Vissa känner inte den där förbannade Babylyckan

Det har kommit ny forskning om kopplingen mellan bipolär sjukdom och förlossningsdepressioner. Jätteintressant ämne, på allvar. Utan ironi.

Men.

I DNs artikel så läggs ämnet fram ungefär såhär:

När en kvinna får barn känner hon Babylycka vilket också förväntas av omgivningen. Men för 13 procent händer inte detta eftersom dom drabbas av förlossningsdepression.

Say what? Artikelförfattaren får det att låta som att det finns två alternativ, överlycklig i rosaskimmrande tillvaro eller förlossningsdeprimerad. Faktarutan intill artikeln vars innehåll är hämtat från 1177.se tar upp Baby blues – tillfälliga stunder av nedstämdhet vilket är vanligt hos nyblivna mödrar. Men ingenstans beskrivs det ett mellanting.

Jag sliter mitt hår när jag läser det eftersom detta är en föreställning som dyker upp ständigt och jämt, överallt. Kvinnan som den överlyckliga nyblivna modern som nu enbart lever för det lilla barnet. Mannen beskrivs inte i samma termer utan då handlar det ofta om den avundsjuka och osäkerhet som han borde känna. Min personliga upplevelse är inte så och inte heller stämmer det inte på andra föräldrar jag pratat med. Alla beskriver starka känslor och även om lycka ofta nämns så finns det också många som snarare beskriver första tiden som ”tumultartad”, ”ovan”, ”nervös”, ”frustrerande” och ”orolig”. Dessa föräldrar var inte drabbade av några förlossningsdepressioner, det handlade bara om att omställningen till att bli förälder orsakade så många andra känslor att den rena lyckan inte riktigt fick plats. Alla beskriver sen hur dom med tiden landade i den nya rollen, lärde känna sitt barn och med tiden blev både bekväma och lyckliga i sitt föräldraskap. (Att jag konsekvent skriver föräldrar och inte mammor beror på att mitt intryck är att upplevelserna mer beror på personlighet och temprament än kön. Dessutom kan även nyblivna pappor drabbas av postpartum-depression http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=fathers-postpartum-depression)

Så återigen. Nej, man måste inte känna en överväldigande lycka i samma stund man får sitt barn i famnen för att vara normal. Och nej, man ska inte heller gå runt med sorg, förlora livsglädjen och tänka självmordstankar. Jag säger bara att det finns grader.

Annonser

Varför får inte tjejer vara tjejer?

Det i särklass vanligaste argumentet i debatten kring barn och könsroller är det om att tjejer ska få vara tjejer och killar få vara killar. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt och metodiskt man försöker förklara att det inte handlar om att tvinga barnen till någonting utan tvärtom erbjuda dom mer – argumentet återkommer gång på gång. Bilden av den onda feministmamman som tvingar på sin son klänning och förbjuder sin dotter att hålla i dockor lever kvar. Alternativet är bilden av en flock barn som alla går i likadana kläder och frisyrer och tilltalas som ”Hen”.

Nu i dagarna meddelade Egmont att dom ska släppa två nya tidningar, en för killar och en för tjejer. Att protestera mot detta betyder INTE att man inte vill låta pojkar spela fotboll eller vill förbjuda flickor att pyssla. Problemet som uppstår när man så tydligt delar upp aktiviteter i två tidningar och riktar dom till vardera kön är att man så intensivt förstärker budskapet om att pojkar och flickor bör ha olika intressen. Och inte minst att just vissa intressen är reserverade för det ena eller andra könet.

Att sen Egmont menar att det går exakt lika bra för en tjej att köpa Goal faller på det faktum att allt med tidningen säger att den är för killar, inklusive lanseringstexten: ”En cool fotbollstidning där fakta presenteras på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar”.

Barn skapar sig en könsidentitet tidigt, redan 3-4 år gamla barn är måna om att veta vilket kön dom och andra tillhör. Detta ligger förmodligen inte enbart i den sociala fostran utan ligger djupt psykologiskt rotat i oss. Jag kommer därför aldrig argumentera för att man ska låta barnen vara identitetsmässigt könslösa och jag möter få personer som är av den åsikten.

Men när väl barnet fått veta vilket kön han eller hon tillhör så gäller det att försöka minimera dom begränsningar som barnet kan uppleva. För det som händer annars är att dom barn som inte helt och fullt passar in i rollen som den könsstereotypa pojken eller flickan antingen får ge avkall på sin personlighet eller tvingas utstå hån och ibland mobbning (Maccoby, 1990; Galambos 2004).

Själv minns jag så väl alla gånger som jag lekt med pojkar dom lekar som många tjejkompisar var helt ointresserade av men bara efter att ha lovat att aldrig berätta för någon om att han lekt med en tjej. (Lady Dahmer bloggar om samma upplevelser) Jag minns också hur alla mina tjejkompisar under tidiga puberteten var övertygade om att jag ”var ihop” med en kille i klassen enbart för att vi umgicks på tu man hand. Att vi verkligen bara umgicks för att vi hade gemensamma intressen fanns inte i deras verklighet.

