Likheten mellan barn och hundar – om uppfostran, gnäll och belöningar

Jag läste ett kul blogginlägg som beskriver en situation som i princip alla föräldrar går igenom, ens barn skriker efter godis i kassan och man själv svettas igenom processen att klara av betalningen samtidigt som man försöker få barnet att sluta skrika. Själv har jag många gånger sett samma sak hända när jag jobbat i butik och på restaurang och precis som bloggaren har jag haft god lust att skrika NEEEEJ!! dom gånger som föräldrarna efter skrik och tjat tillslut ger efter och ger barnet godis.

En del förstår inte varför det är så viktigt att stå emot, dom tycker på allvar att om barnet nu så gärna vill ha godisen/efterrätten/leksaken så kan dom väl få det. Det pratas om att respektera barnets vilja och inte vara en förälder som utövar kadaverdiciplin men då skapar man en falsk dikotomi.  Frågan man måste ställa sig är nämligen på vilket sätt man bäst respekterar barnets vilja och hur man kan uppmuntra initiativtagande och en (god) förmåga att få igenom sina vilja.

Barns första verktyg är skriken/gråten. Från den första minuten så används denna av barnet för att signalera när något är fel. Även när barnet börjar prata så kommer gråten/skriken finnas kvar som en sista utväg. Det vi som vuxna har som uppgift är att bit för bit lära barnet att byta ut den ordlösa ilskan mot resonerande och förklaringar och det gör man inte genom att ge efter för skrik.

Låt mig ge några konkreta exempel och förklaringar.

Det som händer i affären när barnet ser godiset är följande: Godiset fungerar som ett stimuli vilket orsaker en känsla av obehag inom barnet. Barnet gillar godis men kan inte själv se till att begäret stillas istället reagerar barnet, det blir en respons. Till en början kanske det är rätt artigt och stillsamt när barnet ber pappan om godis. Om pappan då säger nej så trappas responsen upp och beroende på barnets ålder, personlighet och hur starkt obehaget av att inte få godiset är, så fortsätter det att trappas upp tills den önskvärda konsekvensen inträffar och pappan ger upp.

Om pappan ger upp så kommer barnet lära sig att med rätt respons så kommer rätt konsekvens och beteendet med gallskrik kommer upprepas även i framtida situationer. Det är så enkelt ibland, psykologins mest kända exempel gäller än idag.

Invändningen mot detta, som jag nämnde innan, är att man med denna syn lär barnen blind lydnad och inte låter dom vara delaktiga i beslut. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Det viktiga är att man tänker igenom vilket beteende man vill belöna (ja, tänk hundträning!). För min del vill jag gärna belöna mina barns förmåga att argumentera sakligt och deras förmåga till empati.

Vi tar ett exempel till där vi tänker oss att en mamma är ute med sina två barn på en lekplats nära hemmet. Hon upptäcker att det yngsta barnet behöver byta blöja och förklarar för det större att det är dags att gå hem. När det äldre barnet protesterar så förklarar hon varför (en viktig del som man lätt glömmer) så att barnet kan förstå orsaken. Detta ger också barnet en möjlighet att komma med motargument eller alternativa lösningar och i detta fall föreslår barnet att mamman och lillasyskonet kan gå hem medan han stannar kvar. Mamman förklarar att hon måste kunna ha uppsikt över honom från hemmet eftersom han snart måste gå in och äta. Då föreslår barnet en kompromiss där han följer med till hemmet men är kvar ute och leker tills maten är färdig. Mamman ser inga problem med det och situationen har fått en lösning tack vare att både förälder och barn förklarar sin uppfattning av situationen och strävar mot en lösning. Barnet får också en tydlig förstärkning i beteendet och det ökar sannolikheten för att det upprepas.

Så slutsatsen blir: Ge inte efter för tjat, skrik och gråt. Det enda du lär barnet då är att det är dom rätta verktygen att använda för att få sin vilja igenom. Uppmuntra istället barnet att argumentera för sin sak samtidigt som du själv gör desamma. När barnet gör det, ansträng dig för att hitta en möjlig lösning eller kompromiss så att det beteendet förstärks. Men glöm inte att barn också måste lära sig att vissa saker bara stannar vid ett NEJ.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s