kommer bli fantastisk.