Min gård

Varje stad har sina områden som har den där stämplen. Områdena som alltid undantas i bytesannonser av lägenheter, som används som exempel när kriminalitet och social utsatthet ska beskrivas, vars skolor hamnar längst ner i alla poänglistor, som allt för ofta får besök av polisen. En del av dessa områden är otäcka på riktigt men långt ifrån alla och långt ifrån alla delar av områdena.

Jag bor i ett litet paradis. I en lägenhet som är alldeles lagom stor, välplanerad och billig. Den har en egen ingång och en gigantisk balkong. Utanför dörren ligger en gård fylld av blommor, lekställningar, träd och gräsplättar. Inga bilar får köra i närheten och bara 20 meter från dörren finns skog. Vi hjälps åt vi som bor runt denna fina lilla gård. Någon steker korv medan någon annan ser efter barnen. En annan granne säljer en liter torkad svamp för en spottstyver. Han skrattar hest och visar sin ofullständiga tandrad medan han bjuder dottern på ännu en bit äpple som han plockat och nu ska koka mos på. Dottern torkar bort äpplesaft med ärmen på tröjan som hon fått av den där andra grannfamiljen, som fick sonens gamla byxor av oss och vars overall snart kommer bäras av ännu ett annat barn på gården. Leksakerna bor på gården, under trädet, i busken och väntar på att få upptäckas ännu en gång.

Det finns svårigheter, hela gården är fylld av svårigheter. Av alkoholism, sjukdom, fattigdom, utmattning, sorg och ibland förtvivlan. Jag vet det för vi pratar om det. Det är inte fult att ha det svårt, det är en självklarhet. När vi kan så hjälper vi, kan vi inte det så lyssnar vi. Våra barn leker, bråkar och växer. Kläder byts igen.

Likheten mellan barn och hundar – om uppfostran, gnäll och belöningar

Jag läste ett kul blogginlägg som beskriver en situation som i princip alla föräldrar går igenom, ens barn skriker efter godis i kassan och man själv svettas igenom processen att klara av betalningen samtidigt som man försöker få barnet att sluta skrika. Själv har jag många gånger sett samma sak hända när jag jobbat i butik och på restaurang och precis som bloggaren har jag haft god lust att skrika NEEEEJ!! dom gånger som föräldrarna efter skrik och tjat tillslut ger efter och ger barnet godis.

En del förstår inte varför det är så viktigt att stå emot, dom tycker på allvar att om barnet nu så gärna vill ha godisen/efterrätten/leksaken så kan dom väl få det. Det pratas om att respektera barnets vilja och inte vara en förälder som utövar kadaverdiciplin men då skapar man en falsk dikotomi.  Frågan man måste ställa sig är nämligen på vilket sätt man bäst respekterar barnets vilja och hur man kan uppmuntra initiativtagande och en (god) förmåga att få igenom sina vilja.

Barns första verktyg är skriken/gråten. Från den första minuten så används denna av barnet för att signalera när något är fel. Även när barnet börjar prata så kommer gråten/skriken finnas kvar som en sista utväg. Det vi som vuxna har som uppgift är att bit för bit lära barnet att byta ut den ordlösa ilskan mot resonerande och förklaringar och det gör man inte genom att ge efter för skrik.

Låt mig ge några konkreta exempel och förklaringar.

Det som händer i affären när barnet ser godiset är följande: Godiset fungerar som ett stimuli vilket orsaker en känsla av obehag inom barnet. Barnet gillar godis men kan inte själv se till att begäret stillas istället reagerar barnet, det blir en respons. Till en början kanske det är rätt artigt och stillsamt när barnet ber pappan om godis. Om pappan då säger nej så trappas responsen upp och beroende på barnets ålder, personlighet och hur starkt obehaget av att inte få godiset är, så fortsätter det att trappas upp tills den önskvärda konsekvensen inträffar och pappan ger upp.

Om pappan ger upp så kommer barnet lära sig att med rätt respons så kommer rätt konsekvens och beteendet med gallskrik kommer upprepas även i framtida situationer. Det är så enkelt ibland, psykologins mest kända exempel gäller än idag.

Invändningen mot detta, som jag nämnde innan, är att man med denna syn lär barnen blind lydnad och inte låter dom vara delaktiga i beslut. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Det viktiga är att man tänker igenom vilket beteende man vill belöna (ja, tänk hundträning!). För min del vill jag gärna belöna mina barns förmåga att argumentera sakligt och deras förmåga till empati.

