Hur gör man när inget funkar? – Barn och sömn

När det gäller praktiska problem med små barn så är mat och sömn dom i särklass vanligaste och jag har läst hundratals trådar på forum om ämnet. När det gäller sömn så varierar problemen kraftigt och jag måste erkänna att jag läst mycket med ett något bittert leende eftersom många föräldrar klassar sina barn som svårsövda enbart för att dom själva måste sitta kvar i rummet tills barnet somnar. Andra har ännu mer ”krävande” (deras ord inte mitt) barn som kräver att få vara i famnen eller ha föräldern liggandes bredvid för att somna. För mig, med mina erfarenheter, har jag svårt att se detta som ett problem men självklart respekterar jag den individuella upplevelsen. Ett problem uppstår först för mig när barnet verkligen inte kan somna och när råd som ”prova att ha en lampa tänd” eller ”sitt kvar och håll barnet i handen” blir rena hån eftersom man inser att det faktiskt är det enda som krävs för vissa.

Jag tänker nu förklara hur vår nattning av sonen såg ut mer eller mindre dom tre första åren och berätta hur vi hanterade problemet. Jag vet än idag inte om vi gjorde rätt för det här är den första och enda praktiska situation som förälder där jag faktiskt inte visste vad jag skulle ta mig till.

Som ni kunnat gissa så hjälpte inget av dom klassiska knepen för att få honom att somna, jag tänkte göra en liten lista över vilka dom var:

  • Tydliga rutiner innan sänggående (en självklarhet och något vi fortsatte med trots att det inte verkade göra någon skillnad)
  • Mat nära inpå sänggående/mat längre innan sänggående
  • Tänd lampa/släkt lampa
  • Musik/tyst
  • Mamma/pappa
  • Tidigare läggning/senare läggning
  • Kortare dagsvila/senare dagsvila/ingen dagsvila
  • Täcke/inte täck
  • Egen säng (provade nog bara en gång, total katastrof)
  • Sitta bredvid (meningslöst eftersom han bara började rulla runt och springa upp från sängen)
  • Klappa/massera/sjunga
  • Somna i soffan
  • Bära i famnen
  • Öka aktiviteten på dagen/minska aktiviteten på dagen
  • Låta honom vara vaken tills han däckade (Han har bara somnat av egen vilja två gånger i sitt liv)
Vi provade allt detta och säkert mycket till. INGET fick honom att göra annat än skrika sig röd i ansiktet och göra allt han kunde för att inte behöva ligga still i säng/famn/vagn/soffa/bärsele. Vi oroade oss aldrig för att han hade ont eller var sjuk eftersom han blev glad som en lax så fort vi provade att släppa honom. När han väl somnade sov han alltid bra och under dagarna var han pigg. Dessutom växte han, åt och utvecklades fullt normalt.
Det vi tvingades göra var att helt enkelt släppa alla kompromisser, knep och fixande och bara förmedla med hela vår kropp att det var natt och sömn som gällde inget annat. Eftersom det handlade om ett barn som saknade språk än så länge (I alla fall upp till cirka 2 års ålder. En av de första meningarna han sa var ”Allin inte sova stora sängen”) så handlade om att rent fysiskt förklara detta. Den nattningsrutin som skapades blev följande:
Säga godnatt till förälder som inte nattade, dricka välling i sängen (in med tandborste och försöka borsta lite), napp in, släcka lampa och sen hålla fast barnet i sängen.
Hela min föräldrafilosofi går ut på att undvika att behöva tvinga mina barn att göra saker som gör dom ledsna eller till och med panikslagna och jag lyckas nästan jämt. Men i detta fall så gick det inte, för att få barnet att somna så var vi tvungna att lägga oss, inte bara bredvid, utan halvvägs över barnet i ett tungt och bestämt grepp. Linjen mellan att hålla kvar honom i sängen och faktiskt göra honom illa kändes inbland alldeles för smal men jag tror att både jag och maken hittade precis rätt mjukhet och bestämdhet. Ändå smärtade ända in i märgen att höra honom skrika och behöva vara den som orsakade det. När man ligger så och för sitt eget barns bästa måste hålla ner det i sängen så kan det verkligen kännas som ett hån att andra föräldrar klagar på att behöva hålla ett lugnt barn i handen tills det somnar.
Sonen utvecklade en god anknytning till oss båda (så vitt jag som subjektiv förälder kan se) och har idag (relativt) lätt för att sova (ska skriva om hur dagens nattningsrutiner ser ut senare). I efterhand kan jag se att vi inte hade något annat val då men det är fortfarande inte en period jag är nöjd över. Men det blev bättre och det är det enda, krassa, ord av uppmuntran jag kan ge till föräldrar som befinner sig i samma situation just nu.
Och att det nästan alltid är bättre att låta ett barn gråta i famnen än ensam.
Annonser

6 thoughts on “Hur gör man när inget funkar? – Barn och sömn

  1. Oj, ja då förstår jag verkligen att det kan verka provocerande att man bara måste hålla handen för att somna. Envis unge det där ni har 😉

    Kram Jessica

  2. Ping: Nöden har ingen lag och sömnbrist är inte att leka med « DANITRAS BLOGG

  3. Läser ditt inlägg och tårarna bara rinner. Har googlat mig hit efter kvällens nattning som var katastrofal. I perioder vägrar han somna, ja ens vara i sängen, även om vi kör samma rutiner som alltid med välling och flera böcker. Ikväll fick jag hålla fast ett panikgråtandes barn och det gör så ont ända in i själen. Jag känner mig som en misshandlare. Fruktandsvärdt. Men vissa kvällar finns det verkligen inget annat alternativ.

    Det var väldigt skönt att läsa att någon annan är tvungen att använda samma metoder.

  4. Tack, vi gör exakt samma sak med vår 1,5 åring nu. Hon har somnat med vilja en gång hittills i sitt liv. Både jag och min man har den gången som någon typ av målbild för framtiden. Tack för att du skrev ned detta, det gör mig mer trygg att vi känner vårt barn bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s