I andra sammanhang gjorde jag helt enkelt avkall på min personlighet. Jag gav efter för det tryck som fanns på mig och ägnade många fler timmar åt att diskutera kändisar, hästar (?!) och kläder än jag egentligen ville bara för att passa in och hänga med. Priset för att ställa mig utanför den grupp som jag könsmässigt tillhörde blev för stor.

Med tiden blev det bättre, så som vår utveckling ser ut så löses könssegregationen upp allt mer under tonåren och vi får mer frihet att umgås med olika typer av människor. Allt sedan dess har jag i stor utsträckning umgåtts med personer som likt mig själv rört sig mellan den manliga och kvinnliga könsrollen. Oftast inte på ett så spektakulärt sätt som uttrycket antyder utan mer subtilt genom intressen, personlighet och åsikter. Jag har också väldigt svårt att komma nära folk som är tydligt maskulina män eller feminina kvinnor, båda kategorierna har jag svårt att relatera till och förstå.

Så kanske gjorde det inte så mycket i slutändan kan man tycka, att jag under barndomen blev lidande? Men faktum är att det gjorde skitmycket. Under flera år, då min hjärna formades och min personlighet skapades, så fick jag gång på gång välja mellan att utstå att bli retad eller ge efter för normer istället för att följa min vilja och intressen. Det är omöjligt att veta vem jag skulle blivit om jag levt i en mer tillåtande miljö men en sak är säker och det är den enda som spelar roll: det hade inte skadat mig! För det hade inte handlat om att tjejer inte hade fått vara tjejer utan om att Danitra hade fått vara Danitra.

Så därför vill jag göra allt jag kan för att undvika att dela upp mina och andra barns intressen i pojkigt och flickigt. Om du vill göra desamma så kan du bland annat skriva på uppropet mot Egmonts idiot-tidningar.

Trevlig helg på er!

Galambos, N. (2004) Gender and gender role development in adolescence. Handbook of adolescent psychology. New York: Wiley

Maccoby, E. (1990) Gender and Relationships: A Developmental Account. American Psychologist, 45, 513-520

Bang, bang! He shot me down!

Lekte du någonsin att du dödade monster, skurkar och otäckingar som barn? Sprang du någonsin runt med något som skulle föreställa ett vapen och skyddade dig själv? Lekte du i skogen med pinnar och hemliga gömställen? Hade du kanske till och med ett leksaksvapen som på något sätt liknande ett riktigt? Knallpulverpistol kanske?

Jag lekte jättemycket äventyrs- och våldslekar när jag var barn. Mängder av timmar gick åt till att döda, lemlästa, fånga, tortera och fly undan alla otäcka fenomen som fanns i fantasin. Senare, när jag blev lite äldre, började jag spela våldsspel, ni vet sådana där man helt sonika går runt och skjuter monster och skurkar och det har jag aldrig heller slutat med.

Är jag då en våldsgalning? Eftersom jag har ett rätt hett temperament och förmodligen något högre testosteronhalter än den genomsnittliga kvinnan så borde jag väl vara det tack vare alla våldslekar. För viss psykologisk forskning stödjer också idén om att man blir som man agerar. Om jag kramar någon flera gånger så kommer jag börja tycka om personen enbart för det. Om jag ler så kommer jag bli glad eftersom munnen signalerar till hjärnan att den ska känna sig glad. Väldigt fascinerande!

Men jag ÄR ju ingen våldsgalning. Jag har aldrig slagit en människa under hela min medvetna uppväxt, jag har aldrig heller känt någon drift att mörda, skjuta eller tortera trots alla timmar jag gjort det i lekar som barn. Tvärtom så är jag en riktig pacifist som tycker att våldssporter är otäcka, att militären borde avskaffas i alla länder, att inte ens dom allra grövsta brottslingarna ska dödas. Inte heller tillåter jag det minsta våldsutövande från mina barn gentemot andra, det är en absolut nolltolerans.

Därför är jag inte heller förvånad över hur otroligt snäll, icke-våldsam och empatisk min son är. För det viktigaste av allt är nämligen hur vi föräldrar och vuxna runt barnet bemöter varandra och barnet. Genom att studera oss lär sig barnet ett korrekt beteende. Om barnet sen vill skjuta, slåss och döda i sina lekar behöver man inte oroa sig för att det några år senare ska ge sig ut på stan och mörda. Det handlar helt enkelt om att barnet behöver hantera liv, död, fara och trygghet genom sin lek.

Jag försökte hitta någon forskning om detta men lyckades faktiskt inte. Om någon gör bättre sökningar så länka gärna!