Nytt år, ny blogg

Har känt mig lite kluven till den här bloggen ett långt tag. Den har varit en fin vän men vi har egentligen vuxit ifrån varandra. Men lite pliktskyldigt har vi träffats då och då utan att egentligen haft så kul. När saker verkligen har gjort mig engagerad har bloggen dock alltid stått här som en trogen hund och väntat på att bli uppdaterad.

Ett par gånger har jag försökt avsluta bloggen utan att lyckas. Så jag tänker inte försöka igen, istället tänkte jag meddela att jag har startat en ny blogg – Föräldrabloggen – som jag kommer inrikta på just frågor om föräldraskapet utan att alltid bli direkt personlig. Vad jag ska göra av mina personliga reflektioner får jag se, antingen hamnar dom här eller på ytterligare en blogg – eller så håller jag dom för mig själv.

Föräldrabloggen är dock den blogg som kommer uppdateras oftast så prenumerera gärna och kommentera jättegärna om vad ni gillar och inte gillar att läsa om.

Annonser

Felicia försvann men Anna Wahlgren är kvar

Jag både älskar och frustreras över att allt har nyanser och olika perspektiv. Jag älskar det eftersom det alltid ger nya utmaningar och insikter men jag frustreras också över att det så sällan finns självklara svar, något svart och något vitt.

Så är det givetvis även med Anna Wahlgren. Som jag nämnde i mitt inlägg så finns det klokheter i hennes bok, hennes bok Barnaboken skulle knappast säljas i sådan omfattning om det inte fanns flera saker i den som fungerar för familjer. Stödet som hon får från sina ”anhängare” (här skulle jag vilja använda ett mindre laddat ord men hittar inget) är stort eftersom det finns en enorm tacksamhet över den hjälp de har fått av henne.

För ett tag sedan meddelade en av mina följare på Twitter att hon ansåg att vi skulle sluta följa varandra, på grund av det inlägg jag skrev om AW. Jag frågade varför hon reagerade så starkt på inlägget och fick till svar att AW var hennes mamma och att hon blev illa berörd. Vi pratade vidare och jag tycktes mig förstå att det kanske inte i första hand var inlägget som var det stora problemet utan alla ivrigt påhejjande kommentarer från andra där vissa kanske var rent elaka. Jag kan förstå henne reaktion, åsikterna om AW är starka och vissa fyllda av rent hat. Vi avslutade diskussionen med att enas om att saklig kritik är viktigt men att påhopp knappast är givande för någon part. Och vi följer fortfarande varandra.

På många sätt beundrar jag AW, hennes enorma drivkraft och hennes stora kärlek till barn och föräldrar. För jag tvivlar inte på hennes goda intentioner, allt hon skriver tycks vara fyllt av ett genuint engagemang och välvilja. Det är något jag ser upp till och något jag känner igen. Precis som hon älskar jag att förstå, undersöka och förbättra mitt eget och andras föräldraskap. Problemet är att våra utgångspunkter är så vitt skilda där hon poängterar att hennes utbildning enbart har varit ”Livets universitet” och har inga problem att låta sina egna anekdoter trumfa vetenskapliga slutsatser medan jag inte bara kommer ta en högskoleexamen utan dessutom har en önskan om att doktorera. Hon känner en total säkerhet i sin ”metod” och är helt övertygad om att den är bäst och universell medan jag allt mer inser hur olika varje familjesituation är och därmed behöver helt olika metoder och tillvägagångssätt. Slutligen så har vi väldigt olika åsikter om vad som är bra och lämpligt för ett barn.

Nu ska en annan av hennes döttrar ge ut en bok om sin uppväxt och enligt förhandsinformationen i media är det knappast en smickrande bild som ges. Här är det lätt att dra iväg med utläggningar av typen ”Visste väl det!” och ”Trodde väl att hon inte var riktigt vettig som morsa!” särskilt om man redan innan har varit kritisk till hennes råd och åsikter. Men snälla gör inte det, håll kritiken till vad hon faktiskt förespråkar och står för (och det finns en hel del att kritisera). Att dissa henne som person utifrån vad ett av hennes barn skriver om sin uppväxt är både osakligt och icke konstruktivt.

Allt hänger samman, tankar om 2010, 2011 & 2012

Så, nytt år. Igen. Bloggare skriver årskrönikor där dom fint sammanfattar året som gått med lite bilder och avslutar med sina förhoppningar om kommande år. Själv har jag svårt att hålla isär vad som hänt när för de senaste åren har varit så fulla av förändring, tumult och stress att allt flyter samman.

