Felicia försvann men Anna Wahlgren är kvar

Jag både älskar och frustreras över att allt har nyanser och olika perspektiv. Jag älskar det eftersom det alltid ger nya utmaningar och insikter men jag frustreras också över att det så sällan finns självklara svar, något svart och något vitt.

Så är det givetvis även med Anna Wahlgren. Som jag nämnde i mitt inlägg så finns det klokheter i hennes bok, hennes bok Barnaboken skulle knappast säljas i sådan omfattning om det inte fanns flera saker i den som fungerar för familjer. Stödet som hon får från sina ”anhängare” (här skulle jag vilja använda ett mindre laddat ord men hittar inget) är stort eftersom det finns en enorm tacksamhet över den hjälp de har fått av henne.

För ett tag sedan meddelade en av mina följare på Twitter att hon ansåg att vi skulle sluta följa varandra, på grund av det inlägg jag skrev om AW. Jag frågade varför hon reagerade så starkt på inlägget och fick till svar att AW var hennes mamma och att hon blev illa berörd. Vi pratade vidare och jag tycktes mig förstå att det kanske inte i första hand var inlägget som var det stora problemet utan alla ivrigt påhejjande kommentarer från andra där vissa kanske var rent elaka. Jag kan förstå henne reaktion, åsikterna om AW är starka och vissa fyllda av rent hat. Vi avslutade diskussionen med att enas om att saklig kritik är viktigt men att påhopp knappast är givande för någon part. Och vi följer fortfarande varandra.

På många sätt beundrar jag AW, hennes enorma drivkraft och hennes stora kärlek till barn och föräldrar. För jag tvivlar inte på hennes goda intentioner, allt hon skriver tycks vara fyllt av ett genuint engagemang och välvilja. Det är något jag ser upp till och något jag känner igen. Precis som hon älskar jag att förstå, undersöka och förbättra mitt eget och andras föräldraskap. Problemet är att våra utgångspunkter är så vitt skilda där hon poängterar att hennes utbildning enbart har varit ”Livets universitet” och har inga problem att låta sina egna anekdoter trumfa vetenskapliga slutsatser medan jag inte bara kommer ta en högskoleexamen utan dessutom har en önskan om att doktorera. Hon känner en total säkerhet i sin ”metod” och är helt övertygad om att den är bäst och universell medan jag allt mer inser hur olika varje familjesituation är och därmed behöver helt olika metoder och tillvägagångssätt. Slutligen så har vi väldigt olika åsikter om vad som är bra och lämpligt för ett barn.

Nu ska en annan av hennes döttrar ge ut en bok om sin uppväxt och enligt förhandsinformationen i media är det knappast en smickrande bild som ges. Här är det lätt att dra iväg med utläggningar av typen ”Visste väl det!” och ”Trodde väl att hon inte var riktigt vettig som morsa!” särskilt om man redan innan har varit kritisk till hennes råd och åsikter. Men snälla gör inte det, håll kritiken till vad hon faktiskt förespråkar och står för (och det finns en hel del att kritisera). Att dissa henne som person utifrån vad ett av hennes barn skriver om sin uppväxt är både osakligt och icke konstruktivt.

Annonser

Vissa känner inte den där förbannade Babylyckan

Det har kommit ny forskning om kopplingen mellan bipolär sjukdom och förlossningsdepressioner. Jätteintressant ämne, på allvar. Utan ironi.

Men.

I DNs artikel så läggs ämnet fram ungefär såhär:

När en kvinna får barn känner hon Babylycka vilket också förväntas av omgivningen. Men för 13 procent händer inte detta eftersom dom drabbas av förlossningsdepression.

Say what? Artikelförfattaren får det att låta som att det finns två alternativ, överlycklig i rosaskimmrande tillvaro eller förlossningsdeprimerad. Faktarutan intill artikeln vars innehåll är hämtat från 1177.se tar upp Baby blues – tillfälliga stunder av nedstämdhet vilket är vanligt hos nyblivna mödrar. Men ingenstans beskrivs det ett mellanting.

