Felicia försvann men Anna Wahlgren är kvar

Jag både älskar och frustreras över att allt har nyanser och olika perspektiv. Jag älskar det eftersom det alltid ger nya utmaningar och insikter men jag frustreras också över att det så sällan finns självklara svar, något svart och något vitt.

Så är det givetvis även med Anna Wahlgren. Som jag nämnde i mitt inlägg så finns det klokheter i hennes bok, hennes bok Barnaboken skulle knappast säljas i sådan omfattning om det inte fanns flera saker i den som fungerar för familjer. Stödet som hon får från sina ”anhängare” (här skulle jag vilja använda ett mindre laddat ord men hittar inget) är stort eftersom det finns en enorm tacksamhet över den hjälp de har fått av henne.

För ett tag sedan meddelade en av mina följare på Twitter att hon ansåg att vi skulle sluta följa varandra, på grund av det inlägg jag skrev om AW. Jag frågade varför hon reagerade så starkt på inlägget och fick till svar att AW var hennes mamma och att hon blev illa berörd. Vi pratade vidare och jag tycktes mig förstå att det kanske inte i första hand var inlägget som var det stora problemet utan alla ivrigt påhejjande kommentarer från andra där vissa kanske var rent elaka. Jag kan förstå henne reaktion, åsikterna om AW är starka och vissa fyllda av rent hat. Vi avslutade diskussionen med att enas om att saklig kritik är viktigt men att påhopp knappast är givande för någon part. Och vi följer fortfarande varandra.

På många sätt beundrar jag AW, hennes enorma drivkraft och hennes stora kärlek till barn och föräldrar. För jag tvivlar inte på hennes goda intentioner, allt hon skriver tycks vara fyllt av ett genuint engagemang och välvilja. Det är något jag ser upp till och något jag känner igen. Precis som hon älskar jag att förstå, undersöka och förbättra mitt eget och andras föräldraskap. Problemet är att våra utgångspunkter är så vitt skilda där hon poängterar att hennes utbildning enbart har varit ”Livets universitet” och har inga problem att låta sina egna anekdoter trumfa vetenskapliga slutsatser medan jag inte bara kommer ta en högskoleexamen utan dessutom har en önskan om att doktorera. Hon känner en total säkerhet i sin ”metod” och är helt övertygad om att den är bäst och universell medan jag allt mer inser hur olika varje familjesituation är och därmed behöver helt olika metoder och tillvägagångssätt. Slutligen så har vi väldigt olika åsikter om vad som är bra och lämpligt för ett barn.

Nu ska en annan av hennes döttrar ge ut en bok om sin uppväxt och enligt förhandsinformationen i media är det knappast en smickrande bild som ges. Här är det lätt att dra iväg med utläggningar av typen ”Visste väl det!” och ”Trodde väl att hon inte var riktigt vettig som morsa!” särskilt om man redan innan har varit kritisk till hennes råd och åsikter. Men snälla gör inte det, håll kritiken till vad hon faktiskt förespråkar och står för (och det finns en hel del att kritisera). Att dissa henne som person utifrån vad ett av hennes barn skriver om sin uppväxt är både osakligt och icke konstruktivt.

Annonser