Förlossningsberättelse

9/3 – 2010

Jag lyckas somna strax efter midnatt efter att ha legat och grubblat över morgondagen men vaknar vid klockan tre av att jag har värkar! Jag försöker intala mig att det är förvärkar, tar Alvedon och försöker somna om men det finns inte en chans att lyckas med det. Jag laddar ner en värktimer till mobilen för att klocka värkarna och inser att dom faktiskt kommer rätt regelbundet med något under 10 minuter mellan. Ringer och söker tröst hos dom på avdelningen jag ska till och dom förklarar att det nog inte är några problem men att jag ska kontakta förlossningen om det eskalerar. Jag ringer till förlossningen lite senare och dom lugnar mig även där med att dom absolut kan stoppa värkarna om det skulle behövas. Vid det här laget börjar klockan bli så mycket att det är dags att börja förbereda inför avfärd. Jag duschar med specialtvålen, hoppas på att duschen ska lugna värkarna men utan någon större lycka. Erik vaknar och verkar inte riktigt förstå min oro för värkarna och jag orkar inte förklara det heller. Vi packar det sista, han dricker kaffe och jag motarbetar mina impulser att dricka vatten och smörja in ansiktet.
Vi går iväg mot bilen samtidigt som solen börjar stiga – det är en vacker dag. Erik blir glad över att det finns ett nummer av Computer Sweden i brevlådan, jag känner mig lättad över att värkarna inte tilltar. I bilen håller jag ett öga på klockan för att kolla så att dom inte kommer tätare, när vi kör över snöknöliga delar av vägen blir jag nervös.
När vi kommer fram så tycker vi att det verkar för dyrt att stå på parkeringen så Erik släpper av mig vid ingången med packningen så att jag kan gå i förväg medan han parkerar lite längre bort. Jag ser det absurda i att jag, med kraftiga värkar och skitnervös ska släpa väskor upp till avdeleningen. Det känns så långt från hur det går till i amerikanska filmer när en kvinna ska föda – vattnet går och hon åker i ilfart till sjukhus där hon körs i rullstol till salen där hon 5 minuter senare krystar ut en unge som ser ut att vara minst 3 månader.
Väl där uppe är det lugnt och dom är så lugna och snälla att jag inte känner mig lika nervös. Jag har alltid gillat att vara på sjukhus för att det känns så säkert, om något händer mig så är jag omgiven av vårdpersonal, mediciner och utrustning. Jag skulle kunna få hjärtattack, anafylaktisk chock eller akut blodförgiftning utan att riskera livet!
Erik dröjer eftersom han inte hittar någon bra parkering utan måste åka tillbaka till sjukhuset igen. Personalen undrar om han kommer snart och jag känner att värkarna tilltar. När han äntligen kommer så får vi se vårt rum och jag blir besviken över hur omysigt det är. Stela sjukhussängar, lysrör och vita väggar. Dessutom börjar jag bli rädd över värkarna, jag säger till personalen men känner inte att dom riktigt förstår. Vi packar upp, låser in värdesaker, sätter på TVn och jag vankar. Först i rummet men sen i korridoren med en målmedvetenhet som om livet hängde på det. Då fäller Erik kommentaren: ”Är det verkligen bra att du går så mycket? Får du inte för ont i fogarna då?” och detta medan han sitter lugnt och läser sin tidning. Jag blev så paff över kommentaren att jag inte ens orkade bli arg. På något plan insåg jag också hur fullständigt oförstående han var inför min situation och det var inte riktigt läge att försöka förklara heller.
Jag vankar närmare sjuksköterskornas kontor förmodligen i ett undermedvetet försök att få uppmärksamhet. Klockan är nu en bit efter 7 och jag vill bara att vi ska få komma igång och nu är jag inte längre rädd för att bli stucken i ryggen – jag längtar!
När en barnmorska kommer för att börja förbereda mig så ger jag tydligen ett tillräckligt starkt intryck när jag klagar på värkarna för hon säger något om Bricanyl och försvinner. Några andra barnmorskor som ska ta hand om barnet kommer in och sätter dropp och kateter. I samma veva får jag bricanylen och värkarna lugnar sig till ett ständigt molande. Alla är fantastiskt snälla, lugna och förtroendeingivande vilket gör att jag lugnar mig och börjar se fram emot operationen. Rätt snart är jag färdig och dom rullar iväg mig. Det är faktiskt en rätt trevlig upplevelse att rullas fram i en säng.
Operationssalen ligger på samma våning och jag får först hoppa över till en smalare bår/säng där dom också fixar med alla slangar och liknande. Sen körs jag in i salen där narkosläkaren väntar. Han är säkert en jätteduktig läkare men verkade lite nervös, namnbrickan förklarade att han var underläkare. Jjag var beredd på att det skulle vara samma läkare jag träffat dagen innan, överläkare och därmed enligt min okunniga uppfattning bättre, och genast blir jag lite nervös igen. Nu får jag tankar om förlamning samtidigt som värkarna börjar tillta igen. Men det går bra, även om det tryckte lite obehagligt när han la bedövningen. När den väl gav effekt så förflyttades jag till sjunde himlen! Hela kroppen från bröstet och neråt blev varm och stum. All smärta försvann, fogar och värkar! När jag sedan får se att läkaren som ska utföra snittet är mamma till en parallellklasskompis från gymnasiet blir jag helt lugn. Nu när hon har en relation till mig så lär hon vara extra skärpt! All nervositet jag känt inför att faktiskt få min mage uppskuren försvinner och jag känner mig lycklig. Jag blir lite illamående precis när dom börjar men efter lite djupandning med syrgas så blir det bra igen.
Efter en stund hör jag slurp och av en vän så hade jag fått veta att det betyder att barnet snart är ute och bara sekunder senare hör jag ett litet bebisskrik. Jag blir så glad och lättade att jag fäller två eller tre smakfulla tårar av glädje. En oro jag hade var att hon skulle ha andningsproblem och att jag skulle tvingas känna totalt ångest och rädsla innan den kom igång. Erik och barnmorskorna tar hand om henne medan jag ligger och bara är glad och fascineras över hur bra det kan kännas att ha magen uppskuren. Genom fönstret som jag ser från britsen skiner solen. Personalen (det var rätt många därinne) var uppsluppna, skämtade med oss och varandra. När det var klart kom dom fram och sa grattis.
När dom sytt ihop mig så kör dom tillbaka mig till rummet utanför operationssalen där jag får flytta tillbaka till sjukhussängen. När dom rör vid mina ben så känns det som elstötar vilket tydligen betyder att känseln är på väg tillbaka vilket personalen förvånas över. När alla sladdar rättats till så körs jag till uppvaket där det är i princip tomt på patienter. Personalen grattar där med och stannar gärna till och tittar och pratar. Det är mjukt ljus där inne och allt är lugnt. Eftersom Esther skrikit nästan konstant sedan hon kom ut så gav jag order om att flaska och napp skulle tas fram så på uppvaket blir hon lugn. Jag tjatar till mig lite vatten eftersom jag är så törstig att jag börjar hallucinera om karaffer med isvatten (nästan i alla fall). Nästan på en gång kan jag röra benen och jag mår inte illa av vattnet så rätt snart får jag komma tillbaka till vårt rum på avdelningen.
Nu har solen börjat lysa in där och helt plötsligt känns det mysigt där. Jag ligger och vilar och försöker ta in att det faktiskt är över nu. Varje timme kommer dom och kollar om jag kan röra på benen och hur ont jag har. Jag kan hela tiden röra på benen och får aldrig ont. Jag får mer vatten och mår inte illa så snart blir det fritt fram att dricka och det känns som himmelriket!
Sonen kommer på besök på eftermiddagen och är främst oroad över mig. Han vill se plåstret och undrar var maskinerna som ska hålla koll på mig är. Jag förklarar att dom fanns i rummet där dom skar upp magen och att nu kommer det sjuksköterskor och kollar mig istället. Eftersom dom kommer så ofta så hinner han vara med och se minst tre kontroller av blodtrycket och det lugnar honom.

