Varför får inte tjejer vara tjejer?

Det i särklass vanligaste argumentet i debatten kring barn och könsroller är det om att tjejer ska få vara tjejer och killar få vara killar. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt och metodiskt man försöker förklara att det inte handlar om att tvinga barnen till någonting utan tvärtom erbjuda dom mer – argumentet återkommer gång på gång. Bilden av den onda feministmamman som tvingar på sin son klänning och förbjuder sin dotter att hålla i dockor lever kvar. Alternativet är bilden av en flock barn som alla går i likadana kläder och frisyrer och tilltalas som ”Hen”.

Nu i dagarna meddelade Egmont att dom ska släppa två nya tidningar, en för killar och en för tjejer. Att protestera mot detta betyder INTE att man inte vill låta pojkar spela fotboll eller vill förbjuda flickor att pyssla. Problemet som uppstår när man så tydligt delar upp aktiviteter i två tidningar och riktar dom till vardera kön är att man så intensivt förstärker budskapet om att pojkar och flickor bör ha olika intressen. Och inte minst att just vissa intressen är reserverade för det ena eller andra könet.

Att sen Egmont menar att det går exakt lika bra för en tjej att köpa Goal faller på det faktum att allt med tidningen säger att den är för killar, inklusive lanseringstexten: ”En cool fotbollstidning där fakta presenteras på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar”.

Barn skapar sig en könsidentitet tidigt, redan 3-4 år gamla barn är måna om att veta vilket kön dom och andra tillhör. Detta ligger förmodligen inte enbart i den sociala fostran utan ligger djupt psykologiskt rotat i oss. Jag kommer därför aldrig argumentera för att man ska låta barnen vara identitetsmässigt könslösa och jag möter få personer som är av den åsikten.

Men när väl barnet fått veta vilket kön han eller hon tillhör så gäller det att försöka minimera dom begränsningar som barnet kan uppleva. För det som händer annars är att dom barn som inte helt och fullt passar in i rollen som den könsstereotypa pojken eller flickan antingen får ge avkall på sin personlighet eller tvingas utstå hån och ibland mobbning (Maccoby, 1990; Galambos 2004).

Själv minns jag så väl alla gånger som jag lekt med pojkar dom lekar som många tjejkompisar var helt ointresserade av men bara efter att ha lovat att aldrig berätta för någon om att han lekt med en tjej. (Lady Dahmer bloggar om samma upplevelser) Jag minns också hur alla mina tjejkompisar under tidiga puberteten var övertygade om att jag ”var ihop” med en kille i klassen enbart för att vi umgicks på tu man hand. Att vi verkligen bara umgicks för att vi hade gemensamma intressen fanns inte i deras verklighet.

I andra sammanhang gjorde jag helt enkelt avkall på min personlighet. Jag gav efter för det tryck som fanns på mig och ägnade många fler timmar åt att diskutera kändisar, hästar (?!) och kläder än jag egentligen ville bara för att passa in och hänga med. Priset för att ställa mig utanför den grupp som jag könsmässigt tillhörde blev för stor.

Med tiden blev det bättre, så som vår utveckling ser ut så löses könssegregationen upp allt mer under tonåren och vi får mer frihet att umgås med olika typer av människor. Allt sedan dess har jag i stor utsträckning umgåtts med personer som likt mig själv rört sig mellan den manliga och kvinnliga könsrollen. Oftast inte på ett så spektakulärt sätt som uttrycket antyder utan mer subtilt genom intressen, personlighet och åsikter. Jag har också väldigt svårt att komma nära folk som är tydligt maskulina män eller feminina kvinnor, båda kategorierna har jag svårt att relatera till och förstå.

Så kanske gjorde det inte så mycket i slutändan kan man tycka, att jag under barndomen blev lidande? Men faktum är att det gjorde skitmycket. Under flera år, då min hjärna formades och min personlighet skapades, så fick jag gång på gång välja mellan att utstå att bli retad eller ge efter för normer istället för att följa min vilja och intressen. Det är omöjligt att veta vem jag skulle blivit om jag levt i en mer tillåtande miljö men en sak är säker och det är den enda som spelar roll: det hade inte skadat mig! För det hade inte handlat om att tjejer inte hade fått vara tjejer utan om att Danitra hade fått vara Danitra.

Så därför vill jag göra allt jag kan för att undvika att dela upp mina och andra barns intressen i pojkigt och flickigt. Om du vill göra desamma så kan du bland annat skriva på uppropet mot Egmonts idiot-tidningar.

Trevlig helg på er!

Galambos, N. (2004) Gender and gender role development in adolescence. Handbook of adolescent psychology. New York: Wiley

Maccoby, E. (1990) Gender and Relationships: A Developmental Account. American Psychologist, 45, 513-520

Personliga högtider!

