Att blogga om självklarheter

När jag skriver här vill jag försöka sätta ord på tankar som jag vill fånga för min egen skull eller som jag tycker är så pass intressanta att jag vill dela med mig av dem. Flera gånger per dag får jag idéer eller tankar om vad jag skulle kunna skriva men de flesta ratas på grund av att de antingen är för personliga, för provocerande och elaka eller för banala. Jag klarar inte av att ge mina (få) läsare plattityder hur många jag än kan tänka under en dag, jag tar liksom för givet att det är sådant folk generellt tänker helt på egen hand.

Därför blir jag lite frustrerad när jag läser bloggar där skribenten skriver ner lite vardagstankar om att det är bra att vara snäll och dumt att gör dumt och får en våg av tacksamma kommentarer i stil med ”Du är så klok!!” eller ”Åh, så bra tänkt! Du är en FÖREBILD!”.

Och det är just frustrerad jag blir, inte avundsjuk för jag skulle inte stå ut med mig själv om det var den nivån jag använde för att skapa en bild av mig själv på bloggen. Nej, jag blir frustrerad över att mina höga tankar om folk generellt inte uppfylls. Räcker det verkligen med att säga ”Det är viktigt med balans i vardagen” eller ”Det är viktigt med trygghet för barn” för att ge folk ett Eureka-ögonblick?

Och visst vet jag att kommentatorsfält till några bloggar knappast är ett representativt urval för befolkningen i stort. MEN ÄNDÅ!

Annonser

Att läsa

När jag var liten så läste jag så fort jag fick en möjlighet, ofta på mattelektioner eftersom jag aldrig fick arbeta vidare i boken när jag gjort färdigt kapitlet vi påbörjat. I första klass försökte jag kämpa på med alla extrauppgifter jag fick i förhoppning om att jag till slut skulle få börja på nästa kapitel men när min lärare hämtade ytterligare en annan mattebok från förrådet med likadana uppgifter gav jag upp och insåg att mina ansträngningar var bortkastade. Så istället skyndade jag mig att bli färdig så att jag kunde få läsa i min ”bänkbok”.

På eftermiddagarna hos dagmamman fortsatte jag läsa, när vi gick ut tog jag med mig boken och satt på en bänk och läste. Ju äldre jag blev desto mer tid ägnade jag åt läsningen eftersom dom andra dagbarnen var yngre och fullständigt supertråkiga att leka med.

Sen hände något, jag minns inte när och hur, för plötsligt insåg jag att jag hade slutat läsa böcker. Ibland försöker jag fundera ut vad som hände utan att lyckas. Kanske behövde jag bryta med mycket av det som var mitt ungdoms-jag, musiken, läsningen och vännerna och fundera ut vad jag verkligen ville få med in i mitt vuxen-jag.

Hursomhelst så har jag insett hur mycket jag saknar läsandet. Då och då har jag läst en bok och jag har lyssnat igenom flera romaner men aldrig fått tillbaka vanan av att läsa regelbundet. Kanske har det med min kräsenhet att göra? Antingen är en bok för simpel och dålig eller så är den för svår och tragisk. Att hitta det gyllene mellanläget känns ibland omöjligt.

Men nu tror jag att jag är på väg att hitta tillbaka till läsandet igen. Steve Jobs-biografin läste jag under stunderna mellan att barnen somnat och min egen sömn och jag insåg hur skönt det är att avsluta dagen så. Nu har jag påbörjat The Dark Tower av Stephen King och om jag fastnar så har jag tusentals sidor att plöja igenom. Övriga lästips tar jag med glädje emot.

Fenomenet Steve Jobs

Snart har jag läst färdigt den superba biografin om Steve Jobs som är skriven av Walter Isaacson och även om jag innan var fascinerad av mannen så känner jag nu total beundran. Sagan om Steve är hisnande och även om boken är välskriven så är det hans liv det som gör boken mer fängslande än de flesta deckare jag läst.

Mycket av honom är osympatiskt och sättet han behandlat människor är knappast något jag vill ha som förebild men drivkraften, kompromisslösheten och det ständiga strävandet efter nyskapande och perfektion är avundsvärt. En sådan naturkraft till person!

