Allt hänger samman, tankar om 2010, 2011 & 2012

Så, nytt år. Igen. Bloggare skriver årskrönikor där dom fint sammanfattar året som gått med lite bilder och avslutar med sina förhoppningar om kommande år. Själv har jag svårt att hålla isär vad som hänt när för de senaste åren har varit så fulla av förändring, tumult och stress att allt flyter samman.

Det är mycket bra som har hänt, jag har fått mitt andra barn och kommit in på min drömutbildning, men även om det är underbara händelser så är det förändringar som tar fruktansvärt mycket energi. Det är inte barnet i sig eller utbildning i sig som är så krävande utan vad som händer med Mig och min Identitet.

2010 inledde jag som gravid och på gränsen till sinnessjuk eftersom jag hade konstant smärta och knappt varit utanför lägenheten på fem månader. Jag var sjukskriven från ett jobb där jag var under ständigt angrepp från chefen och dit skulle jag också tillbaka. I mars kom mitt andra barn, frisk, vacker och underbar och några dagar senare skrev jag högskoleprovet eftersom jag i största hemlighet börjat satsa på min stora dröm. I april återvände jag till arbetet som jag avskydde vid det laget, eller inte arbetet i sig för jag gillade företaget, kollegor och många av uppgifterna men låt mig säga som så att Zlatans beskrivning av sin tid i Barca är i vissa partier en perfekt beskrivning av hur jag mådde just då. Till slut exploderade allt och jag kände mer intensiv och mer frigörande ilska än någonsin innan. Då var jag antagen på psykologprogrammet och var inte längre beroende av chefens välvilja. Det blev en kort semester efter uppsägningstiden innan studierna började men dottern var fortfarande hemma och maken pluggade han med. Dessutom fick jag ett nytt jobb i samma veva som tog upp varannan helg – det var nytt, nytt ännu mera nytt. Allt var bra, jag intressanta kurser, jag var med mina barn som jag älskade och det nya jobbet var, om inte spännande så i alla fall trivsamt. Men jag blev så trött och utmattningen efter åren på arbetet där jag bit för bit bröts ner hade också satt sina spår.

2011 inledde jag som jag avslutat det förra men jobb, studier, barn och en vardag som jag ännu inte landat i. Samtidigt började jag undra över framtiden, planen hade varit att jag och maken skulle dela på omhändertagandet av dottern så att båda kunde läsa under året och sen låta henne börja på dagis till hösten. Men jag insåg mer och mer att hon inte skulle vara redo då, till skillnad från sin äldre bror så vägrade hon bli lämnad ensam med andra vuxna. Inte ens våra föräldrar som träffat henne sedan hon föddes dög, hur skulle hon då hantera en dagismiljö? Som grädde på moset läser jag under våren en kurs om anknytningsteori och bit för bit börjar mina åsikter om det självklara med att sätta barn på dagis förändras. Inte så att jag tror att alla barn blir skadade men kanske en del, i alla fall lite grann. Så planerna behövde ändras, jag satt och pusslade med siffror från CSN, FK, löner, semestrar och jämställdhetsbonusar tills jag hittat en lösning som gjorde att dottern skulle kunna vara hemma ett år till. Så inte heller efter det första året med studier kunde mitt liv få en rutin och trots att vi var lediga hela sommaren så kunde jag inte känna något lugn. När hösten kom blev det inte heller som planerat, missade studier, uppsägningar och felbedömningar gjorde att jag konstant var tvungen att tänka om och tänka nytt. Hela 2011 har passerat som i ett kaos vilket sliter. Men det har även varit ett fantastiskt år där jag har vuxit som person mer än på länge, lärt känna många nya människor och haft oförskämt mycket tid med mina barn. Även om jag kan se fram emot att ha hela arbetsdagar för mig själv så inser jag också att den här tiden är unik. Dag efter dag där jag får följa mina barn från morgon till kväll, ge dom den tid och det stöd dom behöver i varje stund och få lukta, pussa och gosa med dom när helst någon av oss känner för det. Jag vet att det är en klyscha, jag har själv fnyst åt den men det har blivit så tydligt för mig. Att den här tiden aldrig kommer igen.

2012 Är året då saker kommer landa. Det är inget nyårslöfte, inte heller en spådom eller önsketänkande. Det är en kvalificerad gissning. Det är året då allt kommer komma i fas, inkomsterna blir regelbundna, rutinerna tydliga och året då mina barn kommer ge sig in i det svenska skolsystemet och bli kvar där tills jag inte längre är ansvarig för dom. Det är med både vemod och längtan jag väntar på det.