Jag tycker vi firar för lite i dagens samhälle! De enda riktiga högtiderna med något slags budskap är väl jul (kärlek och omtanke eller nåt) och nyår (nystart). Annars är det rätt diffust vad som egentligen firas när vi är lediga. Påsken är kristendomens största högtid men för alla som inte är troende kristna faller poängen och det blir ett firande av ägg och godis.

Midsommar är lite mysigt och kan väl ses som ett firande av sommaren och ljuset men saknar ändå den här riktiga glädjen och meningen. Nationaldagen är kanske värst, ett firande av vår frihet som pågått i typ 700 år? Dessutom hijackad av nationalister.

Dock har jag en underbar lösning på detta, nämligen att vi hittar våra egna högtider som ger oss mening (Ah, så tidstypiskt!). Gärna med en historia som kan berättas för barnen och barnbarnen sen medan dom smaskar på sitt högtidsgodis. Vi har redan infört vår första familjehögtid idag för idag så sa till slut min förra chef upp sig. Jag ska inte gå in på några detaljer men den chefen plågade mig och därmed min familj under hela min anställning. Det slutade med att jag sa upp mig vilket på sätt och vis kändes som ett nederlag för det var ju inte jag som hade gjort något fel. Så därför känns det som en dag av seger när chefen äntligen har fått packa ihop och ge sig av – som ett bevis på att rättvisa sker i slutändan ibland. Att det inte lönar sig att bete sig som den chefen gjorde.

Så i år framöver tänker vi, den 5/5 fira med god mat och godis till barnen för att lyfta fram vikten av att alltid göra sitt bästa, stå upp för sina ideal och inte ta skit. Vilken skulle er högtidsdag bli och med vilket budskap?

Föräldrapodden är igång!

Den här bloggen kommer nog ligga väldigt vilande ett tag framöver (som om den inte gjort det innan, haha!). Och anledningen är att jag kommer lägga all tid jag får över på FÖRÄLDRAPODDEN!

Det är en podcast som kommer handla om föräldraskap utifrån olika vinklar. Gå in, lyssna, prenumerera via iTunes och ge mig massor av feedback och kärlek!

Peace out!

Bang, bang! He shot me down!

Lekte du någonsin att du dödade monster, skurkar och otäckingar som barn? Sprang du någonsin runt med något som skulle föreställa ett vapen och skyddade dig själv? Lekte du i skogen med pinnar och hemliga gömställen? Hade du kanske till och med ett leksaksvapen som på något sätt liknande ett riktigt? Knallpulverpistol kanske?

Jag lekte jättemycket äventyrs- och våldslekar när jag var barn. Mängder av timmar gick åt till att döda, lemlästa, fånga, tortera och fly undan alla otäcka fenomen som fanns i fantasin. Senare, när jag blev lite äldre, började jag spela våldsspel, ni vet sådana där man helt sonika går runt och skjuter monster och skurkar och det har jag aldrig heller slutat med.

Är jag då en våldsgalning? Eftersom jag har ett rätt hett temperament och förmodligen något högre testosteronhalter än den genomsnittliga kvinnan så borde jag väl vara det tack vare alla våldslekar. För viss psykologisk forskning stödjer också idén om att man blir som man agerar. Om jag kramar någon flera gånger så kommer jag börja tycka om personen enbart för det. Om jag ler så kommer jag bli glad eftersom munnen signalerar till hjärnan att den ska känna sig glad. Väldigt fascinerande!

Men jag ÄR ju ingen våldsgalning. Jag har aldrig slagit en människa under hela min medvetna uppväxt, jag har aldrig heller känt någon drift att mörda, skjuta eller tortera trots alla timmar jag gjort det i lekar som barn. Tvärtom så är jag en riktig pacifist som tycker att våldssporter är otäcka, att militären borde avskaffas i alla länder, att inte ens dom allra grövsta brottslingarna ska dödas. Inte heller tillåter jag det minsta våldsutövande från mina barn gentemot andra, det är en absolut nolltolerans.

Därför är jag inte heller förvånad över hur otroligt snäll, icke-våldsam och empatisk min son är. För det viktigaste av allt är nämligen hur vi föräldrar och vuxna runt barnet bemöter varandra och barnet. Genom att studera oss lär sig barnet ett korrekt beteende. Om barnet sen vill skjuta, slåss och döda i sina lekar behöver man inte oroa sig för att det några år senare ska ge sig ut på stan och mörda. Det handlar helt enkelt om att barnet behöver hantera liv, död, fara och trygghet genom sin lek.

Jag försökte hitta någon forskning om detta men lyckades faktiskt inte. Om någon gör bättre sökningar så länka gärna!

Vad som helst förutom kniven!

Det är rätt nice att vara snygg. Att liksom haja till när man ser sin spegelbild och tänka att ”Vilken snygging”. Lika mycket är det onice att vara ful. Att se en foto på sig själv och tänka ”Vem är tjockisen?” för att sen inse att det är en själv man ser. Det är rätt många som tänker så, det är därför vi vaxar, svälter, tränar, shoppar, färgar och trimmar. Vi lägger pengar, tid och massor av energi på att bli snyggare och det är för många en självklarhet, inget att reagera över.

