Nytt år, ny blogg

Har känt mig lite kluven till den här bloggen ett långt tag. Den har varit en fin vän men vi har egentligen vuxit ifrån varandra. Men lite pliktskyldigt har vi träffats då och då utan att egentligen haft så kul. När saker verkligen har gjort mig engagerad har bloggen dock alltid stått här som en trogen hund och väntat på att bli uppdaterad.

Ett par gånger har jag försökt avsluta bloggen utan att lyckas. Så jag tänker inte försöka igen, istället tänkte jag meddela att jag har startat en ny blogg – Föräldrabloggen – som jag kommer inrikta på just frågor om föräldraskapet utan att alltid bli direkt personlig. Vad jag ska göra av mina personliga reflektioner får jag se, antingen hamnar dom här eller på ytterligare en blogg – eller så håller jag dom för mig själv.

Föräldrabloggen är dock den blogg som kommer uppdateras oftast så prenumerera gärna och kommentera jättegärna om vad ni gillar och inte gillar att läsa om.

Annonser

I huvudet på Anna Wahlgren

Jag har börjat läsa Barnaboken, igen. Tidigare har jag försökt men blivit så arg efter bara några sidor att jag inte orkat fortsätta. Men nu hoppas jag kunna ta mig igenom den, i alla fall en snabbare genomläsning. 

Efter att ha läst första delen så inser jag två saker: 

1. Dels förstår jag varför så många föräldrar på forum häver ur sig samma dumheter med exakt samma formuleringar.

2. Hur enkelt det måste vara att vara Anna Wahlgren.

AW har helt enkelt bestämt att hennes erfarenheter är bättre än vetenskapens resultat ändå drar hon sig inte för att använda vetenskapliga fakta när de stödjer hennes åsikter. Helt utan reflektion eller förklaring plockar hon ur russinen ur den torra men nyttiga vetenskapliga kakan. Låt mig ge några exempel:

I Barnaboken inleder AW med att förklara att boken enbart bygger på hennes erfarenheter från ”livets universitet” men sen fortsätter hon med att ge en, vad jag kan bedöma, korrekt beskrivning av befruktning och fosterutveckling. Hur många barn AW än fött så kan hon omöjligt lärt sig detta genom ”livets universitet” men hon ger inga källor eller referenser till denna fakta utan förmedlar den med samma allvetande attityd som sen fortsätter att genomsyra hennes ton.

Längre fram antyder AW att det forskarna säger om rökning under graviditet är överdrivet vilket hon grundar mycket på att hennes nio barn alla varit över normalvikt vid födsel trots hennes storrökande. Likaså är nolltoleransen mot alkohol inte så allvarlig eftersom kvinnor i Sydeuropa enligt AW dricker genom sina graviditeter. Detta stämmer dock inte med vad jag fått lära mig av bekanta som bor i t ex Frankrike där kostråden i princip är desamma som i Sverige. Får jag tid ska jag leta upp källa på detta.

När AW sen tar upp sömn så har hon i senare utgåvor lagt till andningslarm på listan över saker varje nybliven förälder bör ha hemma. Detta beror på att hon rekommenderar magläge vid sömn för alla spädbarn och hon gör det STENHÅRT. Ju mer jag läser desto mer förvånad blir jag över hur en så banal sak som kroppsställning kan ta sig nästan ideologiska uttryck. AW menar att magläge är det bästa för barnet eftersom det är då det sover djupast. Hon erkänner den forskning som visat att magläge ökar risken för plötslig spädbarnsdöd (SIDS) men skriver: 

”Det finns statistik som visar att antalet dödsfall i SIDS, plötslig spädbarnsdöd, har nedbringats väsentligt sedan alla föräldrar fått order om att lägga sina spädbarn på rygg. Problemet är bara att de små sover så mycket bättre på mage. Slutsatsen jag drar är att nedgången i statistiken beror på att barnen sover lättare och ytligare på rygg, det vill säga sämre.

Så vems intressen är det vi bevakar?” (Wahlgren, 2006)

Jag vet inte om AW här säger ”Lite svinn får man räkna med” men när jag läser texten får jag onekligen den uppfattningen. För den statistiken AW talar om är inte försumbar utan det handlar om en minskning från 140 fall per år 1991 till färre än 15 år 2008. (LäkarTidningen) Dessutom så har man inte sett att användningen av apnélarm (jag antar att det är desamma som det man i vardagstal kallar ”andningslarm) skulle minska risken för SIDS (se länken ovan).