Det kommer blir bra allting, det har jag aldrig tvivlat på och det har varit bra även innan. Men jag ser fram emot lugnet.

 

Annonser

Min gård

Varje stad har sina områden som har den där stämplen. Områdena som alltid undantas i bytesannonser av lägenheter, som används som exempel när kriminalitet och social utsatthet ska beskrivas, vars skolor hamnar längst ner i alla poänglistor, som allt för ofta får besök av polisen. En del av dessa områden är otäcka på riktigt men långt ifrån alla och långt ifrån alla delar av områdena.

Jag bor i ett litet paradis. I en lägenhet som är alldeles lagom stor, välplanerad och billig. Den har en egen ingång och en gigantisk balkong. Utanför dörren ligger en gård fylld av blommor, lekställningar, träd och gräsplättar. Inga bilar får köra i närheten och bara 20 meter från dörren finns skog. Vi hjälps åt vi som bor runt denna fina lilla gård. Någon steker korv medan någon annan ser efter barnen. En annan granne säljer en liter torkad svamp för en spottstyver. Han skrattar hest och visar sin ofullständiga tandrad medan han bjuder dottern på ännu en bit äpple som han plockat och nu ska koka mos på. Dottern torkar bort äpplesaft med ärmen på tröjan som hon fått av den där andra grannfamiljen, som fick sonens gamla byxor av oss och vars overall snart kommer bäras av ännu ett annat barn på gården. Leksakerna bor på gården, under trädet, i busken och väntar på att få upptäckas ännu en gång.

Det finns svårigheter, hela gården är fylld av svårigheter. Av alkoholism, sjukdom, fattigdom, utmattning, sorg och ibland förtvivlan. Jag vet det för vi pratar om det. Det är inte fult att ha det svårt, det är en självklarhet. När vi kan så hjälper vi, kan vi inte det så lyssnar vi. Våra barn leker, bråkar och växer. Kläder byts igen.

Verkligheten är vacker

Jag erkänner att jag då och då läser tidningar och bloggar som är fyllda av vackert inredda hem, trots att jag aldrig riktigt mår bra av det. Jag fylls av en frustration över mitt eget hem och en sorg över att det är det perfekta som säljer.

Alldeles för sällan får man se vackra bilder på en alldeles vanlig vardag i ett vanlig hem. Ett hem där disken syns, där sladdar hänger, människorna osminkade och barnen okoreograferade. Men nu ska ni få se några från mitt liv, min kaotiska och energislukande vardag som föräldraledig. Den vardagen som ger mig så mycket glädje, kunskap och gråa hår.

Bilderna är tagna av en fotograf som jag, med mina begränsade kunskaper om foto, anser är mycket begåvad. Dessutom är han en man med genuint intresse för människor och verkligheten dom lever i. Han tog fotona som en uppgift för Nordens Fotoskola där han nu läser sin treåriga utbildning.

(Alla rättigheter till bilderna tillhör Oskar Omne, om ni använder dom för eget bruk kommer jag och stoppar senap i röven på er)

Barnkalas

I lördags hade sonen sitt första kalas som han själv var med och planerade. Han och jag höll på i veckor med att komma på idéer, handla, baka och förbereda. För är det något jag är bra på så är det att planera kalas och det har jag efter min mamma. När jag var liten så hade vi främst tre olika typer av kalas som inte bara blev berömda i kvarteret utan som lever kvar i mitt minne än idag.

1. Fångarna på festen

Det var så det började, jag tror det kan ha varit mitt 8-årskalas och mamma och jag kom en kväll på idén att ha en temafest. Eftersom Fångarna på fortet var DEN stora familjeunderhållningen då så bestämde vi oss för att göra vår egen variant! Det gick ut på att laget (dom cirka 6-7 gästerna) först fick gå in i celler på undervåningen där dom skulle hitta nycklar. Dom skulle gräva i hinkar som hade äckligt innehåll utan att se vad som var i, leta i ett mörkt rum, klättra i trappan osv. Vi såg till att det fanns en cell som passade varje gäst talang.

