”Det här är ju tjejleksaker!”

Eftersom jag är en sådan där ”genusidiot” så skulle man kunna tro att min son vandrar runt i ett könslöst vakuum utan förmåga att identifiera manligt och kvinnligt. Men konstigt nog, utan att jag eller min man någonsin gett uttryck för en sådan tanke, säger han en kväll: ”Det HÄR kan jag ju inte titta på, det är ju tjejleksaker” och pekar på en sida i leksakskatalogen. En väldigt märklig sak att säga för ett genusdrabbat barn kan man tycka.

Men nu är det visst så att han påverkas av mer än bara oss föräldrar och med sin fenomenala uppfattningsförmåga så har han lärt sig EXAKT vad som är tjejigt och killigt. Fast han har OCKSÅ lärt sig att hans mamma tydligen är lite obstinat i frågan för efter att han yttrat detta påstående om leksakerna i katalogen så tittar han upp på mig och blicken i hans ögon säger att han vet att jag inte kommer hålla med, att detta påstående kommer orsaka en reaktion hos mig.

Och det gjorde det. Jag säger att jag inte alls tycker att det är bara tjejleksaker. Sen pekar jag på ett leksaksgevär och säger: ”Det DÄR däremot är en riktig tjejleksak för en sådan ville jag ha när jag var liten!” Sonen protesterar vilt och säger att det är det inte alls för HAN vill ju ha ett sådant och han är ju KILLE. Ganska snart har han kommit fram till slutsatsen att det kan vara både och vilket jag håller med om. Eller ingetdera lägger jag till, vissa barn vill inte ha leksaksvapen.

Sen berättar han att han har fått ett hårspänne av en kompis på dagis som jag ska få. Jag frågar varför just jag ska ha det och han börjar förklara: ”För att hårspännen är ju..”, sen avbryter han sig och säger: ”Hårspännet är till oss båda för vi har ju båda långt hår”.

Min son kommer inte någonsin ha problem med att veta vad samhället anser är manligt respektive kvinnligt, det har han lärt sig redan nu som fyraåring utan aktiv hjälp av oss föräldrar. Det han behöver är hjälp att förstå att det inte är något måste. Att det finns undantag och att han kan få vara ett undantag.

Annonser

7 thoughts on “”Det här är ju tjejleksaker!”

  1. Min dotter gör precis likadant. Alltså tittar på mig så där som du beskriver att din son gör, när hon har påstått nåt om pojkar/flickor som hon snappat upp på t.ex. dagis. Hon vet att jag kommer ifrågasätta det, och så säger hon ”jaja mamma jag veeeeet!”. 🙂

  2. Ping: Genusfrågor–Trams eller allvar? « The Life of a Fed Up Nurse – fortsättningen

  3. Tänkvärt! Fast man på alla sätt och vis försöker göra ”rätt” hemma, kommer barnen alltid att påverkas av andra. Det bästa vore ju om alla föräldrar kunde ”tänka rätt”, eller hur!? Hoppas det är ok att jag länkar till det här inlägget från min blogg!
    Mvh

  4. Åh, ja… vad ska man göra? Det går ju inte att skydda dom från omvärlden.

    För ett par veckor sen så blev jag överraskad när jag hörde att min son (på 2½ år) visste att han var en pojke, för det har vi aldrig sagt till honom och vi säger alltid ”barn” och ”vuxna” om andra.

    • Att veta om vilket kön man tillhör och identifiera sig utifrån detta är en väldigt viktig del i barns psykologiska utveckling. Det är därför det är så viktigt att visa att det ena eller andra könet inte är begränsade till vissa attribut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s