När man är sjuk och lat så är det enklast att köra på säkra kort

Det är fredag och då ska man äta gott. När man är sjuk, trött och har ont som jag och utöver det har en utarbetad man som lever ett liv som i praktiken innebär att vara ensamstående förälder och personlig assistent så gäller det att göra det enkelt för sig.

Det blev alltså oxfilé och potatisgratäng. Gott och så enkelt att det inte krävs några finesser. Dessutom slog jag på stort och fräste upp några pilgrimsmusslor med chili- och vitlökssmör. Efterrätten? B&J.

Egentligen är inlägget meningslöst. En tråkig redovisning av vår middag. Men jag vill få till ett blogginlägg.

Tristessen når nya höjder

Jag tittar på konståkning, kommer på att jag inte tycker det är intressant och byter kanal. Börjar titta på John & Kate plus 8, inser att det är tredje gången jag ser samma avsnitt. Slår över till SVT och en britt som pratar om Afghanistan. Jag orkar inte lyssna på vad han pratar på men låter det vara kvar eftersom han har en trevlig röst. Funderar på att sova lite, inte för att jag egentligen är trött (gick och la mig strax efter 20.00 igår) utan för att få några timmar att gå.

Om jag sover en stund så kanske jag orkar sätta på en kanna kaffe och göra frozen yoghurt sen. Måste ju ändå ta mig upp och kissa. Så får det bli. Jag går och lägger mig.

Konsten att bära läppstift

Som bekant så är ett av mina återkommande mål under 2010 att använda läppstift (eftersom allt blir lite roligare då!) och det går riktigt bra! Innan har jag haft jättesvårt att känna mig bekväm med läppstift och därmed nästan aldrig använt det. Men nu är det annorlunda tack vare två kvinnor min kollega och vän som även är make up-artist samt min svärmor.

Min vän försåg mig med en hel liten väska med olika läppstift och läppglans. Det jag verkligen fastnade för var två läppglans från Christian Dior. Andra läppglans jag har köpt har varit typ H&Ms egna utan färg men det här var två riktigt kraftigt färgade läppglans. Dom var mjuka, satt på plats och under lång tid.

När jag sen fick ett CD-läppstift (Addict) av svärmor i julklapp så hittade jag hem. Det är samma intensiva färg som i läppglanset men mindre ”geggigt” och mindre ”glansigt”. Istället sitter det lätt, jag glömmer bort att jag har det på mig (vilket man inte gör med många andra för er som inte provat) och det sitter länge.

Så egentligen är rådet till dig som vill lära dig bära läppstift enkelt. Lägg 10 gånger så mycket pengar på det.

SnyggDanitra

Idag lägger jag bara upp en bild för att visa hur snygg jag är idag. Fast det handlar kanske mest om kontrastverkan eftersom jag gått runt och sunkat mig senaste veckan.
Bild 2010-01-16 kl. 15.43

Saker att se fram emot

Jag är så fruktansvärt, outhärdligt uttråkad och frustrerad. Jag har numera så ont att jag inte kan göra mer än vad som är absolut nödvändigt, gå på toa, hämta mat, gå till sängen och ta en dusch ibland. Gör jag mer än så får jag så ont att jag börjar fundera på att åka in till akuten och tigga om morfin. Eller bara lägga näsan i vädret och ge upp.

Samtidigt som jag funderar på hur jag ska klara av resten av tiden så hittar jag också saker att se fram emot saker som väntar i vår. Kolla här!showpic8293007598halvlaang_frisyr_flikigt_med_tung_lugg-240x300

Stockholmarnas skakiga steg in i 90-talet

SL ska sluta med sina förköpsremsor! Stämningen bland SL-resenärer verkar vara upprörd, orolig och ytterst skeptisk. Hur ska man nu veta hur länge ”kupongen” gäller? Hur ska man veta hur många ”kuponger” man har kvar på kortet? Och hur ska dom stackars pensionärerna klara denna elektroniska revolution?

Jag minns min första resa på egen hand till Stockholm som jag gjorde för snart 10 år sedan och hur jag faktiskt började skratta när jag insåg att man använde någon typ av pappersremsa för att åka kollektivt. Och ännu mer skrattade jag när jag insåg att kontrollen av denna remsa inte på något sätt var automatiserad utan att en stackars man eller kvinna satt i ett bås, iklädd uniform och utrustad med en stämpel anno 1973 med vilken dom bankade till varje remsa. Hade jag haft en mobil med kamera så hade jag tagit ett kort men så långt hade mobiltillverkningen inte kommit ännu.

Så lite sorgligt tycker jag nog att det är att även vår huvudstad till sist lägger ner pappersremsan för det som vi i resten av landet redan är vana med (även dom stackars pensionärerna). Min senaste remsa som ligger i plånboken ska jag nog spara så att jag även i framtiden kan le åt att Stockholm ända in på 2000-talet använde ett system som vi andra knappt minns.

Och till er stockholmare vill jag bara säga ”det löser sig”. Ni kommer få koll på det elektroniska med tiden, har ni problem så kan ni ringa valfri pensionär på något av Sveriges äldreboenden. Dom har både rutin och gott om tid att förklara hur det går till!

Levde alla bullerbyliv innan år 2000?

Det är ju väldigt populärt att snacka om hur stressade dagens barn är. Att dom bara spelar TV-spel och inte leker. Att flickorna klär sig sexigt i 7-års ålder för att dom känner kraven. Att dagens barn inte får vara barn.

Men är detta verkligen så jättenytt? Är det verkligen så jättefarligt? För självklart är det ett problem om barnfetman skulle öka och barnen blev sjuka men det verkar ju gå åt rätt håll. När det gäller kraven på unga tjejer så minns jag exakt samma saker från min uppväxt och var själv en av dom som började sminka mig redan som 10-åring men ser knappast att det skulle skadat mig. Detta hindrar ändå inte mina jämnåriga från att prata om hur annorlunda det var när dom var små. Hur dom lekte i skogen, gick i mysisar till skolan och var oförstörda ända upp till högstadiet. Samtidigt så ser jag grannbarn som leker flera timmar i skogen även idag, som går i mysisar och verkar härligt fria från vuxenkrav och viktångest. Och andra som inte är det – nu som då.

Så är det jag som är ovanlig eller var det så att vi alla inte levde bullerbyliv under våra uppväxt år och att tjejer velat vara vuxna även på tidigt 90-tal? Kanske även tidigare? Kanske ska vi inte få panik över ”dagens ungdomar” utan fundera lite mer på hur vi själva var?