Men ändå går det en tydlig gräns för många vid plastikoperationer. Där har man gått för långt. DET är ett tecken på att man inte är trygg i sig själv och det kommer aldrig vara lösningen på någons missnöjdhet! Varför är det så? Varför tycker så många att det är fullt normalt att varje dag kladda kemikalier i ansikte och hår, använda obekväma skor och opraktiska armband men som för sitt liv inte skulle kunna tänka sig en operation för utseendets skull?

Kan någon förklara för mig?

”Det här är ju tjejleksaker!”

Eftersom jag är en sådan där ”genusidiot” så skulle man kunna tro att min son vandrar runt i ett könslöst vakuum utan förmåga att identifiera manligt och kvinnligt. Men konstigt nog, utan att jag eller min man någonsin gett uttryck för en sådan tanke, säger han en kväll: ”Det HÄR kan jag ju inte titta på, det är ju tjejleksaker” och pekar på en sida i leksakskatalogen. En väldigt märklig sak att säga för ett genusdrabbat barn kan man tycka.

Men nu är det visst så att han påverkas av mer än bara oss föräldrar och med sin fenomenala uppfattningsförmåga så har han lärt sig EXAKT vad som är tjejigt och killigt. Fast han har OCKSÅ lärt sig att hans mamma tydligen är lite obstinat i frågan för efter att han yttrat detta påstående om leksakerna i katalogen så tittar han upp på mig och blicken i hans ögon säger att han vet att jag inte kommer hålla med, att detta påstående kommer orsaka en reaktion hos mig.

Och det gjorde det. Jag säger att jag inte alls tycker att det är bara tjejleksaker. Sen pekar jag på ett leksaksgevär och säger: ”Det DÄR däremot är en riktig tjejleksak för en sådan ville jag ha när jag var liten!” Sonen protesterar vilt och säger att det är det inte alls för HAN vill ju ha ett sådant och han är ju KILLE. Ganska snart har han kommit fram till slutsatsen att det kan vara både och vilket jag håller med om. Eller ingetdera lägger jag till, vissa barn vill inte ha leksaksvapen.

Sen berättar han att han har fått ett hårspänne av en kompis på dagis som jag ska få. Jag frågar varför just jag ska ha det och han börjar förklara: ”För att hårspännen är ju..”, sen avbryter han sig och säger: ”Hårspännet är till oss båda för vi har ju båda långt hår”.

Min son kommer inte någonsin ha problem med att veta vad samhället anser är manligt respektive kvinnligt, det har han lärt sig redan nu som fyraåring utan aktiv hjälp av oss föräldrar. Det han behöver är hjälp att förstå att det inte är något måste. Att det finns undantag och att han kan få vara ett undantag.

Min odyssé av skitjobb

Det är ju aktuellt med ungdomars arbetssituation. Om skitjobben med urusla arbetförhållanden. Egentligen vill jag inte kalla dom för skitjobb eftersom det dels knappast gör dom bättre men också för att det är så icke respektfullt mot dom som har dessa jobb och faktiskt gillar dom.

Fast jag säger skitjobb ändå, eftersom det är så folk ser på det. Det var det intrycket jag fick när jag berättade om mina jobb, att jag hade ett skitjobb. Det har varit oförsäkrade svartjobb, tillfälliga anställningar under hög press och låg lön, psykopater till chefer och allmänt dåliga villkor. Det har varit brancher som städ, service, restaurang där allt du gör övervaras, utvärderas och bedöms.

För mig var det alltid lite av en social upptäcktsresa genom klass, kultur och etnicitet. Jag lärde känna och förstå människor jag aldrig träffat innan och aldrig skulle träffat om jag gick min självklara väg som priviligerad akademiker flicka. Det är också för att jag har den bakgrunden som jag nu läser en utbildning som är bland de svåraste att komma in på i hela Sverige och inte fortsätter att slita ut min kropp för 87 spänn i timmen.

Det är också därför jag kan skriva och debattera om det här. Och det är därför jag såg dokumentärerna. För när det gäller mina kollegor som fortfarande jobbar med sina skitjobb, som aldrig kommer få sin högskolebehörighet och som aldrig kommer slåss för sina rättigheter så är programmet Dokument Inifrån helt okänt. Dom tittar inte på SVT.

För många ungdomar är skitjobben en fas, en lärdom för livet om att vara ödmjuk eller att inte ta skit. Det är inte dom det är synd om. Det är synd om dom som inte har ungdomsjobb för att dom är unga utan skitjobb för att dom inte har något alternativ.

Och ingen kommer slåss för deras rättigheter. Själva känner dom inte till dom. Och framförallt så vill ingen betala vad det skulle kosta.

Jag tänkte skriva om mina skitjobb här på bloggen. Som en dokumentation nu när lagom tid har gått men innan jag glömmer för mycket. Läs, kommentera och fråga!