Det är mycket bra som har hänt, jag har fått mitt andra barn och kommit in på min drömutbildning, men även om det är underbara händelser så är det förändringar som tar fruktansvärt mycket energi. Det är inte barnet i sig eller utbildning i sig som är så krävande utan vad som händer med Mig och min Identitet.

2010 inledde jag som gravid och på gränsen till sinnessjuk eftersom jag hade konstant smärta och knappt varit utanför lägenheten på fem månader. Jag var sjukskriven från ett jobb där jag var under ständigt angrepp från chefen och dit skulle jag också tillbaka. I mars kom mitt andra barn, frisk, vacker och underbar och några dagar senare skrev jag högskoleprovet eftersom jag i största hemlighet börjat satsa på min stora dröm. I april återvände jag till arbetet som jag avskydde vid det laget, eller inte arbetet i sig för jag gillade företaget, kollegor och många av uppgifterna men låt mig säga som så att Zlatans beskrivning av sin tid i Barca är i vissa partier en perfekt beskrivning av hur jag mådde just då. Till slut exploderade allt och jag kände mer intensiv och mer frigörande ilska än någonsin innan. Då var jag antagen på psykologprogrammet och var inte längre beroende av chefens välvilja. Det blev en kort semester efter uppsägningstiden innan studierna började men dottern var fortfarande hemma och maken pluggade han med. Dessutom fick jag ett nytt jobb i samma veva som tog upp varannan helg – det var nytt, nytt ännu mera nytt. Allt var bra, jag intressanta kurser, jag var med mina barn som jag älskade och det nya jobbet var, om inte spännande så i alla fall trivsamt. Men jag blev så trött och utmattningen efter åren på arbetet där jag bit för bit bröts ner hade också satt sina spår.

2011 inledde jag som jag avslutat det förra men jobb, studier, barn och en vardag som jag ännu inte landat i. Samtidigt började jag undra över framtiden, planen hade varit att jag och maken skulle dela på omhändertagandet av dottern så att båda kunde läsa under året och sen låta henne börja på dagis till hösten. Men jag insåg mer och mer att hon inte skulle vara redo då, till skillnad från sin äldre bror så vägrade hon bli lämnad ensam med andra vuxna. Inte ens våra föräldrar som träffat henne sedan hon föddes dög, hur skulle hon då hantera en dagismiljö? Som grädde på moset läser jag under våren en kurs om anknytningsteori och bit för bit börjar mina åsikter om det självklara med att sätta barn på dagis förändras. Inte så att jag tror att alla barn blir skadade men kanske en del, i alla fall lite grann. Så planerna behövde ändras, jag satt och pusslade med siffror från CSN, FK, löner, semestrar och jämställdhetsbonusar tills jag hittat en lösning som gjorde att dottern skulle kunna vara hemma ett år till. Så inte heller efter det första året med studier kunde mitt liv få en rutin och trots att vi var lediga hela sommaren så kunde jag inte känna något lugn. När hösten kom blev det inte heller som planerat, missade studier, uppsägningar och felbedömningar gjorde att jag konstant var tvungen att tänka om och tänka nytt. Hela 2011 har passerat som i ett kaos vilket sliter. Men det har även varit ett fantastiskt år där jag har vuxit som person mer än på länge, lärt känna många nya människor och haft oförskämt mycket tid med mina barn. Även om jag kan se fram emot att ha hela arbetsdagar för mig själv så inser jag också att den här tiden är unik. Dag efter dag där jag får följa mina barn från morgon till kväll, ge dom den tid och det stöd dom behöver i varje stund och få lukta, pussa och gosa med dom när helst någon av oss känner för det. Jag vet att det är en klyscha, jag har själv fnyst åt den men det har blivit så tydligt för mig. Att den här tiden aldrig kommer igen.

2012 Är året då saker kommer landa. Det är inget nyårslöfte, inte heller en spådom eller önsketänkande. Det är en kvalificerad gissning. Det är året då allt kommer komma i fas, inkomsterna blir regelbundna, rutinerna tydliga och året då mina barn kommer ge sig in i det svenska skolsystemet och bli kvar där tills jag inte längre är ansvarig för dom. Det är med både vemod och längtan jag väntar på det.

Det kommer blir bra allting, det har jag aldrig tvivlat på och det har varit bra även innan. Men jag ser fram emot lugnet.