Riktiga män snickrar!

Magda undrar om man kan leva jämställt i hus eftersom man (i ordets genusbemärkelse) då behöver ta till sina händiga talanger för att fixa verandor och gjuta betonggrunder. Eftersom bara män (förutom vissa få undantag) kan göra detta så blir livet i hus ojämställt.

Detta kan jag förstå till viss del men samtidigt så är det få män jag känner som kan gjuta en betonggrund eller snickra en veranda. Rätt många av de män jag känner har färre kunskaper i snickeri än jag och många andra genomsnittliga tjejer (dom valde syslöjd i skolan efter som det var soft att sitta och snacka med tjejerna), Men ändå händer något när dessa män får ett verktyg i en hand. Dom sätter benen lite mer brett isär, sänker tonläget och börjar använda en mer mumlande röst som lättare döljer deras totala okunskap om träplugg och flatskruvmejslar. Trots att dom aldrig svarvat, använt en skruvdragare eller ens vet vad en fogsvans är så förväntas dom kunna mer än en kvinna med samma kunskaper. Och dom gör allt för att uppfylla dessa förväntningar för jag har nog aldrig hört en man som tillfrågas säga: ”Nej, det där är inte min grej”.

Detta bidrar självklart till att män med tiden lär sig mer om just detta och myten om mäns generella händighet blir självbekräftande samtidigt som kvinnor hela tiden får en klapp på huvudet och ombeds ”fixa” lite ”käk” till ”grabbarna”.

Nästan samma sak gäller datorer men eftersom den äldre generationen män ofta saknar dessa kunskaper så är det ändå lite mer OK att erkänna sin okunskap. Detta har blivit extra tydligt för mig som faktiskt ”kan lite” och märker vilka jubelidioter till datakillar som blir tillfrågade om hjälp innan mig. Här har jag dock tillräckligt med självförtroende att säga: ”Fast det där kan nog jag fixa, jag är rätt bra på det!” och därmed motbevisa dom som trodde att personen med snopp förstod datorn bäst.

Tyvärr är jag inte händig nog att göra desamma när jag gång på gång blir förbisedd varje gång ett verktyg ska användas. Eller, jag har inte självförtroende nog. För i ärlighetens namn så är jag bättre på att såga och spika än MÅNGA av mina manliga vänner.

Annonser

9 thoughts on “Riktiga män snickrar!

  1. Haha ååh jag minns när vi köpte ikea-snickra-ihop-själv-skötbord. Jag trodde han skulle slå sönder hela huset i ren frustration innan jag fick ta över. Å andra sidan är jag uppvuxen med en far som kan både lägga betonggrund och snickra veranda. Jag minns också när min sambo skulle sätta upp en lampa och jag bad honom att åtminstone ringa min pappa för råd och jag överhörde detta samtal: Sambo: ”Men om jag gör så och så då?” Far: ”Njaaa, då dör du nog…”

    Datorer däremot har jag alltid överlämnat åt männen i mitt liv måste jag erkänna, min far undantagen. Så den kanske är antingen eller där. Jag är en hejare på Ikea-möbler men kass på datorer

    • Jag är rätt bra på att bygga ihop IKEA-saker också. ÄR särskilt stolt över att jag byggde ihop vår soffa helt själv (eller nja, en treåring hjälpte till..) trots att det var två gubbar i beskrivningen.

  2. Hemmasnickeri är ju ett klassiskt fall av när män möter förväntningarna. Precis som när kvinnor möter förväntningarna om att vara primär vårdare av hemmet och barnen.

    Man och kvinna som aldrig har slagit i en spik i sina dagar köper sommarhus. Inga stora grejer att fixa men ny panel behövs sättas upp. Panelbräder inhandlas, dessa målas. Sedan är det dags att sätta upp dem, och helt plötsligt står kvinnan i köket med kaffehurran i handen medan det spikas där ute. Hur gick det till? undrar hon.

    Eftersom hon inte var jag stod hon kvar i köket (eller gick väl ut i trädgården och började pyssla med annat, om jag känner henne rätt) och lät den tidigare spikokunnige mannen fortsätta på egen hand. Numera är det han som är experten.

    Jag vet att man bara måste hänga kvar där och envisas. Annars tar förväntningarna över. Det är (oftast) inte så att mannen exkluderar en, men han inkluderar en inte heller. Tyvärr hjälper inte ihängsenhet alltid heller. När jag var yngre vet jag inte hur ofta det hände att jag hängde på gubbarna (en morbror och hans svärfar) på landet, sprang ärenden och langade saker, för att jag var intresserad och ville vara med. Vilket de borde ha fattat, tycker man. Så blev det lunchpaus och efteråt var de som bortflugna, för de hade kommit på att de måste upp till ladan eller till Bengt för att fixa X för att komma vidare med jobbet. Och då glömde de bort mig – för att de inte tog mig på allvar.

    Hoppsan, lång-som-attan-kommentar! 😀

    • Ja, att skaffa hus och/eller barn kan verkligen testa ett tidigare jämställt förhållande. Och det där från barndomen kan jag till viss del känna igen med undantag för just min far. Han som egentligen avskyr allt som har med genusmedvetenhet att göra var en exemplarisk far i just det avseendet eftersom han struntade helt i att jag tjej utan såg mig bara som ”sin unge”. Och hans unge skulle minsann veta hur man byter däck, kollar olja, bygger veranda och målar. Även om jag kan önska att jag tagit till mig mer av det så har jag ändå fått mycket, framförallt den självklara synen på att jag kan göra allt detta – om jag känner för det.

  3. Så det är nu vi sätts på prov. Vår jämställdhet, våra ambitioner. Husägandet will be the test liksom.

    Skämt åsido, jag håller med Malinka jag. Förväntningar, förväntningar och förväntningar. På senare år har jag skärpt till mig mycket och drar också fram en skruvdragare och sätter upp hyllor etc. Förr var det otänkbart. Jag SKA vara den som också är med och fixar vindskivor och snickrar hyllor. Det ska jag.

    Synd att det inte är roligare bara. 😉

    • Jag tycker det är rätt kul att bygga ihop möbler, slipa, snickra och måla. Men jag är lite för feg för att ta för mig ibland – jag är alldeles för rädd att ge stereotypförespråkarna rätt.

  4. Men kan man inte bo i hus då om man inte har en man? Hm. Eller är det så att flator och ensamstående inte är riktiga kvinnor, tro? 😉

    Ärligt talat är det inte så svårt att gjuta en betonggrund… Det är smutsigt och slitigt och ofta ganska tråkigt att jobba med huset, men det är himla roligt att göra något tillsammans, och det är roligt att ha gjort det. Och så är det förstås roligt att slippa betala någon för att göra det åt en.

    Min svärfar är som din pappa, och numera är visst jag också en av ungarna. Det tog honom ett tag att inse att jag inte hade en aning om hur man byter däck, vad man använder en slagborr till eller var man köper isolering, men han svarar snällt på alla frågor jag ställer, och det är ju faktiskt så – man kan det man måste kunna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s