Bang, bang! He shot me down!

Lekte du någonsin att du dödade monster, skurkar och otäckingar som barn? Sprang du någonsin runt med något som skulle föreställa ett vapen och skyddade dig själv? Lekte du i skogen med pinnar och hemliga gömställen? Hade du kanske till och med ett leksaksvapen som på något sätt liknande ett riktigt? Knallpulverpistol kanske?

Jag lekte jättemycket äventyrs- och våldslekar när jag var barn. Mängder av timmar gick åt till att döda, lemlästa, fånga, tortera och fly undan alla otäcka fenomen som fanns i fantasin. Senare, när jag blev lite äldre, började jag spela våldsspel, ni vet sådana där man helt sonika går runt och skjuter monster och skurkar och det har jag aldrig heller slutat med.

Är jag då en våldsgalning? Eftersom jag har ett rätt hett temperament och förmodligen något högre testosteronhalter än den genomsnittliga kvinnan så borde jag väl vara det tack vare alla våldslekar. För viss psykologisk forskning stödjer också idén om att man blir som man agerar. Om jag kramar någon flera gånger så kommer jag börja tycka om personen enbart för det. Om jag ler så kommer jag bli glad eftersom munnen signalerar till hjärnan att den ska känna sig glad. Väldigt fascinerande!

Men jag ÄR ju ingen våldsgalning. Jag har aldrig slagit en människa under hela min medvetna uppväxt, jag har aldrig heller känt någon drift att mörda, skjuta eller tortera trots alla timmar jag gjort det i lekar som barn. Tvärtom så är jag en riktig pacifist som tycker att våldssporter är otäcka, att militären borde avskaffas i alla länder, att inte ens dom allra grövsta brottslingarna ska dödas. Inte heller tillåter jag det minsta våldsutövande från mina barn gentemot andra, det är en absolut nolltolerans.

Därför är jag inte heller förvånad över hur otroligt snäll, icke-våldsam och empatisk min son är. För det viktigaste av allt är nämligen hur vi föräldrar och vuxna runt barnet bemöter varandra och barnet. Genom att studera oss lär sig barnet ett korrekt beteende. Om barnet sen vill skjuta, slåss och döda i sina lekar behöver man inte oroa sig för att det några år senare ska ge sig ut på stan och mörda. Det handlar helt enkelt om att barnet behöver hantera liv, död, fara och trygghet genom sin lek.

Jag försökte hitta någon forskning om detta men lyckades faktiskt inte. Om någon gör bättre sökningar så länka gärna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s