Plötsligt fick smärtan mening

”Hur mår du?” frågar dagisfröken och nickar åt mitt bäcken. Jag svarar att det funkar, jag kan ju i alla fall gå och lämna/hämta sonen. Sen börjar jag känna efter och inser att det inte gör så ont som innan. Nästan inte alls.

Jag går hemmåt, handlar på vägen, fixar i köket och det gör fortfarande inte ont. Nu börjar jag bli lite orolig för det känns inte bra när en graviditetsbiverkning som annars är konstant plötsligt försvinner, det är inte ett bra tecken.

Jag går och hämtar sonen, utan smärtan. Vi åker och handlar och nu börjar jag bli nervös. Jag inser med ens hur väldigt gärna jag vill ha det här barnet. Hur viktigt det är för mig att allt går bra för jag är väldigt osäker på om jag skulle orka en gång till. Jag inser att smärtan betyder att allt är som det ska och jag saknar den! Jag saknar min förbannade, depressionsframkallande smärta och vill ha den tillbaka. När jag stannar till en stund vid kaffehyllan så ilar det till och när jag sen börjar gå är smärtan tillbaka och nästan värre än någonsin. Och jag blir så glad!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s