Knackelibrankelfnatt!

Sonen har fått sin första mobil. Han blev jätteförvånad, jag med. Jag hade tänkt vänta minst ett par år till men så föll det sig som så att det var kvartersfest och eftersom jag delar en viss talang med Fenton Spadrig så kunde jag inte låta bli att ställa upp i kvällens tävling. Och visst låg det 272 knappar i burken och min gissning på 273 resulterade i en vinst bestående av en mobiltelefon. Det är en sådan där mobil som har ett namn bestående av bokstäver, siffror och bindestreck och som kostar ett par hundralappar. Efter som jag enbart köper teknikprodukter med ett ”i” framför namnet så såg jag ingen bättre användning för vinsten än att glädja sonen.

Nu har han haft den i mindre än ett dygn och redan lyckats tappa bort den två gånger. Chanserna att den kommer hålla månaden igenom ser jag som rätt små men jag lever och andras numera attityden av ”skit samma” såvida det inte gäller riktigt viktiga saker (som köttprocent i korv).

Mobilen har inte många funktioner och displayen är så liten att man kan täcka över den med en tumme. Men den har en funktion som jag inte har på min telefon med ett ”i” framför.

Det ska börjas i tid, det som moderat ska bli?

Jag är lite sen på bollen men måste ändå uppmärksamma den här underbara intervjun!

Anton är enligt intervjun 18 år men på frågan om vilket som var hans sämsta köp så nämner han en plasma-TV som han köpte 2003! Enligt min matematik så var han alltså 11 år gammal när han köpte en, som han själv berättar, alldeles för dyr TV.

Stockholmarnas skakiga steg in i 90-talet

SL ska sluta med sina förköpsremsor! Stämningen bland SL-resenärer verkar vara upprörd, orolig och ytterst skeptisk. Hur ska man nu veta hur länge ”kupongen” gäller? Hur ska man veta hur många ”kuponger” man har kvar på kortet? Och hur ska dom stackars pensionärerna klara denna elektroniska revolution?

Jag minns min första resa på egen hand till Stockholm som jag gjorde för snart 10 år sedan och hur jag faktiskt började skratta när jag insåg att man använde någon typ av pappersremsa för att åka kollektivt. Och ännu mer skrattade jag när jag insåg att kontrollen av denna remsa inte på något sätt var automatiserad utan att en stackars man eller kvinna satt i ett bås, iklädd uniform och utrustad med en stämpel anno 1973 med vilken dom bankade till varje remsa. Hade jag haft en mobil med kamera så hade jag tagit ett kort men så långt hade mobiltillverkningen inte kommit ännu.

Så lite sorgligt tycker jag nog att det är att även vår huvudstad till sist lägger ner pappersremsan för det som vi i resten av landet redan är vana med (även dom stackars pensionärerna). Min senaste remsa som ligger i plånboken ska jag nog spara så att jag även i framtiden kan le åt att Stockholm ända in på 2000-talet använde ett system som vi andra knappt minns.

Och till er stockholmare vill jag bara säga ”det löser sig”. Ni kommer få koll på det elektroniska med tiden, har ni problem så kan ni ringa valfri pensionär på något av Sveriges äldreboenden. Dom har både rutin och gott om tid att förklara hur det går till!

Att skämta om barn..

Burriburr-Sonja skämtade om barnvagnsskyltar i sin blogg. En del blev så klart upprörda men som vanligt tycker jag bara att det är skitkul.

Eftersom jag sitter hemma hela dagarna så tänker jag ut roliga scenarion som det här: Man har sina barn hemma under hela småbarnsperioden så att dom bara är hemma fram till skolstart. Under denna tid pratar man enbart gammelsvenska och visar enbart filmer av typen utvandrarna på TV. Sen släpper man iväg barnen till skolan..