Sen fick dom komma upp på ovanvåningen där dom skulle samla ledtrådar. Vet inte om jag minns alla men en gick ut på att svara på en gåta som min far (iklädd sin sjöbefälsuniform) ställde på balkongen. När dom svarade fel slängdes ledtråden ut på gräsmattan och dom fick på tid springa och hämta den. I ett annat rum satt en skum figur med strumpa över huvudet och gästerna fick ställa 20 frågor för att lista ut vem den var (det var får fröken från skolan!).

Till sist skulle dom komma på ordet och skriva det på ett Alfapetbräde innan dom fick skatten (godispåsarna)!

2. Vattenkalaset

Detta var min systers kalas, hon har nämligen turen att fylla i augusti. På den tiden var Vattenfestivalen i Stockholm aktuell och vi inspirerades att ha ett vattenkalas!

Jag och mamma gjorde upp en hinderbana av vatten med två vattenspridare, mig uppe i ett träd beväpnad med trägårdsslang och min kompis som sprang runt med vattengevär och sköt. Barnen fick då springa runt en bana, genom vattnet innan dom fiskade upp stenar från en liten bassäng för att få poäng.

3. Indiankalaset

Indiankalaset var egentligen mest en variant på vattenkalaset. Men den här gången åkte alla upp till skogen där vi hade förberett med gömda stenar som var sprayade i guld och silver och indianerna (det var temat) fick springa runt och försöka hitta så många stenar som möjligt. Reglerna var nog mer utförliga från början men rätt snart hittade barnen på egna regler, hur som helst så blev det succé!

Sonens kalas blev en maskerad på hans begäran. Förutom att barnen fick klä ut sig om dom ville så fick dom även varsin mask som dom dekorerade med glitterlim, stjärnor och döskallar. Förutom klassiskt fika (som jag helt och hållet överdrev men jag älskar att baka så jag tar varje chans jag får) med muffins, tårta, kakor och bullar.

Efter det fick alla gå ut på gården där dom fick leta guldklimpar (medelstora stenar som jag sprayat med guldfärg och gömt). Sen tog deras egen fantasi vid och dom lekte fritt tills kalaset nästan var slut. Då fick dom fiska fiskdamm innan dom åkte hem!

Sonen blev nöjd och det är allt som spelar roll men jag misstänker att även gästerna var nöjda när dom åkte hem med godispåse, egengjord mask och en guldklimp!

Varför min son är den bästa

Jag har konton på alla möjliga sajter och tydligen också på Tumblr. Där hittade jag denna förtjusande historia från den 16 januari i år:

För några dagar sedan när min man och son (4 år) kom hem efter dagis så böjde sig sonen ner för att plocka upp en leksak samtidigt som min man öppnade ytterdörren. Resultatet blev att sonen puttades ner av dörren med huvudet först i en snödriva.

När dom kommer in i lägenheten så skrattar min man fortfarande medan sonen är knallröd av snön och ilsken. Sonen berättar vad som hände och när han närmar sig slutet på anekdoten så börjar även han skratta. Under ett par dagar så nämner jag hur kul sen historien och vad synd det var att jag inte var med och såg det.

Och så igår kom vi hem allihopa samtidigt och när maken låser upp dörren så positionerar sig sonen framåtlutad så att han åter igen blir puttad ner i snödrivan av dörren, men denna gång så att jag också kunde se.

Två hösttips

Nu är det augusti och därmed snart höst. Jag älskar verkligen hösten och månaderna september-oktober är dom i särklass vackraste på hela året samtidigt är samhället fyllt av nystart. Hösten är rätt tid att börja något nytt, göra förändringar och behöver man komma i kontakt med någon så kan man det eftersom alla handläggare och administratörer nu kommit hem från Grekland, sommarstugan eller vart folk nu åker.

Så inför denna höst vill jag ge två tips på hur du kan göra den ännu bättre:

1. En messenger-väska för all kurslitteratur, MacBook Air eller vad du nu kan tänkas släpa på. 

2. Keren Anns senaste album 101. Ett perfekt soundtrack för promenader bland löv eller på bussen när regnet strilar ner för fönstret. 

Till min son

För fem år sedan var jag inlagd på Karlskoga lasarett med värkar. Förlossningen var igångsatt och tidigt på morgonen den 3:e augusti föddes min son. Jag var tjugoett år gammal och hade just blivit förälder. Då förstod jag inte vilken fantastisk varelse jag höll i armarna. I morgon kommer jag ha en femåring som kan klättra på väggar, trösta sin lillasyster, bygga fantastiska legofordon. Han älskar blommor och vapen. Och jag älskar honom.

Grattis på födelsedagen Alvin!