Jag sliter mitt hår när jag läser det eftersom detta är en föreställning som dyker upp ständigt och jämt, överallt. Kvinnan som den överlyckliga nyblivna modern som nu enbart lever för det lilla barnet. Mannen beskrivs inte i samma termer utan då handlar det ofta om den avundsjuka och osäkerhet som han borde känna. Min personliga upplevelse är inte så och inte heller stämmer det inte på andra föräldrar jag pratat med. Alla beskriver starka känslor och även om lycka ofta nämns så finns det också många som snarare beskriver första tiden som ”tumultartad”, ”ovan”, ”nervös”, ”frustrerande” och ”orolig”. Dessa föräldrar var inte drabbade av några förlossningsdepressioner, det handlade bara om att omställningen till att bli förälder orsakade så många andra känslor att den rena lyckan inte riktigt fick plats. Alla beskriver sen hur dom med tiden landade i den nya rollen, lärde känna sitt barn och med tiden blev både bekväma och lyckliga i sitt föräldraskap. (Att jag konsekvent skriver föräldrar och inte mammor beror på att mitt intryck är att upplevelserna mer beror på personlighet och temprament än kön. Dessutom kan även nyblivna pappor drabbas av postpartum-depression http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=fathers-postpartum-depression)

Så återigen. Nej, man måste inte känna en överväldigande lycka i samma stund man får sitt barn i famnen för att vara normal. Och nej, man ska inte heller gå runt med sorg, förlora livsglädjen och tänka självmordstankar. Jag säger bara att det finns grader.

Nöden har ingen lag och sömnbrist är inte att leka med

Malinka skriver i en kommentar till mitt inlägg om Anna Wahlgren:

Som förälder till ett barn som verkligen sov urkasst på rygg som spädbarn, men jättebra på mage – och då snackar vi inte ”bara 1,5 timme”, utan högst 20-minutersintervaller – kan jag berätta att det känns som om rekommendationerna om ryggläge är FIENDEN. Och då lutar man sig gärna mot Anna Wahlgren.

För den som aldrig sover längre än 20 minuter i taget är vetenskapen värd noll och inget. Man går och köper ett andningslarm, helt enkelt. Och får kanske plötsligt sova den där ”bara 1,5 timme” i taget! Tjo!

Och jag förstår verkligen vad hon menar. Jag har tidigare skrivit om hur svårt vi hade med sonens sömn under dom första åren, när ögonen går i kors av trötthet och man blir  förbannad på att ungen inte somnar så är man beredd att prova det mesta. Mitt inlägg om Anna Wahlgren och hennes råd (eller befallningar snarare) handlar inte om att skuldbelägga de föräldrar som använder hennes manualer eller på andra sätt frångår rekommendationerna. När det gäller barn så är det många beslut som inte alltid är lätta att ta eftersom omständigheterna försvårar. Som Malin beskriver kan vissa barn ha stora svårigheter att somna eller sova längre perioder. Om man inte själv har upplevt allvarlig sömnbrist så är det svårt, om inte omöjligt, att förstå vad det gör med en människa men tro mig när jag säger att det är ren tortyr. En del klarar det bättre än andra men ingen människa fungerar bra i längden. I ett sådant läge har man goda skäl att frångå rekommendationer eftersom riskerna med en utmattad förälder blir större och mer sannolika än den ändå rätt lilla risken för SIDS.

Min kritik är riktad mot Anna Wahlgren eftersom hon, utan undantag, rekommenderar magläge för ALLA barn och dessutom förminskar riskerna samtidigt som hon överdriver riskerna med samsovning – en taktik som kan hjälpa i många fall av sömnsvårigheter hos barn som medför betydligt lägre risker om den utförs rätt.

Så har jag förtydligat det.

