Min son är just iväg på egen hand, ändå bort till nästa gård som ligger cirka trettio meter från vår. Det är inte långt bort men det är första gången i hans korta liv som består av fem år som han tar hand om sig själv. Det är ingen vuxen som har ständig uppsikt över honom, även om jag nog tror att föräldrarna på den andra gården ser efter alla ungar precis som vi gör på den här.
Egentligen ville jag säga nej när han frågade, tanken på att inte ha honom under uppsikt skrämmer mig trots att jag vet att han kan vara en av dom mest ordentliga och välartade snart femåring som finns. Jag vet också att dom fula gubbarna är försvinnande få och att sonen har förstånd och kunskap nog att inte följa med någon iväg. Om något händer så vet jag att han hittar hem och blir han skadad skulle andra ge honom hjälp. Ändå har jag varit så rädd för att släppa honom.
Idag såg jag en råtta på gården. Jag har under alla dom sex år som vi bott här hyschat min man varje gång han nämnt möjligheten att det kan finnas råttor på balkongen och när grannen började berätta om att hon nog visste rätt säkert att det bodde en råtta nära deras husknut så gick jag iväg. Att kalla det en fobi skulle vara att överdriva men jag är verkligen inte bekväm med tanken på att det kan finnas råttor i min närhet. Tanken på det har både väckt rädsla och ångest – när jag föreställt mig ett möte med den så reser sig håret på mina armar.
Men så idag, när jag gick för att slänga sopor så sprang den över gården och in i en buske. Den var rätt liten och, om inte söt så oförarglig och fullkomligt livrädd för mig. Jag blev inte rädd, äcklad och jag kände inte ens pulsen öka. Konstigt.
Sonen har varit iväg ett tag nu, han kommer nog snart tillbaka. Själv är jag förvånansvärt lugn. Konstigt.
DANITRAS BLOGG 