Att vara arg

Det är något som finns som en naturlig del i min personlighet. Jag blir rätt ofta arg och då blir jag dessutom fruktansvärt arg. Om min man har glömt diska och rycker på axlarna när jag påpekar det så börjar jag fundera på skilsmässa. När sonen kastar en pinne på min fot så att jag börjar blöda så vill jag bara skrika och kasta tillbaka pinnen – dubbelt så hårt.

Som tur är så besitter jag en bra impulskontroll också och är fortfarande gift och inte anmäld för barnmisshandel. Men jag blir ändå väldigt förvånad när jag hör om föräldrar som aldrig varit arga på sina 2-åriga barn. Det är en sak om man sätter stor vikt vid att inte visa sin ilska, men att inte ens känna någon – det känns väldigt avlägset för mig.
En förklaring kan vara att barnen ärvt sin förälders lugna sinnelag och är därmed lättare att handskas med. Min son har ärvt mitt temperament så då kanske det inte är så konstigt att vi ryker ihop titt som tätt. Men samtidigt skrattar vi och glädjs med samma intensitet så jag tror att det jämnar ut sig.
Annonser

9 thoughts on “Att vara arg

  1. Jag håller fullständigt med dig.. att inte visa när man är arg för sina barn tror jag är lika förödande som att inte visa när man är glad.

  2. Jag tror inte på att det finns människor som aldrig har känt hur ilskan gror inombords när deras barn beter sig som små arslen, näpp, jag tror att de ljuger.

    Att bli arg och att agera på känslan är ju två helt olika saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s