Likheten mellan barn och hundar – om uppfostran, gnäll och belöningar

Jag läste ett kul blogginlägg som beskriver en situation som i princip alla föräldrar går igenom, ens barn skriker efter godis i kassan och man själv svettas igenom processen att klara av betalningen samtidigt som man försöker få barnet att sluta skrika. Själv har jag många gånger sett samma sak hända när jag jobbat i butik och på restaurang och precis som bloggaren har jag haft god lust att skrika NEEEEJ!! dom gånger som föräldrarna efter skrik och tjat tillslut ger efter och ger barnet godis.

En del förstår inte varför det är så viktigt att stå emot, dom tycker på allvar att om barnet nu så gärna vill ha godisen/efterrätten/leksaken så kan dom väl få det. Det pratas om att respektera barnets vilja och inte vara en förälder som utövar kadaverdiciplin men då skapar man en falsk dikotomi.  Frågan man måste ställa sig är nämligen på vilket sätt man bäst respekterar barnets vilja och hur man kan uppmuntra initiativtagande och en (god) förmåga att få igenom sina vilja.

Barns första verktyg är skriken/gråten. Från den första minuten så används denna av barnet för att signalera när något är fel. Även när barnet börjar prata så kommer gråten/skriken finnas kvar som en sista utväg. Det vi som vuxna har som uppgift är att bit för bit lära barnet att byta ut den ordlösa ilskan mot resonerande och förklaringar och det gör man inte genom att ge efter för skrik.

Låt mig ge några konkreta exempel och förklaringar.

Det som händer i affären när barnet ser godiset är följande: Godiset fungerar som ett stimuli vilket orsaker en känsla av obehag inom barnet. Barnet gillar godis men kan inte själv se till att begäret stillas istället reagerar barnet, det blir en respons. Till en början kanske det är rätt artigt och stillsamt när barnet ber pappan om godis. Om pappan då säger nej så trappas responsen upp och beroende på barnets ålder, personlighet och hur starkt obehaget av att inte få godiset är, så fortsätter det att trappas upp tills den önskvärda konsekvensen inträffar och pappan ger upp.

Om pappan ger upp så kommer barnet lära sig att med rätt respons så kommer rätt konsekvens och beteendet med gallskrik kommer upprepas även i framtida situationer. Det är så enkelt ibland, psykologins mest kända exempel gäller än idag.

Invändningen mot detta, som jag nämnde innan, är att man med denna syn lär barnen blind lydnad och inte låter dom vara delaktiga i beslut. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Det viktiga är att man tänker igenom vilket beteende man vill belöna (ja, tänk hundträning!). För min del vill jag gärna belöna mina barns förmåga att argumentera sakligt och deras förmåga till empati.

Vi tar ett exempel till där vi tänker oss att en mamma är ute med sina två barn på en lekplats nära hemmet. Hon upptäcker att det yngsta barnet behöver byta blöja och förklarar för det större att det är dags att gå hem. När det äldre barnet protesterar så förklarar hon varför (en viktig del som man lätt glömmer) så att barnet kan förstå orsaken. Detta ger också barnet en möjlighet att komma med motargument eller alternativa lösningar och i detta fall föreslår barnet att mamman och lillasyskonet kan gå hem medan han stannar kvar. Mamman förklarar att hon måste kunna ha uppsikt över honom från hemmet eftersom han snart måste gå in och äta. Då föreslår barnet en kompromiss där han följer med till hemmet men är kvar ute och leker tills maten är färdig. Mamman ser inga problem med det och situationen har fått en lösning tack vare att både förälder och barn förklarar sin uppfattning av situationen och strävar mot en lösning. Barnet får också en tydlig förstärkning i beteendet och det ökar sannolikheten för att det upprepas.

