Min gård

Varje stad har sina områden som har den där stämplen. Områdena som alltid undantas i bytesannonser av lägenheter, som används som exempel när kriminalitet och social utsatthet ska beskrivas, vars skolor hamnar längst ner i alla poänglistor, som allt för ofta får besök av polisen. En del av dessa områden är otäcka på riktigt men långt ifrån alla och långt ifrån alla delar av områdena.

Jag bor i ett litet paradis. I en lägenhet som är alldeles lagom stor, välplanerad och billig. Den har en egen ingång och en gigantisk balkong. Utanför dörren ligger en gård fylld av blommor, lekställningar, träd och gräsplättar. Inga bilar får köra i närheten och bara 20 meter från dörren finns skog. Vi hjälps åt vi som bor runt denna fina lilla gård. Någon steker korv medan någon annan ser efter barnen. En annan granne säljer en liter torkad svamp för en spottstyver. Han skrattar hest och visar sin ofullständiga tandrad medan han bjuder dottern på ännu en bit äpple som han plockat och nu ska koka mos på. Dottern torkar bort äpplesaft med ärmen på tröjan som hon fått av den där andra grannfamiljen, som fick sonens gamla byxor av oss och vars overall snart kommer bäras av ännu ett annat barn på gården. Leksakerna bor på gården, under trädet, i busken och väntar på att få upptäckas ännu en gång.

Det finns svårigheter, hela gården är fylld av svårigheter. Av alkoholism, sjukdom, fattigdom, utmattning, sorg och ibland förtvivlan. Jag vet det för vi pratar om det. Det är inte fult att ha det svårt, det är en självklarhet. När vi kan så hjälper vi, kan vi inte det så lyssnar vi. Våra barn leker, bråkar och växer. Kläder byts igen.

Annonser

One thought on “Min gård

  1. Jag brukar höra folk snacka om att de så gärna vill köpa hus, för att de vill att deras barn ska växa upp i villa precis som de gjorde.
    Själv saknar jag att inte kunna ge våra barn en ”gård”. Nu har ju huset en massa andra fördelar, ej att förglömma. Men att ha en gård att samlas kring är att ingå i en social gemenskap större än familjen, och det minns jag väldigt tydligt (och väldigt positivt) från min barndom. Man behövde inte hålla på och ringa kompisar hela tiden, det blev inte en massa tjaffs i förskola och skola om att ”om du inte gör si och så får du inte komma hem till mig”. Man umgicks både med äldre och yngre, och även med killar…och med folk man kanske aldrig skulle ha valt själv. Det är en himla bra social träning tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s