Annonser

Hon var verkligen en tjej!

Den 9/3-10 föddes vår DOTTER!

Hon är frisk, välmående och har än så länge den goda smaken att sova nätterna igenom med undantag för en matpaus eller två.

För er som gillar att veta längd och vikt så är dessa 50cm och 3820g.

Jag tänkte skriva och publicera en förlossningsberättelse men när jag var uppe i nästan fyra A4 så insåg jag att det inte lämpade sig för bloggen, men eventuellt så kommer en förkortad version framöver.

…medan andra dör.

På måndag är det internationella kvinnodagen. På måndag skrivs jag in för mitt snitt.

På måndag ordnar RFSU en march för att minska mödradödligheten. På måndag får jag ta del av något som kan vara världens bästa mödravård.

Så i ren skuld över världens orättvisor så anmälde jag mitt stöd här. Och så gick jag med i RSFU.

Det finns ett slut på lidandet!

Den nionde mars klockan 06:45 ska jag infinna mig på sjukhuset för att få min dotter utplockad. Ett planerat kejsarsnitt ska äga rum om bara lite mer än en vecka!

Efter det beskedet så var det som att en gigantisk sten lättade från min axlar, och det behövdes för att det är tungt nog ändå just nu. Helt plötsligt kunde jag fokusera på att njuta av den tid som är kvar och jag kunde börja föreställa mig att det faktiskt ska komma ett barn till vår familj.

Vi tog itu med att sortera kläder, vi har köpt blöjor, nappflaskor och nappar. Vi har ordnat med barnvakt för sonen. Inget av detta kunde jag ta mig för innan eftersom jag inte kunde se slutet. Men nu kan jag det och för första gången sedan jag blev gravid med sonen för 4,5 år sedan så känner jag glädje över att vara gravid!

Här sitter jag nu

Klockan är snart tre på natten. Jag borde gå och lägga mig. Men det gör jag inte, det är för jobbigt och jag ska ändå inte göra något i morgon. Poängen med att gå och lägga sig är borta, i morgon väntar bara ännu fler timmar som ska fördrivas.

Min kämpaglöd är släckt, jag är slut som människa och nu står jag bara ut för att jag inte har något val. I er normala värld går tiden fort, ni ser det som väldigt snart i framtiden men för mig är det en evighet kvar. Snälla, säg inte att det är kort tid kvar! Säg ingenting för att muntra upp mig.

Min lille son har slutat att be mig om hjälp, han vet att det inte är lönt. Min man sover dåligt och börjar bli utarbetad. Den här familjen orkar inte mycket mer. Vi behöver nå slutet på det här snart.

God natt och lycka till.

När man är sjuk och lat så är det enklast att köra på säkra kort

Det är fredag och då ska man äta gott. När man är sjuk, trött och har ont som jag och utöver det har en utarbetad man som lever ett liv som i praktiken innebär att vara ensamstående förälder och personlig assistent så gäller det att göra det enkelt för sig.

Det blev alltså oxfilé och potatisgratäng. Gott och så enkelt att det inte krävs några finesser. Dessutom slog jag på stort och fräste upp några pilgrimsmusslor med chili- och vitlökssmör. Efterrätten? B&J.

Egentligen är inlägget meningslöst. En tråkig redovisning av vår middag. Men jag vill få till ett blogginlägg.