Vissa känner inte den där förbannade Babylyckan

Det har kommit ny forskning om kopplingen mellan bipolär sjukdom och förlossningsdepressioner. Jätteintressant ämne, på allvar. Utan ironi.

Men.

I DNs artikel så läggs ämnet fram ungefär såhär:

När en kvinna får barn känner hon Babylycka vilket också förväntas av omgivningen. Men för 13 procent händer inte detta eftersom dom drabbas av förlossningsdepression.

Say what? Artikelförfattaren får det att låta som att det finns två alternativ, överlycklig i rosaskimmrande tillvaro eller förlossningsdeprimerad. Faktarutan intill artikeln vars innehåll är hämtat från 1177.se tar upp Baby blues – tillfälliga stunder av nedstämdhet vilket är vanligt hos nyblivna mödrar. Men ingenstans beskrivs det ett mellanting.

Jag sliter mitt hår när jag läser det eftersom detta är en föreställning som dyker upp ständigt och jämt, överallt. Kvinnan som den överlyckliga nyblivna modern som nu enbart lever för det lilla barnet. Mannen beskrivs inte i samma termer utan då handlar det ofta om den avundsjuka och osäkerhet som han borde känna. Min personliga upplevelse är inte så och inte heller stämmer det inte på andra föräldrar jag pratat med. Alla beskriver starka känslor och även om lycka ofta nämns så finns det också många som snarare beskriver första tiden som ”tumultartad”, ”ovan”, ”nervös”, ”frustrerande” och ”orolig”. Dessa föräldrar var inte drabbade av några förlossningsdepressioner, det handlade bara om att omställningen till att bli förälder orsakade så många andra känslor att den rena lyckan inte riktigt fick plats. Alla beskriver sen hur dom med tiden landade i den nya rollen, lärde känna sitt barn och med tiden blev både bekväma och lyckliga i sitt föräldraskap. (Att jag konsekvent skriver föräldrar och inte mammor beror på att mitt intryck är att upplevelserna mer beror på personlighet och temprament än kön. Dessutom kan även nyblivna pappor drabbas av postpartum-depression http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=fathers-postpartum-depression)

Så återigen. Nej, man måste inte känna en överväldigande lycka i samma stund man får sitt barn i famnen för att vara normal. Och nej, man ska inte heller gå runt med sorg, förlora livsglädjen och tänka självmordstankar. Jag säger bara att det finns grader.

Annonser

8 thoughts on “Vissa känner inte den där förbannade Babylyckan

  1. Förstår din tankegång här, men är ytterst glad att det skrivs och pratas om just förlossningsdepression. ”Fick” själv en sådan när min son föddes, och det var det jävligaste av allt. Fick kämpa mig blå för att bli tagen på allvar och få minsta hjälp. Svaret jag fick en av sjuksköterska på psyk var att ”Jamen du, det är helt normalt att vilja kasta ut sitt barn från balkongen. Alla föräldrar känner så.”. Inte okej. Men absolut, en större variation i hur man beskriver hur det är att landa i sitt föräldraskap är nödvändigt. Du är klok!

    • Absolut är det så! Och jag försöker alltid, så fort jag får en möjlighet poängtera att man INTE ska må SKIT som nybliven förälder. Gör man det ska man be om hjälp och se till att man får det. Det bemötandet du fick är verkligen inte OK, jag hoppas att man arbetar för att ta bättre hand om deprimerade mammor (OCH pappor!) i framtiden.

  2. Jag blir också irriterad på det där antingen eller tänket. Så fort en nybliven moder uttrycker att hon kanske legat och gråtit över hur jävligt livet känns kommer en massa ”Men prata med BVC, så ska du inte behöva känna!!!”-kommentarer precis som att sådant alltid skulle handla om just förlossningsdepression och inte bara tillfällig nedstämdhet p.g.a. skrikig bebis, dålig sömn och såriga pattar.

    • Och ibland handlar det inte ens om nedstämdhet utan kanske mer ett ”tomrum”, där har man gått och väntat i nio månader (plus den ev tiden man har försökt bli gravid) och sen har man ungen där i famnen och så kommer inte kärleken och lyckan på en gång. Då är det viktigt att veta om att det kan ta tid ibland.

  3. Ping: Får det lov att vara lite babylycka? « Välkommen in i röran!

  4. Bra skrivet! Du har helt rätt. Vi blir felinformerade å sen när det inte stämmer på tror vi att det är fel på oss.

  5. Är också glad att det tas upp över huvud taget, men visst har du rätt att det finns grader i upplevelsen, och att många av ”symptomen” inte nödvändigtvis är en förlossningsdepression. Som vis andra sjukdomar finns det tester att göra, och hamnar man över strecket är det en klinisk depression. Det är som att skriva ut medicin vid sorg, vilket är ett helt naturligt tillstånd tex vid en anhörigs bortgång.
    Faktum kvarstår att ca 15 procent av alla mammor för förlossningsdepression, och att detta är en vanlig orsak till självmord bland nyblivna mammor.
    Jag har själv haft en förlossningsdepression, står lite om det på min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s