De senaste dagarna har jag dykt ner i just Jobs, Apple och den generella teknikutvecklingen under hans tid. Jag läser biografin, jag såg ”Pirates of Silicon Valley” och minnesstunden för de Apple-anställda. Nu väntar jag på filmen som måste komma och jag tror den kommer bli fantastisk.

Varför Steve Jobs död gör mig ledsen

Sedan -92 och min barndom har jag tillhört team Apple eftersom en klasskamrat förklarade att det var så det funkade, man var antingen eller.

Mitt team var inte winning på den tiden om man säger så. Ändå investerade jag mer känslor i det än vad som egentligen var rimligt, det hörde väl till åldern.

Men ungefär samtidigt som jag gick från barn till vuxen så gick Apple från att vara nära konkurs till att bli det högst värderade företaget i världen.

Jag hade aldrig investerat pengar i det, under flera år ägde jag inte ens en Mac. Det jag hade investerat var en del av min identitet när jag valde sida där på mellanstadiet.

Så när Jobs kom tillbaka och räddade företaget, revolutionerade vardagstekniken och förmodligen mer än så, så räddade han också mig från att förbli på den förlorande sidan.

Barnsligt, ja. Men jag kan i alla fall skylla på att jag var ett just ett barn när jag valde sida. Engagemanget och passionen tackar jag däremot Steve Jobs för.

Så jag sörjer att Jobs nu är död. Faktiskt. Jag grät i natt när jag fick veta, och nu gråter jag igen. Ingen hjärtskärande sorg, inget hejdlöst hulkande men en genuin men stillsam sorg.

Min gård

Varje stad har sina områden som har den där stämplen. Områdena som alltid undantas i bytesannonser av lägenheter, som används som exempel när kriminalitet och social utsatthet ska beskrivas, vars skolor hamnar längst ner i alla poänglistor, som allt för ofta får besök av polisen. En del av dessa områden är otäcka på riktigt men långt ifrån alla och långt ifrån alla delar av områdena.

Jag bor i ett litet paradis. I en lägenhet som är alldeles lagom stor, välplanerad och billig. Den har en egen ingång och en gigantisk balkong. Utanför dörren ligger en gård fylld av blommor, lekställningar, träd och gräsplättar. Inga bilar får köra i närheten och bara 20 meter från dörren finns skog. Vi hjälps åt vi som bor runt denna fina lilla gård. Någon steker korv medan någon annan ser efter barnen. En annan granne säljer en liter torkad svamp för en spottstyver. Han skrattar hest och visar sin ofullständiga tandrad medan han bjuder dottern på ännu en bit äpple som han plockat och nu ska koka mos på. Dottern torkar bort äpplesaft med ärmen på tröjan som hon fått av den där andra grannfamiljen, som fick sonens gamla byxor av oss och vars overall snart kommer bäras av ännu ett annat barn på gården. Leksakerna bor på gården, under trädet, i busken och väntar på att få upptäckas ännu en gång.

Det finns svårigheter, hela gården är fylld av svårigheter. Av alkoholism, sjukdom, fattigdom, utmattning, sorg och ibland förtvivlan. Jag vet det för vi pratar om det. Det är inte fult att ha det svårt, det är en självklarhet. När vi kan så hjälper vi, kan vi inte det så lyssnar vi. Våra barn leker, bråkar och växer. Kläder byts igen.

Likheten mellan barn och hundar – om uppfostran, gnäll och belöningar

Jag läste ett kul blogginlägg som beskriver en situation som i princip alla föräldrar går igenom, ens barn skriker efter godis i kassan och man själv svettas igenom processen att klara av betalningen samtidigt som man försöker få barnet att sluta skrika. Själv har jag många gånger sett samma sak hända när jag jobbat i butik och på restaurang och precis som bloggaren har jag haft god lust att skrika NEEEEJ!! dom gånger som föräldrarna efter skrik och tjat tillslut ger efter och ger barnet godis.

En del förstår inte varför det är så viktigt att stå emot, dom tycker på allvar att om barnet nu så gärna vill ha godisen/efterrätten/leksaken så kan dom väl få det. Det pratas om att respektera barnets vilja och inte vara en förälder som utövar kadaverdiciplin men då skapar man en falsk dikotomi.  Frågan man måste ställa sig är nämligen på vilket sätt man bäst respekterar barnets vilja och hur man kan uppmuntra initiativtagande och en (god) förmåga att få igenom sina vilja.