Vi tar ett exempel till där vi tänker oss att en mamma är ute med sina två barn på en lekplats nära hemmet. Hon upptäcker att det yngsta barnet behöver byta blöja och förklarar för det större att det är dags att gå hem. När det äldre barnet protesterar så förklarar hon varför (en viktig del som man lätt glömmer) så att barnet kan förstå orsaken. Detta ger också barnet en möjlighet att komma med motargument eller alternativa lösningar och i detta fall föreslår barnet att mamman och lillasyskonet kan gå hem medan han stannar kvar. Mamman förklarar att hon måste kunna ha uppsikt över honom från hemmet eftersom han snart måste gå in och äta. Då föreslår barnet en kompromiss där han följer med till hemmet men är kvar ute och leker tills maten är färdig. Mamman ser inga problem med det och situationen har fått en lösning tack vare att både förälder och barn förklarar sin uppfattning av situationen och strävar mot en lösning. Barnet får också en tydlig förstärkning i beteendet och det ökar sannolikheten för att det upprepas.

Så slutsatsen blir: Ge inte efter för tjat, skrik och gråt. Det enda du lär barnet då är att det är dom rätta verktygen att använda för att få sin vilja igenom. Uppmuntra istället barnet att argumentera för sin sak samtidigt som du själv gör desamma. När barnet gör det, ansträng dig för att hitta en möjlig lösning eller kompromiss så att det beteendet förstärks. Men glöm inte att barn också måste lära sig att vissa saker bara stannar vid ett NEJ.

Verkligheten är vacker

Jag erkänner att jag då och då läser tidningar och bloggar som är fyllda av vackert inredda hem, trots att jag aldrig riktigt mår bra av det. Jag fylls av en frustration över mitt eget hem och en sorg över att det är det perfekta som säljer.

Alldeles för sällan får man se vackra bilder på en alldeles vanlig vardag i ett vanlig hem. Ett hem där disken syns, där sladdar hänger, människorna osminkade och barnen okoreograferade. Men nu ska ni få se några från mitt liv, min kaotiska och energislukande vardag som föräldraledig. Den vardagen som ger mig så mycket glädje, kunskap och gråa hår.

Bilderna är tagna av en fotograf som jag, med mina begränsade kunskaper om foto, anser är mycket begåvad. Dessutom är han en man med genuint intresse för människor och verkligheten dom lever i. Han tog fotona som en uppgift för Nordens Fotoskola där han nu läser sin treåriga utbildning.

(Alla rättigheter till bilderna tillhör Oskar Omne, om ni använder dom för eget bruk kommer jag och stoppar senap i röven på er)

Knackelibrankelfnatt!

Sonen har fått sin första mobil. Han blev jätteförvånad, jag med. Jag hade tänkt vänta minst ett par år till men så föll det sig som så att det var kvartersfest och eftersom jag delar en viss talang med Fenton Spadrig så kunde jag inte låta bli att ställa upp i kvällens tävling. Och visst låg det 272 knappar i burken och min gissning på 273 resulterade i en vinst bestående av en mobiltelefon. Det är en sådan där mobil som har ett namn bestående av bokstäver, siffror och bindestreck och som kostar ett par hundralappar. Efter som jag enbart köper teknikprodukter med ett ”i” framför namnet så såg jag ingen bättre användning för vinsten än att glädja sonen.

Nu har han haft den i mindre än ett dygn och redan lyckats tappa bort den två gånger. Chanserna att den kommer hålla månaden igenom ser jag som rätt små men jag lever och andras numera attityden av ”skit samma” såvida det inte gäller riktigt viktiga saker (som köttprocent i korv).

Mobilen har inte många funktioner och displayen är så liten att man kan täcka över den med en tumme. Men den har en funktion som jag inte har på min telefon med ett ”i” framför.

Strykjärnet

Vid ett besökt hos svärmor gjorde sonen en pärlplatta som hans farbror sedan strök, sonen är än idag, tre dagar senare, så exalterad över detta (om det är pärlplattans smältning eller användandet av den exotiska hemprodukten ”styrjärn” som orsakar detta vet jag inte) att han nu uppfunnit en lek med sin syster som heter just ”strykjärnet”.

Detta leker dom i soffan och går ut på att sonen ropar att han ska göra strykjärnet, sen gör han det och dottern skrattar förtjust. Först efter ett par gånger iakttar jag vad det egentligen innebär, dottern ligger på mage i soffan och sen rullar sonen över henne. (Om man ska vara petnoga så skulle det nog egentligen kallas ”Mangeln”, om man nu ska hålla sig till kategorin ”hushållsprodukter som aldrig används i detta hem”)

Det ser i ärlighetens namn ganska brutalt ut, men barnen skrattar och har kul och om jag ska vara ännu mer ärlig så kan jag inse hur lätt det är för mig, som ändå försöker reflektera över mitt bemötande, att se leken som ännu farligare eftersom den lilla är en flicka. När jag tänkte mig två bröder göra samma sak så kändes leken inte bara OK utan självklar. Så jag lät dom hållas. Inte bara för att det gav mig några minuter över att spela Wordfeud.