Vidare så går AW hårt mot samsovning där hon ställer upp risk efter risk för dödsfall. Och som en avslutande kommentar skriver hon: 

”Somnar ni nu båda, du och barnet, kommer du att vakna på rygg och barnet på mage med två pölar under sig: en under blöjan kanhända, som aldrig blev bytt, och en under ansiktet efter rapen, som kom upp med litet mjölk”

Om jag nu ska tala med AW på AWs vis så kan jag säga att jag, under mina år av samsovning, aldrig vaknat upp med blöta fläckar från rapar och läckande blöjor. Men mer intressant är att forskningen kring samsovning tyder på att det är nästintill riskfritt om det görs på rätt sätt (icke-rökande, nyktra föräldrar som saknar sjukdomar och med barnet på RYGG). (Se återigen länken ovan för referens)

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag absolut ser poängen med att lyssna på andra föräldrars erfarenheter och att vetenskapen inte på något vis kan ge en fullständig bild av hur man bör vara som förälder. Jag förstår också att AW säkra ton och övertygelse är lockande, hon är som en klok mormor som ger dig dom säkra och trygga svaren på vad du borde och inte borde göra. Hon har dessutom poänger i det hon skriver, självklart är det inte bara dumheter och felaktigheter! Men jag vill verkligen varna för att köpa det hon skriver rakt av för vissa saker är direkt farliga.

 

Fenomenet Steve Jobs

Snart har jag läst färdigt den superba biografin om Steve Jobs som är skriven av Walter Isaacson och även om jag innan var fascinerad av mannen så känner jag nu total beundran. Sagan om Steve är hisnande och även om boken är välskriven så är det hans liv det som gör boken mer fängslande än de flesta deckare jag läst.

Mycket av honom är osympatiskt och sättet han behandlat människor är knappast något jag vill ha som förebild men drivkraften, kompromisslösheten och det ständiga strävandet efter nyskapande och perfektion är avundsvärt. En sådan naturkraft till person!

De senaste dagarna har jag dykt ner i just Jobs, Apple och den generella teknikutvecklingen under hans tid. Jag läser biografin, jag såg ”Pirates of Silicon Valley” och minnesstunden för de Apple-anställda. Nu väntar jag på filmen som måste komma och jag tror den kommer bli fantastisk.

Varför Steve Jobs död gör mig ledsen

Sedan -92 och min barndom har jag tillhört team Apple eftersom en klasskamrat förklarade att det var så det funkade, man var antingen eller.

Mitt team var inte winning på den tiden om man säger så. Ändå investerade jag mer känslor i det än vad som egentligen var rimligt, det hörde väl till åldern.

Men ungefär samtidigt som jag gick från barn till vuxen så gick Apple från att vara nära konkurs till att bli det högst värderade företaget i världen.

Jag hade aldrig investerat pengar i det, under flera år ägde jag inte ens en Mac. Det jag hade investerat var en del av min identitet när jag valde sida där på mellanstadiet.

Så när Jobs kom tillbaka och räddade företaget, revolutionerade vardagstekniken och förmodligen mer än så, så räddade han också mig från att förbli på den förlorande sidan.

Barnsligt, ja. Men jag kan i alla fall skylla på att jag var ett just ett barn när jag valde sida. Engagemanget och passionen tackar jag däremot Steve Jobs för.

Så jag sörjer att Jobs nu är död. Faktiskt. Jag grät i natt när jag fick veta, och nu gråter jag igen. Ingen hjärtskärande sorg, inget hejdlöst hulkande men en genuin men stillsam sorg.

Med andan i halsen

Livet rullar på i hög fart nu! Om jag tidigare klagade på att dagarna segade sig fram så är detta motsatsen. Antingen jobbar jag och gör jag inte det så är jag ensam med dom båda barnen. En lördag var tredje helg är jag och maken lediga en hel dag samtidigt men annars jobbar vi i skift.

Som tur är så är vår dotter en liten ängel! Förutom lite magknip då och då så är hon en dröm för småbarnsföräldrar. Äter, sover och är nöjd.

Livet känns därför lite som ett maratonlopp där jag just kommit in i andra andningen. Det är jobbigt, energikrävande men det funkar. Vi skumpar, matar, leker, städar, matar, äter, sover, skumpar, byter, tvättar, tröstar, förklarar, jobbar i en ständig ström. Inte hemsk, inte otrevlig. Men inte heller avslappnad och lugnt.

Bloggen får lida. Men tids nog kanske tempot blir lägre och jag får tid till att fundera och skriva!