Så slutsatsen blir: Ge inte efter för tjat, skrik och gråt. Det enda du lär barnet då är att det är dom rätta verktygen att använda för att få sin vilja igenom. Uppmuntra istället barnet att argumentera för sin sak samtidigt som du själv gör desamma. När barnet gör det, ansträng dig för att hitta en möjlig lösning eller kompromiss så att det beteendet förstärks. Men glöm inte att barn också måste lära sig att vissa saker bara stannar vid ett NEJ.

Verkligheten är vacker

Jag erkänner att jag då och då läser tidningar och bloggar som är fyllda av vackert inredda hem, trots att jag aldrig riktigt mår bra av det. Jag fylls av en frustration över mitt eget hem och en sorg över att det är det perfekta som säljer.

Alldeles för sällan får man se vackra bilder på en alldeles vanlig vardag i ett vanlig hem. Ett hem där disken syns, där sladdar hänger, människorna osminkade och barnen okoreograferade. Men nu ska ni få se några från mitt liv, min kaotiska och energislukande vardag som föräldraledig. Den vardagen som ger mig så mycket glädje, kunskap och gråa hår.

Bilderna är tagna av en fotograf som jag, med mina begränsade kunskaper om foto, anser är mycket begåvad. Dessutom är han en man med genuint intresse för människor och verkligheten dom lever i. Han tog fotona som en uppgift för Nordens Fotoskola där han nu läser sin treåriga utbildning.

(Alla rättigheter till bilderna tillhör Oskar Omne, om ni använder dom för eget bruk kommer jag och stoppar senap i röven på er)

Knackelibrankelfnatt!

Sonen har fått sin första mobil. Han blev jätteförvånad, jag med. Jag hade tänkt vänta minst ett par år till men så föll det sig som så att det var kvartersfest och eftersom jag delar en viss talang med Fenton Spadrig så kunde jag inte låta bli att ställa upp i kvällens tävling. Och visst låg det 272 knappar i burken och min gissning på 273 resulterade i en vinst bestående av en mobiltelefon. Det är en sådan där mobil som har ett namn bestående av bokstäver, siffror och bindestreck och som kostar ett par hundralappar. Efter som jag enbart köper teknikprodukter med ett ”i” framför namnet så såg jag ingen bättre användning för vinsten än att glädja sonen.

Nu har han haft den i mindre än ett dygn och redan lyckats tappa bort den två gånger. Chanserna att den kommer hålla månaden igenom ser jag som rätt små men jag lever och andras numera attityden av ”skit samma” såvida det inte gäller riktigt viktiga saker (som köttprocent i korv).

Mobilen har inte många funktioner och displayen är så liten att man kan täcka över den med en tumme. Men den har en funktion som jag inte har på min telefon med ett ”i” framför.

Strykjärnet

Vid ett besökt hos svärmor gjorde sonen en pärlplatta som hans farbror sedan strök, sonen är än idag, tre dagar senare, så exalterad över detta (om det är pärlplattans smältning eller användandet av den exotiska hemprodukten ”styrjärn” som orsakar detta vet jag inte) att han nu uppfunnit en lek med sin syster som heter just ”strykjärnet”.

Detta leker dom i soffan och går ut på att sonen ropar att han ska göra strykjärnet, sen gör han det och dottern skrattar förtjust. Först efter ett par gånger iakttar jag vad det egentligen innebär, dottern ligger på mage i soffan och sen rullar sonen över henne. (Om man ska vara petnoga så skulle det nog egentligen kallas ”Mangeln”, om man nu ska hålla sig till kategorin ”hushållsprodukter som aldrig används i detta hem”)

Det ser i ärlighetens namn ganska brutalt ut, men barnen skrattar och har kul och om jag ska vara ännu mer ärlig så kan jag inse hur lätt det är för mig, som ändå försöker reflektera över mitt bemötande, att se leken som ännu farligare eftersom den lilla är en flicka. När jag tänkte mig två bröder göra samma sak så kändes leken inte bara OK utan självklar. Så jag lät dom hållas. Inte bara för att det gav mig några minuter över att spela Wordfeud.