Barns första verktyg är skriken/gråten. Från den första minuten så används denna av barnet för att signalera när något är fel. Även när barnet börjar prata så kommer gråten/skriken finnas kvar som en sista utväg. Det vi som vuxna har som uppgift är att bit för bit lära barnet att byta ut den ordlösa ilskan mot resonerande och förklaringar och det gör man inte genom att ge efter för skrik.

Låt mig ge några konkreta exempel och förklaringar.

Det som händer i affären när barnet ser godiset är följande: Godiset fungerar som ett stimuli vilket orsaker en känsla av obehag inom barnet. Barnet gillar godis men kan inte själv se till att begäret stillas istället reagerar barnet, det blir en respons. Till en början kanske det är rätt artigt och stillsamt när barnet ber pappan om godis. Om pappan då säger nej så trappas responsen upp och beroende på barnets ålder, personlighet och hur starkt obehaget av att inte få godiset är, så fortsätter det att trappas upp tills den önskvärda konsekvensen inträffar och pappan ger upp.

Om pappan ger upp så kommer barnet lära sig att med rätt respons så kommer rätt konsekvens och beteendet med gallskrik kommer upprepas även i framtida situationer. Det är så enkelt ibland, psykologins mest kända exempel gäller än idag.

Invändningen mot detta, som jag nämnde innan, är att man med denna syn lär barnen blind lydnad och inte låter dom vara delaktiga i beslut. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Det viktiga är att man tänker igenom vilket beteende man vill belöna (ja, tänk hundträning!). För min del vill jag gärna belöna mina barns förmåga att argumentera sakligt och deras förmåga till empati.

Vi tar ett exempel till där vi tänker oss att en mamma är ute med sina två barn på en lekplats nära hemmet. Hon upptäcker att det yngsta barnet behöver byta blöja och förklarar för det större att det är dags att gå hem. När det äldre barnet protesterar så förklarar hon varför (en viktig del som man lätt glömmer) så att barnet kan förstå orsaken. Detta ger också barnet en möjlighet att komma med motargument eller alternativa lösningar och i detta fall föreslår barnet att mamman och lillasyskonet kan gå hem medan han stannar kvar. Mamman förklarar att hon måste kunna ha uppsikt över honom från hemmet eftersom han snart måste gå in och äta. Då föreslår barnet en kompromiss där han följer med till hemmet men är kvar ute och leker tills maten är färdig. Mamman ser inga problem med det och situationen har fått en lösning tack vare att både förälder och barn förklarar sin uppfattning av situationen och strävar mot en lösning. Barnet får också en tydlig förstärkning i beteendet och det ökar sannolikheten för att det upprepas.

Så slutsatsen blir: Ge inte efter för tjat, skrik och gråt. Det enda du lär barnet då är att det är dom rätta verktygen att använda för att få sin vilja igenom. Uppmuntra istället barnet att argumentera för sin sak samtidigt som du själv gör desamma. När barnet gör det, ansträng dig för att hitta en möjlig lösning eller kompromiss så att det beteendet förstärks. Men glöm inte att barn också måste lära sig att vissa saker bara stannar vid ett NEJ.

Verkligheten är vacker

Jag erkänner att jag då och då läser tidningar och bloggar som är fyllda av vackert inredda hem, trots att jag aldrig riktigt mår bra av det. Jag fylls av en frustration över mitt eget hem och en sorg över att det är det perfekta som säljer.

Alldeles för sällan får man se vackra bilder på en alldeles vanlig vardag i ett vanlig hem. Ett hem där disken syns, där sladdar hänger, människorna osminkade och barnen okoreograferade. Men nu ska ni få se några från mitt liv, min kaotiska och energislukande vardag som föräldraledig. Den vardagen som ger mig så mycket glädje, kunskap och gråa hår.

Bilderna är tagna av en fotograf som jag, med mina begränsade kunskaper om foto, anser är mycket begåvad. Dessutom är han en man med genuint intresse för människor och verkligheten dom lever i. Han tog fotona som en uppgift för Nordens Fotoskola där han nu läser sin treåriga utbildning.

(Alla rättigheter till bilderna tillhör Oskar Omne, om ni använder dom för eget bruk kommer jag och stoppar senap i röven på er)