Varför får inte tjejer vara tjejer?

Det i särklass vanligaste argumentet i debatten kring barn och könsroller är det om att tjejer ska få vara tjejer och killar få vara killar. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt och metodiskt man försöker förklara att det inte handlar om att tvinga barnen till någonting utan tvärtom erbjuda dom mer – argumentet återkommer gång på gång. Bilden av den onda feministmamman som tvingar på sin son klänning och förbjuder sin dotter att hålla i dockor lever kvar. Alternativet är bilden av en flock barn som alla går i likadana kläder och frisyrer och tilltalas som ”Hen”.

Nu i dagarna meddelade Egmont att dom ska släppa två nya tidningar, en för killar och en för tjejer. Att protestera mot detta betyder INTE att man inte vill låta pojkar spela fotboll eller vill förbjuda flickor att pyssla. Problemet som uppstår när man så tydligt delar upp aktiviteter i två tidningar och riktar dom till vardera kön är att man så intensivt förstärker budskapet om att pojkar och flickor bör ha olika intressen. Och inte minst att just vissa intressen är reserverade för det ena eller andra könet.

Att sen Egmont menar att det går exakt lika bra för en tjej att köpa Goal faller på det faktum att allt med tidningen säger att den är för killar, inklusive lanseringstexten: ”En cool fotbollstidning där fakta presenteras på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar”.

Barn skapar sig en könsidentitet tidigt, redan 3-4 år gamla barn är måna om att veta vilket kön dom och andra tillhör. Detta ligger förmodligen inte enbart i den sociala fostran utan ligger djupt psykologiskt rotat i oss. Jag kommer därför aldrig argumentera för att man ska låta barnen vara identitetsmässigt könslösa och jag möter få personer som är av den åsikten.

Men när väl barnet fått veta vilket kön han eller hon tillhör så gäller det att försöka minimera dom begränsningar som barnet kan uppleva. För det som händer annars är att dom barn som inte helt och fullt passar in i rollen som den könsstereotypa pojken eller flickan antingen får ge avkall på sin personlighet eller tvingas utstå hån och ibland mobbning (Maccoby, 1990; Galambos 2004).

Själv minns jag så väl alla gånger som jag lekt med pojkar dom lekar som många tjejkompisar var helt ointresserade av men bara efter att ha lovat att aldrig berätta för någon om att han lekt med en tjej. (Lady Dahmer bloggar om samma upplevelser) Jag minns också hur alla mina tjejkompisar under tidiga puberteten var övertygade om att jag ”var ihop” med en kille i klassen enbart för att vi umgicks på tu man hand. Att vi verkligen bara umgicks för att vi hade gemensamma intressen fanns inte i deras verklighet.

I andra sammanhang gjorde jag helt enkelt avkall på min personlighet. Jag gav efter för det tryck som fanns på mig och ägnade många fler timmar åt att diskutera kändisar, hästar (?!) och kläder än jag egentligen ville bara för att passa in och hänga med. Priset för att ställa mig utanför den grupp som jag könsmässigt tillhörde blev för stor.

Med tiden blev det bättre, så som vår utveckling ser ut så löses könssegregationen upp allt mer under tonåren och vi får mer frihet att umgås med olika typer av människor. Allt sedan dess har jag i stor utsträckning umgåtts med personer som likt mig själv rört sig mellan den manliga och kvinnliga könsrollen. Oftast inte på ett så spektakulärt sätt som uttrycket antyder utan mer subtilt genom intressen, personlighet och åsikter. Jag har också väldigt svårt att komma nära folk som är tydligt maskulina män eller feminina kvinnor, båda kategorierna har jag svårt att relatera till och förstå.

Så kanske gjorde det inte så mycket i slutändan kan man tycka, att jag under barndomen blev lidande? Men faktum är att det gjorde skitmycket. Under flera år, då min hjärna formades och min personlighet skapades, så fick jag gång på gång välja mellan att utstå att bli retad eller ge efter för normer istället för att följa min vilja och intressen. Det är omöjligt att veta vem jag skulle blivit om jag levt i en mer tillåtande miljö men en sak är säker och det är den enda som spelar roll: det hade inte skadat mig! För det hade inte handlat om att tjejer inte hade fått vara tjejer utan om att Danitra hade fått vara Danitra.

Så därför vill jag göra allt jag kan för att undvika att dela upp mina och andra barns intressen i pojkigt och flickigt. Om du vill göra desamma så kan du bland annat skriva på uppropet mot Egmonts idiot-tidningar.

Trevlig helg på er!

Galambos, N. (2004) Gender and gender role development in adolescence. Handbook of adolescent psychology. New York: Wiley

Maccoby, E. (1990) Gender and Relationships: A Developmental Account. American Psychologist, 45, 513-520